Anthony Lomuljo – om hur det är att igen dansa Romeo – 10 år senare

10 år har gått sedan urpremiären av Mats Eks Julia & Romeo på Kungliga Operan i Stockholm. Då liksom nu dansar Anthony Lomuljo rollen som Romeo. När Dansportalen några dagar innan premiären träffar Anthony talar vi om hur det är att dansa samma roll igen och denna gång med en ny Julia.

Att få sätta sig i de sammetsprydda fåtöljerna i en fullsatt salong efter lång arbetsvecka är en ynnest. Sorlet från publikens samtal och musikernas förberedelser med sina instrument bidrar till den förväntansfulla stämningen. Alla väntar på att ridån ska gå upp och att dansare och musiker från Kungliga Operan i Stockholm ska framföra Mats Eks Julia och Romeo.

Det är tio år sedan baletten hade urpremiär här på Kungliga Operan. Då liksom nu dansade Anthony Lomuljo Romeo. Anthony och jag ses några dagar före premiären, vi samtalar om rollen, om dans och vikten av kultur.

Du var med i urpremiären av Julia & Romeo för 10 år sedan. Hur känns det att dansa Romeo igen?
Det var livsförändrande för min karriär. Mats Ek ville att ensemblen skulle bestå av flera olika generationer. Johannes Öhman som var balettchef då möjliggjorde detta. För att nämna några så var Ana Laguna, Marie Lindqvist, Niklas Ek med i orginaluppsättningen. Det var vackert att få dela scenen med dessa dansare och få vara på den platsen tillsammans med Mats.

Nu 10 år senare har jag jobbat med olika kompanier och koreografer, t ex Sasha Walz och Crystal Pite. Att med dessa erfarenheter komma tillbaka och få göra en roll som skapades till mig när jag var mycket yngre är spännande. För 10 år sedan var jag livrädd, det kändes som ett stort ansvar att dansa Romeo. Innan premiären sa Mats ”det handlar inte om mig, det handlar inte om dig, det handlar om historien”. Det fick mig att slappna av.

Dansaren finns där för att vara och uppleva och få dela en berättelse med publiken. Mats är mycket specifik i vad han vill få fram och jag litar fullständigt på honom. Han har ett särskilt sätt att skapa rörelser, när det levereras rätt och med rätt intention blir det som ett vackert språk. Den här gången vill jag ha roligt, beröra och ha en dialog med publiken. Det är jättekul att få dansa Romeo igen.

Vem är din Romeo?
Min Romeo? Menar du min Romeo i verkliga livet eller min Romeo? Eller vem jag är som Romeo?

Allt låter spännande, men din karaktär.
Jag vill att det även ska vara upp till publiken. Det är vackert med konst som är som en spegel som väcker minnen och upplevelser, till exempel den första kyssen. Jag har mina egna personliga erfarenheter när jag porträtterar en karaktär. Det handlar även om hur jag knyter an till mina meddansare och publiken. Min Romeo är sårbar, reaktiv, känslomässig och optimistisk, alltid dagdrömmande i hans egna tankar.

Romantisk?
Otroligt romantisk. Jag tror att vi alla har dessa egenskaper. Om vi tar Mercutio vars karaktär är så stark att Shakespeare var tvungen att döda honom, annars hade han tagit över. Han reagerar precis som Julia på Romeo. Romeo är hans sanna men obesvarade kärlek.

Den här gången dansar du med en annan Julia. Madeline Woo och Mariko Kida är helt olika som dansare.
Det är både jättebra och surrealistiskt. Flera av mina referenspunkter är sammanknippade med Mariko som gjorde originalrollen. Vi hade en speciell relation både som vänner och hur vi fick kontakt på scenen. Tillsammans utforskade vi karaktärerna när de skapades.

Nu har jag med mig ny erfarenhet och får återupprätta rollen tillsammans med någon som är yngre än jag. Som dessutom är i samma ålder som jag var första gången jag dansade Romeo. Det är en mycket fin process för mig och det är vackert att få vara med när Madeline hanterar rollen och också hur vi interagerar på scenen.

