Vad gäller Les Petits Riens (1778) som ursprungligen skapades av Jean-Georges Noverre till musik av Mozart, är den som namnet antyder en lättsam bagatell som (natur-
ligtvis) handlar om kärlek.

Den stora behållningen är dansaren Olivier Collin som i rollen som ’den blinda kärleken’ genom sina eleganta luftiga rörelser lyfter fram det skirt sirliga draget i barockens dansstil.

Men verket aktualiserade också en annan problematik i samband med att återuppväcka det förflutna. Vad gör vi med åsikter och förhållningssätt vi inte längre delar? Skall man strunta i det eller skall man modifiera?

Skall man till exempel driva med en blind person, eller med att kvinnlig transvestitism är något hejdlöst komiskt bara för att det var OK att göra det då? Eller kan man ta bort det eller modifiera det och ändå förbli trogen mot verket?

Föreställningens andra verk är Don Juan (1761) av Gasparo Angiolini och Gluck som även den var aningens ojämn, men som också innehöll några absoluta höjdpunkter, t.ex fandangon och infernoscenen. (Se video)

Lägg märke till det fantastiska samspelet mellan Don Juan (Olivier Collin) och Donna Elvira (Anne-Sophie Berring) i fandangon när de nästan svävar över golvet. Barockdans när den är som bäst!

En intressant detalj med Don Juan är att den påminner om uppfattningen om Spanien som ett mycket exotiskt men också mycket efterblivet land, en åsikt som rådde inte endast under barocken utan fram till för inte så länge sedan. Man kan lätt föreställa sig hur exotisk den ovan nämnda fandangon måste ha tett sig för dåtidens människor för vilka Spanien låg lika långt bort som Thailand för dagens människor.

Lena Andrén
15 september 2011

Läs Peter Bohlins intervju med Marie-Genevève Massé