40 år senare: En dansares triumf över tidens utmaningar

Förra sommaren ringde telefonen hemma hos Heléne i Kungsbacka. I lördags den 16 mars gjorde hon comeback på scenen efter nära fyra decenniers frånvaro och dessutom debut på GöteborgsOperan – som dansare i Platée. Här delar hon med sig av den oväntade resans utmaningar och triumfer fram tills ridån går upp.

Tänk dig följande: Det har gått nära 40 år sedan du var solist i Kungliga Baletten. Du sitter med en kopp kaffe i köket, ute faller ett lätt sommarregn. Plötsligt surrar telefonen. Du tvekar att svara, numret är inte bekant. Något får dig att i sista sekund ändra dig.
”Hej, det är från GöteborgsOperan. Vill du vara med i en uppsättning på stora scenen i mars nästa år?”

Från skymning till stjärnljus

Vad svarar man på det? Min första tanke var att de sökte statister. Men icke. De sökte dansare. Det skulle dansas mycket. Men jag har ju inte har dansat professionellt sedan jag var 25!
”Jo vi vet och har koll på vad du kan prestera. Vi behöver åtta dansare med erfarenhet i olika åldrar. Du är inte äldst.”
Hepp, där försvann den ursäkten att man är för gammal. Men skulle jag våga…?
”Ja gärna, va’ kul”, hörde jag min mun säga i luren.

Tragikomisk satir över skönhetsideal

Den 16 mars var det alltså premiär för Platée. Vi är åtta handplockade dansare som har en viktig funktion genom hela föreställningen. Det unika är att vi även valts utifrån vår ålder. De yngsta är runt 30 år och de äldsta en bit över 70 år. Normalt slutar ju danskarriären före 40. Men här dansar alltså seniora solister sida vid sida med aktiva unga dansare.

Platée är en tragikomisk barockopera om skönhet, kärlek, åldrande och konsten att tro på sig själv. Operan hade premiär 1745 i Paris för att fira bröllopet mellan kronprins Ludvig och kronprinsessan Maria Teresa. Det sägs att bruden inte hade någon yttre skönhet.

Tre sekel senare matas vi av media om barn som använder dyra krämer och kosmetika, om nya fenomen som "grisch”, ”mob wife”, ”trad wife”, ”coquette” och ”corp-core", som trendar i sociala medier. Samtidigt sprider sig den psykiska ohälsan bland yngre medan ålderismen utestänger kompetenta människor från arbetslivet. Så ämnet kan inte vara mer aktuellt än nu.

I GöteborgsOperans uppsättning av Platée har regissören Andreas Kriegenburgs önskan varit att skapa ett melankoliskt mikrokosmos som ställer just ytlighet och arrogans mot inre skönhet och en åldrande människas poesi. Hans speciella blick för att skildra utsatta människor väcker empati.

I denna melankoliska, lätt surrealistiska uppsättning är Platée en excentrisk äldre kvinna. Hon lever ensam i ett förfallet orangeri i hörnet av en slottsträdgård, omgiven av sina egna minnen och spöken. I åldrandet får människan en ny skönhet där mer liv finns samlat än i en ung människas kropp. Platée tror på sig själv, och på sin förmåga att finna kärlek och närhet. Men det s k vackra, rika folket utnyttjar henne för sin eget nöjes skull.

Utmaningar att göra comeback som dansare

Till sin hjälp för att visualisera och gestalta detta har Kriegensburg valt en ung koreograf från Italien; Sofia Nappi, nyss fyllda 30 år. Det valet är vi dansare oändligt tacksamma för. För jösses vad roligt vi har haft. Och ont (i alla fall vi över 50). Varje dag i snart sju veckor har vi repeterat våra lite motsträviga kroppar för att ta till oss Sofias formspråk och koreografi. I vårt inre finns däremot inget motstånd, själarna spritter av dansglädje.

Sofia har genom improvisationer låtit oss utforska olika rörelsespråk, t ex hur en bläckfisk eller manet rör sig i vattnets motstånd, eller hur en ande påverkas av vinden. En annan favorit har varit att röra sig med huden täckt av Nutella eller honung. Sofia vill få oss att inte gestalta utan låta allt komma inifrån djupet av magen och spridas ut genom kroppens alla delar. I ett avsnitt har vi fått utgå från våra personligheter och själva bidra till koreografin.

