Madeleine Onne: Man får slåss för sin konstart

Madeleine Onne har varit balettchef i Stockholm, Hongkong och Helsingfors. Dansportalen har pratat med Madeleine om bland annat tiden i Hongkong, Helsingfors och om Stockholm 59°North. Men på vår första fråga om hon ska pensionera sig nu, blir det ett rakt svar: "Jag kommer inte att pensionera mig, jag hittar alltid på något att göra."

Madeleine Onne fortsätter:
När jag flyttade till Helsingfors tänkte jag att det skulle vara nästan som hemma i Sverige. Jag förberedde mig lite grann men med facit i hand var det lite korkat att jag inte gjorde mera. Det är minst lika stor kulturskillnad mellan dessa två länder som jag upplevde både när jag flyttade till Houston och Hongkong.

Vad var den största skillnaden som du upplevde mellan Stockholm och Helsingfors?
Öppenheten och hur vi hanterar andra människor. Covid slog till, vilket den gjorde redan 1,5 år efter jag tillträtt min tjänst.

Finland och Sverige hanterade pandemin på väldigt olika sätt. Jag var chef för en grupp med ca 20 olika nationaliteter, och i en krissituation är det naturligt att man vänder sig till sitt hemland för information, så helt plötsligt spretade gruppen åt alla håll. Men ingen av dansarna lämnade kompaniet, förutom några japanska dansare som vi lät resa hem i början av pandemin. En flygbiljett till exempelvis Kina kostade helt plötsligt ca 80 000 kr så det var inte ekonomiskt möjligt för de kinesiska dansarna att åka tillbaka hem.

I frågan om att hålla två meter avstånd skojade många av mina Finländska vänner med skämt som ”va, ska vi vara så nära varandra”!

Och det var väl en av de stora kulturella skillnaderna jag upplevde. Hur gemenskap hanterades, i mina ögon mera distanserat både fysiskt och mentalt.

Att vara chef i Finland, innebar det att du hade mer att säga till om än här hemma?
Det var precis vad folk sa till mig. Det är mer hierarkiskt i Finland och alla lyssnar på chefen. Jag tycker absolut inte det var på det sättet. Jag har suttit i så många möten och hört att ni svenskar diskuterar hela tiden. Jag har aldrig suttit i så många möten och diskuterat som jag gjorde i Helsingfors. Eller så var det teaterns värld, för varje teater i världen skapar sin egen värld att så här jobbar vi här och det här är våra regler.

Hur finansieras finska nationaloperan?
Tidigare fanns ett lotteri där delar av vinsten användes för att stödja operans verksamhet, det har man gjort om. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomsten även om det tillkommer statligt stöd. Sponsorer finns inte så många av här uppe i norr i alla fall inte som ger tillräckligt med stöd för teatrarna. Till skillnad från Houston där allt var privatfinansierat. I Hongkong var baletten finansierad med 60 procent från staten och resten av privata sponsorer.

När du var chef för kungliga baletten sade du vid ett tillfälle att du såg till att alla dansarna fick vara med i föreställningarna.
Jag har alltid sagt ”a busy dancer is a happy dancer”, man behöver stimulansen. Om dansarna är stimulerade så dansar de bättre och så höjs kvalitén. Höjs kvalitén så syns det och då kommer publiken.

Hur många gånger ges en ny föreställning i Hongkong?
Man har det amerikanska systemet att man hyr en teater och vi hade rätt att hyra teatern fem-sex veckor om året. Man riggar på måndag och börjar repetitionerna på scenen från onsdag dag och kväll, fortsätter torsdag dag och kväll, fredag dag och premiär fredagkväll som följs av två föreställningar på lördag och två på söndagen, sedan ut från teatern. Jag hade 52 dansare och tre lag för dessa fem föreställningar.

I Hongkong hade dansarna hög teknisk standard så jag fokuserade på det artistiska. Jag pratade mycket om vad varje rörelse betyder och inte bara 1-2-3-4. Att göra en karaktärsroll var enligt dem att man inte var bra nog som dansare. Det ville jag absolut ändra på. När dansarna hade jobbat med karaktärsrollerna i två år fanns en annan insikt om hur viktiga även karaktärer är i en föreställning.

Jag satte en ung kille som Dr. Coppelius, dansaren ifrågasatte det med ”ska jag göra den rollen?”. ”Ja, för du är en så otrolig artist”, svarade jag honom. Coppelius är en svår roll. Vi jobbade hårt med hans rolltolkning och jag gav honom rådet att till exempel gå bakom äldre människor på stan och se deras tempo, hur de rör sig, hur de vänder sig. De andra dansarna var helt fascinerade över vilken föreställning han gjorde och det hände nåt med hela gänget. Plötsligt insåg man att artisteri var lika viktigt som själva dansen.

