Le Corsaire, svensk premiär på Kungliga Operan med virtuos dans och teknisk skicklighet

När Kungliga Operan för första gången ger Le Corsaire bjuds det på en dansfest. Verket som hade sin urpremiär på Parisoperan 1856 kommer till liv och publiken får möjlighet att påverka slutet.

Tankarna vandrar till utmaningen kring att respektera dåtiden och samtidigt förhålla sig till nutid. José Martínez står för koreografin och Kungliga Operans dansare fyller salongen med virtuosa dans, hopp, snurrar, fart och glädje.

Det är något kittlande med dansverk som skapats för över 100 år sedan och som fortfarande spelas. Oavsett om koreografin bearbetats eller om ambitionen är att vara lik originalet är det lätt att låta tankarna vandra. Hur var det då och hur jämförbart är det med nu?

Vad kände dansarna, vilka satt i publiken, hur var reaktionerna, vad pratades det om och hur uttryckte dansarna rörelserna med sina kroppar? Det går förstås att hitta källor som textbeskrivningar och notationer men inga filmer från så långt tillbaka som styrker det verkliga framförandet. Balettklipp från tidigt 1900-tal som går att hitta på Youtube ger hintar om hur dansen uttrycktes på 1800-talet men helt säkra kan vi inte vara.

Det är förstås det som gör dans och mötet med publiken så speciellt. Det finns i ögonblicket och sedan endast kvar i minnet och sinnena för dem som var där.

Le Corsaire bygger på en dikt av Lord Byron och spelas från och med 27 oktober 2023 och för första gången på Kungliga Operan i Stockholm. Urpremiären skedde 23 januari 1856 på Parisoperan och sedan dess har baletten omarbetas. För koreografin denna svenska premiär står José Martínez som till vardags är balettchef för Parisoperan. Han och hans team har skapat en fartfylld berättelse som skulle kunna liknas vid en äventyrsmatiné.

I publiksamtalet en timme före premiär får vi som är där lyssna till koreograf José Martínez, scenografi och kostymansvariga Marie í Dali och ljusansvariga Ellen Ruge som delar med sig av tankar kring arbetet med föreställningen. Bland annat pratar de om att förhålla sig respektfullt till dåtiden och samtidigt reflektera kring nutidens perspektiv.

Teamet påpekar dock att dansäventyret är en saga och att det är det som publiken ska få uppleva. Världen är ständigt i förändring och människors utmaningar och kamper har olika fokus beroende på hur samtiden ser ut och det är en av utmaningarna när en sätter upp gamla verk. Kärlekshistorier kopplar tiden och oss alla samman så även i Le Corsaire.

Det är lätt att hoppas att kärleksparet ska få varandra. Inget är väl så tragiskt som slutet av Julia och Romeo. Kanske hade ändå den här historien mått bra av nyansering kring slaveri. I stort sett framställs allt med glädje och publiken får inte ta del av baksidorna. De som ska säljas bjuder ut sina kroppar och när affären är avslutat ligger de glada minerna kvar.

Om publiken fått bjudas in närmare till de olika karaktärernas känslor hade det hela fått ett annat djup. Vi får glimtar av konflikter där utgången kunde blivit förödande men som i den här historien utan fördjupning ordnas upp. Valet att hålla kvar sagan påverkar och även tiden. Allt får inte plats i en föreställning på 2 timmar och 5 minuter.

Precis som livet ibland tar oväntade vändningar dansades huvudrollerna på premiären av Luiza Lópes och Daniel Norgren-Jensen. I övrigt var lag 1 intakt med Dimitry Zagrebin som Lankendem, Kentaro Mitsumori som Ali, Carl Sjögren som Birbanto och Anna Cecilia Meyer som Gulnara.

Hela kompaniet delar med sig av virtuosa dans med teknisk skicklighet. De bjuder på dansfest. Hoppas dansarna har lika roligt som det ser ut. Särskilt värd att nämnas från premiären är Carl Sjögren som briljerade både genom sin dans och sin rolltolkning.

Funderingarna är plötsligt tillbaka på 1800-talet. Vad tänkte Marius Petipa när han koreograferade sin version av verket. Och undrar om Petipa och andra 1800-tals koreografer någonsin kunnat drömma om att variationer från deras verk skulle plockas ur baletterna för att användas i tävlingssammanhang.

För den balettintresserade får därför föreställningen flera dimensioner, dels upplevelsen av här och nu, men också förväntan hur delar som så många gånger tävlats eller visats upp ska se ut just den afton en befinner sig på Operan. Kentaro Mitsumori dansar en sådan del med gott resultat. De 32 foutté piruetterna i Svansjön är ett annat exempel som är bekant för den vana balettpubliken. Alla sitter med spänning och räknar.

Koreografens drag med olika alternativa slut ger publiken chans att påverka. På flera platser i byggnaden finns maskiner där valen kan göras. Det skulle vara intressant att få ta del av statistik efter spelperioden om hur stor variationen verkligen blev. Väljer publiken samma varje kväll eller blir det någon gång olika. Inslaget ger publiken chans till integration och dansarna får extra krydda att inte veta när föreställningen börjar hur de ska göra slutet. Det är lockande att komma tillbaka ytterligare en gång uppleva ett annat lag dansa rollerna och se om slutet den gången blir annorlunda.

Jenny Berkán
Stockholm
Kungliga Operan, Stockholm Le Corsaire Spelas från 27 oktober till 18 november
Läs mer här om Balettens handling