En revansch för kroppens förmåga

Att få arbeta med en av Europas just nu mest spännande unga koreografer är en ynnest. Sofia har inte gjort skillnad på äldre och yngre dansare utan utmanat oss alla lika mycket, men alltid med förståelse och respekt för vem vi är. Att se henne själv röra sig går inte att beskriva, det måste upplevas. Vi har firat triumfer när våra rörelser börjat likna hennes något men framför allt fått det rätta uttrycket och känslan.

Det känns att även de yngre dansarna inspirerats och haft lika mycket ut av samarbetet. Vi har blivit till ett unisont team som hjälpt varandra genom fysiska och mentala utmaningar och umgåtts även utanför teatern. Som senior kan man t ex behöva lite mer tid för att få allt att sitta i både kroppen och knoppen.

Vi har även haft ovärderlig hjälp av Gustaf Jönsson, som biträdande regissör, av Felix Skalberg, en av dansarna som även är vår ”kapten”, av Anna Cederberg projektledare samt av teaterns naprapater och osteopater.

Det sitter i väggarna
För mig som mer eller mindre uppvuxen i det gamla och hårt slitna men ack så älskade operahuset i Stockholm, känns det märkligt att få arbeta i ett hypermodernt, rymligt, effektivt och välfungerande operahus. Det är lätt att se fördelarna i detta självgående ”samhälle” där alla flöden av produktioner, säkerhetsrutiner, APT-möten, kommunikation, transporter… fungerar smidigt. Allt är minutiöst planerat, organiserat, reglerat, schemalagt – och efterföljs! Vi får inte ens hoppa över en paus även när vi alla unisont vill det.

Detaljomsorgen gör att jag känner mig både omhändertagen och trygg. Men ibland också lite matt. Jag ser och förstår ju verkligen värdet, men funderar över vad det gör för spontanitet, flexibilitet och kreativ energi.

Ta bara en sådan sak som att det finns laktosfria snacks för kören att tugga på i Platée. Eller de självlysande snörena som visar vägen i mörkret bakom scenen och den luktfria scenröken. Hur många gånger har man inte snubblat på kulisstyngder i mörkret eller legat under ett täcke av tät bananoljerök och knappt kunnat andas? Allt var nog inte bättre förr. Men framför allt inser jag att allt inte sitter i väggarna, Ett operahus ska ge förutsättningarna men det är människorna som gör miljön så trygg, rolig, spännande och kreativ. Precis som på GöteborgsOperan.

En gång dansare, alltid dansare

När jag mot min vilja fick lägga tåskorna på hyllan alldeles för tidigt var min enda utväg att stänga dörren till dansen för att hitta mig själv i en ny kontext. Många år senare då jag fått tillfälle att jobba med dans, men i andra roller, har jag förvånats av att dansen inte alls lämnat min kropp. Martha Graham har rätt. Hon sa en gång; ”dansare dör två gånger, första gången när de slutar dansa, andra gången när…” Jag lever ännu!

Det är barockt komiskt, vackert och drabbande

Den tacksamhet jag känner över att tillfälligt ha fått återuppstå som dansare är obeskrivlig. Varför jag? Till slut frågade jag Sofia varför hon ville ha med fem äldre dansare vid sidan av de tre unga och aktiva.
”Frågan som ställs är ju vad som är vackert eller inte. Vanligtvis finns en tydlig type casting när man sätter upp dansverk. Här kan varje dansare gå i och ur olika känslor och visa olika sidor av Platée. Som de dansare och artister ni är, är ni också så speciella. Jag vill att de olika personligheter och specialiteter ni har kommer fram, där koreografin fungerar som ett sammanhållande klister. Det är så intressant att se hur olika kroppar rör sig och så vackert att se hur glädjen och energin strålar från er alla. Som seniora dansare är ni mer öppna, coola och vackra på ett djupare plan, ni har färre ambitioner och är därför mindre låsta av vanor i jämförelse med yngre dansare. Ni behöver inte bevisa något.”

Detta är alltså möjligt att betrakta, njuta av men också reflektera över då ridån går upp för Platée på GöteborgsOperan.

Det är med stolthet och glädje jag intar scenen tillsammans med mina danskollegor Ersin Arman Aycan, Julie Dariosecq, Barbro Hallgren, Vadim Nunez Belousov, Kerstin Olsen, Felix Skalberg, och Bosse Westerholm.

Heléne Friberg
Göteborg
Platée, GöteborgsOperan 16 mars-18 april