Giovanni Bucchieri – en konstnärlig kameleont

Det är premiär för filmen 100 ÅRSTIDER. Upphovsmannen har gått från dansare till multikonstnär. Möt regissören Giovanni Bucchieri i en personlig intervju med Dansportalen.

Vem är Giovanni Bucchieri?
Jag är en kille som har vuxit upp mycket ensam. Därför har jag blivit beroende av ett socialt nätverk, och jag älskar mina vänner. Jag ger mycket till dem men jag får minst lika mycket tillbaka. De är mitt allt, min ”familj” och min trygghet.

Närmast är vi sex personer. När man föds bör man göra sitt bästa av allt, uppleva så mycket som möjligt och vara respektfull mot människor. Viktigast för mig är kärlek och respekt och att aldrig döma andra.

Du kommer från Linköping ursprungligen och har vad jag förstår den närapå klassiska trasiga uppväxten. Hur klarade du av det?
Någon tröst fanns inte att hämta, min mor grät mycket. En sak vi gjorde tillsammans som hon mådde bra av var att shoppa kläder, jag kunde stå i timmar framför omklädningsrum och ge råd som den yngste ”personal shopper” någonsin och jag älskar det fortfarande. Enda tryggheten från min mor, kanske. Flickvänner har häpnat över mitt tålamod!

Det är inte givet att bli framgångsrik för att man haft det stökigt som liten. Men i ditt fall är det annorlunda. Du har funnit många sätt att uttrycka ditt livs historia, och verkat lite under radarn. Nu fyllde Du nyligen femtio. Hur känns det?
Jag har alltid hatat födelsedagar, men den här gången kände jag mig ödmjuk över vad jag har uppnått inom dans och musik, jag har levt och gjort allt jag kunnat och är nästan stolt att jag kommit hit, överlevt 50-årsdagen! Jag lever med mitt livs kärlek och mina två valpar, samt spännande projekt på gång. Jag har en framtid!

Hur hamnade du på Operan?
Jag kände bara till break och streetdance. Såg en artikel i Kamratposten på biblioteket och frågade min mormor, sökte något som liknade Fame och ville komma bort från Linköping! Mormor lotsade mig till att pröva Operans elevskola. Jag var 15 år bland alla småkillar och kunde inget. Men dåvarande chefen Gösta Svalberg som varit gymnast såg någonting (jag gjorde en frivolt!) och plockade in mig.

Efter gymnasiet och Svenska Balettskolan slutade jag dansa. Levde på socialbidrag när jag stötte på premiärdansaren Conny Borg som drog tillbaka mig i träning. Det var kring 1993. Han hade alltid funnits för mig på skolan, och jag tror det är hans förtjänst att jag blev dansare.

Via skolan åkte jag till Jackson, USA, på en tävling. Efter den resan fick jag jobb på Operan i några år, men jag var ju busig och kanske svår att placera. Ville alltid något annat! Men själva huset, det älskade jag!

När jag fick jobb hos Cullberg var det jätteroligt och de förstod mig: jag tror att jag passade in bättre där. Jag fick bland annat dansa Romeo och även prinsen i Törnrosa av Mats Ek och jag var en mycket ung assistent till Birgit Cullberg.

Vad har dansen spelat för roll i ditt liv som frilans?
Den har betytt allt! Ju mer man jobbar med teater så inser man att dansen är mycket större. Inga ord, det är kroppen… dansen fick mig att komma nära musiken.

Jag saknade kulturellt kapital, men hittade till exempel Bach. Musiken är dans, den är högst och har lärt mig, mycket tack vare Mats Ek som är en mästare på dramaturgi, att dra upp långa scenerier. Att tänka på kameran som dans, klippning som dans. Duktiga skådespelare är musikaliska! Det är min skola!

Du är ju även musiker, beskriv hur musiken påverkat dig?
”Jag är självlärd, skriver musik men inte noter! Tycker det låser mig… Jag skriver ofta klassiskt för piano och stråkar. Musiken till filmen 100 årstider är från Bach Johannespassionen, men också ny musik som jag skapat tillsammans med fantastiske kompositören Stefan Levin. Mitt sätt att jobba är att hänga upp verk på olika toner, det blir min storyboard, mindmap. Mina anteckningar.

Till filmpremiären släpper jag en ny egen låt, jag har en fot även i popen. Formen spelar ingen roll för mig, det är bara olika uttryck. Mitt modeintresse har gett mig många kontakter i den världen, jobbade som modell i Milano. Ett exempel är en spelning på Ellegalan, där Sthlm 59° North dansade. Jag har gjort grejer jag tycker om, inte direkt hört till någon bransch, det är väl först nu som allt blir mer synligt.”

Då har vi nått fram till filmen! Tidigare har du medverkat i flera intressanta verk som dansfilmerna ”Rain” (2007) ”Labyrinth within” (2010) med stjärnan Nancy Wheelan (NYC ballet) av Pontus Lidberg, samt i långfilmen ”Varg” 2008, regi: Daniel Alfredson. Själv har han gjort ”Juliet, Juliet and Juliet” med Ana Laguna och Stina Ekblad med mera.
Jag använder mitt liv utan begränsningar, gör om mina minnen, det är en vindlande väg. 100 årstider handlar om en ung man som vill spara alla ögonblick och därför har filmat dem, det är autentiska avsnitt. Men det är dramatiserat, fiction. Filmen är inte dokumentär!

Jag som regissör är ingen Norén eller Bergman. Det är viktigt att kunna leka, det är bara konst liksom – man får göra bort sig. Hjärta är det som gäller. Vill ge mina medarbetare eget ansvar. Då händer saker.

Hur har du finansierat allting?
Tidigare har jag inte orkat vänta på Filminstitutet, jag har skrapat ihop pengar själv. Nu har det gått bra, RMB i London, French Quarter Film och Svenska Filminstitutet. Trots att jag fyllt 50 och är man…!

Producent Ludvig Andersson har spelat in delar av musiken i London, i första hand titelspåret. En annan producent är Mathilde Dedye (bland annat ”And then we danced”, ”Återträffen”). Axel Petterson står för fotot, ett geni. Robert Krantz: en demonklippare. Kostymerna har Sara Forsberg skapat, jag har satt stilen på mig själv.

Förutom Giovanni får vi se Louise Peterhoff, Karin Franz Körlof, Stina Ekblad, Lia Boysen, Gerhard Hobersdorfer i bärande roller, ingen dålig skådespelarlista!
De tror på det här och önskar vara med. Det är en ynnest för mig. Måste särskilt nämna Louise, filmen hade inte blivit till utan henne. Att jag fått vara hennes pojkvän är en välsignelse. Hon har betytt allt för den här filmen! Hennes enorma skådespelarbegåvning! Hur hon satsar hela sin själ i det hon gör! Det såg man redan när hon var ung som dansare, en unik begåvning som nu genomsyrar hela hennes konstnärskap.

Du ser redan framåt och har flera projekt på gång?
Jag är djupt engagerad i utstöttas situation och arbetar med det. De är de mest generösa människorna! Har själv varit deprimerad men fått hjälp av terapi och medicin.

I vår kommer jag föreläsa på en workshop på Columbia University i New York, något jag är stolt över. Det handlar om arbetssätt med dans, teater och musik. När man undervisar förstår man att man faktiskt kan något! Nästa filmprojekt är ”Hjältarnas sjukdom” (alltså melankoli), det är ett citat av Gellius och Aristoteles. Det handlar om omsorg om utstötta, musik av Gorecki.

Sedan väntar ett projekt på Dramaten med Alexandra Pascalidou, en briljant person.

Marie Louise Waldenström
Stockholm