Vid ett tillfälle inbjöd jag en kinesisk koreograf Xing Peng Wang – han är idag chef för Dortmund ballet. Vi skulle göra en co-produktion av ”Dream of the Red Chamber”, en välkänd kinesisk historia som alla känner till men få har läst den, för den är på 10000-tals sidor. Vi komprimerade den till fem huvudpersoner. Tyvärr fick vi inte pengar till att förverkliga alla hans idéer, men det blev en spännande föreställning – men också en stor skandal. I föreställningen visades en video från bland annat Himmelska fridens torg. Jag skulle kunna prata i flera timmar om vad som hände efter den föreställningen…

När du kom till Finland, vad hade du för planer med dig?
En ny chef ärver de första ett till två åren som redan är planerade från den förra balettchefen. Det fanns en glugg för mig att lägga in en helaftonsföreställning spelåret efter jag tillträdde och det blev då Pippi Långström (Peppi Pitkätossu).

Finska nationalbaletten firade 100 år 2022, jag ville då fokusera på finska koreografer och ämnen. Jorma Eli gjorde en balett om Sibelius som vi kunde fira 100 år med. Deras första föreställning för 100 år sedan var Svansjön så jag beställde en helt ny version.

När jag bodde i Hongkong kunde man flyga över till Australien på åtta timmar och jag åkte över och såg premiären på David McAllisters Törnrosa. Jag tyckte han hanterade denna klassiker på ett fräscht men ändå klassiskt, tidlöst sätt. Jag beställde en ny, tidlös version, av honom som blev helt fantastisk. Vi började repetera mitt under pandemin, David McAllister fick då sitta i Australien och via tv-monitorer leda repetitionerna.

I Finland bör man göra ett visst antal co-produktioner per år, man måste även hyra ett visst antal produktioner per år och därutöver göra några nypremiärer. Det gäller att hålla budgeten genom att till exempel göra övervägningar: om man gör två nypremiärer där det finns kostym och scenografi då kan man ha pengar att göra en nyproduktion. Man får hitta argument och göra överenskommelser med operasidan – nu har ni spelat Wagners Ringen och spenderat en massa pengar, är det inte min tur nu… Man får slåss för sin konstart.

Hur många föreställningar görs med finska nationalbaletten?
Det är ungefär lika många som i Stockholm, ca 70 föreställningar per år. Helsingfors är ungefär hälften så stor stad som Stockholm. Den finska operan rymmer ca 1300 platser och där man ser hela scenen, och det är alltid så gott som fullsatt. Kungliga Operan säljer ca 850 platser när det är balett, när man räknar bort platser där man inte ser hela scenen.

Du startade Stockholm 59° North som ett sidoprojekt?
Jag var med när Kjerstin Dellert hittade Confidencen. Kjerstin såg till så att på vår lediga tid dansade vi på olika scener i Stockholm och åkte även till USA för att samla in pengar till Confidencen. Det var väldigt inspirerande att få vara med om detta!

Åren gick och jag fortsatte som premiärdansare på Operan men nu började slutet på karriären högra. En dansare på Operan kan ha upp till nio veckors ledighet på sommaren, men det är få dansare som verkligen tar ledigt så länge, eftersom det tar lång tid att komma igång igen ju längre ledighet man har.

Jag tänkte, varför inte tjäna lite pengar när man ändå håller på att dansa på sin semester? Istället för att åka och betala för balett-träning så lägger man halva sin semester på att göra föreställningar, har kul, jobbar hårt och håller sig i form. Man kanske, om man har tur, får in lite pengar. Om inte får man i alla fall en resa för att man uppträdde nånstans i världen.

Jag hade inte så många år kvar att dansa själv, så jag samlade ihop unga begåvade och duktiga dansare, som kunde dansa merparten och jag något mindre men organiserade det hela. Jag fick med mig ett fantastiskt gäng som Marie Lindquist, Anna Valev, Anders Nordström, HansNilsson och Jan-Erik Wikström. De var godbitarna som var i världsklass och de var beredda att hänga med mig på det här Äventyret.

Vi var 15 dansare som i princip gjorde likadana föreställningar som Operan då gjorde: In the Middle somewhat elevated, Gräs, Before Nightfall. Det blev lite som en spjutspets för Kungliga baletten. Som en förtrupp som visade den höga standarden på dansarna.

Inte på något sätt som någon konkurrent till Operans verksamhet (eftersom operan inte har möjlighet att turnera på somrarna) och naturligtvis väl förankrat med ledningen. Det fungerade utmärkt!

Vi fick fantastiska recensioner i USA och Kanada och väckte nyfikenhet för den svenska dansen hos många, som överraskades över den höga kvalitet vi hade när vi gjorde våra föreställningar.

Hur fick du pengar till Stockholm 59° North?
Jag sökte pengar på olika ställen till verksamheten men det var väl inte så att svenskt näringsliv kastade pengar över oss. Philip Morris sponsrade då ett mycket fint dansstipendium i Sverige, de sponsrade även Jacobs Pillow som är USAs äldsta dansfestival. Deras dåvarande vd tyckte att det var en bra idé. En grafiker tog fram logga och namn och vi startade en stiftelse. En privat balettfantast sponsrade oss i många år.

När jag blev chef för Kungliga Baletten gav jag ledarskapet vidare till Johannes Öhman. Idag leder Nadja Sellrup verksamheten. Stockholm 59° North har varit en bra skola för framtida balettchefer.

Cristian Hillbom/Peter Bohlin
Stockholm