Hur förbereder du dig inför en roll som Romeo?
För 10 år sedan var jag mycket nervös och ångestdriven. Det var ett stort ansvar men Mats såg mig och jag kände att jag kunde göra det. Jag tog det på största allvar. Det kändes ärofyllt och respektfullt. Jag har lätt för att få för mycket energi och föredrar faktiskt att vara lite trött. Jag dricker inte kaffe samma dag som det är föreställning och undviker att äta för mycket mat.

Nuförtiden är det lättare, förut var det som ett monster jag måste hantera och kontrollera nu är det som ett monster jag även kan ha roligt med.

Är det annorlunda när du förbereder dig inför ett verk av t ex Hjámarsdóttir?
Både ja och nej. I en berättande balett med en specifik resa som Romeos som alla känner till blir det delvis skillnad mot att skapa och utföra något som utgår mer från ett tema. Det är inte mindre ansträngande. Jag hyser stor respekt för alla typer av dans oavsett. Förberedelserna är ganska lika. Jag kan få ångest och gå vilse samtidigt som det är vackert att skapa något tillsammans.

Jag känner mig bortskämd att få jobba med Mats. Han förväntar sig mycket när det gäller vad han vill få fram. Han förfinar sitt hantverk samtidigt som han kommunicerar och leder i en otroligt varm professionell och inbjudande atmosfär.

Tycker du att det går att relatera historien om Julia och Romeo till dagens samhälle?
Definitivt. Verket dyker ner i relationer, spänningar mellan människor, mellan samhällen och förändringar. Detta är mycket relevant för den tid vi lever i. Kvinnors rättigheter, människor som flyr från sina länder, krig, kärlek mellan en man och en kvinna. Mercutios kärlek är också sann även om den inte är möjlig. Det finns så många nyanser, olika slags förhållanden. Mats gräver djupt in i psykologin och karaktärernas olika perspektiv. Det är mycket relevant och går att jämföra med situationer, relationer och spänningar i hela världen.

Vad får dig att dansa?
Jag tycker om historieberättande. Det tror jag de flesta dansare gör. Genom utförandet, dans, sker förbindelse och kommunikation med publiken som är brilliant. Jag började dansa på grund av min äldre syster Dominique Lomuljo. Hon är min största inspiration i hela universum. Hennes relation till dansen gjorde att jag ville ha och göra detsamma. Jag tror vi alla är historieberättare, att vi alla är dansare.

I år firar Kungliga Operan 250 år.
Med all rätt. Tänk att det här huset, kompaniet funnits i 250 år. Det är otroligt. För mig som inte är från Sverige och kommer från USA och får se kultur bli firad på det här viset. Det är viktigt att komma ihåg att nyskapelser inte bara kommer från det akademiska. Det kommer från att komma tillsammans, prata, skapa konst, reflektera från olika perspektiv. Vi borde fira varje år som det är möjligt. Jag är så glad att vara i ett land som haft ett Operahus i 250 år och att få vara delaktig.

Vid nypremiären sjunker jag ner i fåtöljen i salongen. Kungliga Operans dansare levererar en historia som berör. Undrar om Shakespeare kunde anat hur hans berättelser skulle spelas och ombearbetas i århundranden efter hans död. Det hade varit spännande att få ta del av hans reaktioner på Mats Eks version. Undrar om han skulle påpekat att det var på tiden att Julias namn återigen benämndes först.

Under premiärsamtalet i Guldfoajén berättade Roy Sandgren att Shakespeares berättelse från början hette just Julia och Romeo men att det sedan byttes till tvärtom. Undrar om Shakespeare kunnat föreställa sig berättelsen utföras endast genom rörelser och utan ord. Och vad skulle han tänkt om Max Martins och David West Reads musikalversion &Juliet där Julia inte dör. Det hade varit mycket intressant att få veta. Själv känner jag mig uppfylld av rörelser och rolltolkningar. Det är härligt att få släppa allt och bara åka med en historia.

Särskilt i akt två grep Julia och Romeos kärlek mig. Julias naiva och livliga närmande av Romeo. Och så Romeo, som håller sig nära sin kärlek men med vaksamhet för vad som händer runt omkring. Det är som en skatt att ha fått se denna balett med 10 års mellanrum. I mitt inre ligger fortfarande minnet från förra gången starkt.

Just den kvällen när jag är där hoppade Mats Ek in för sin bror Niklas. Hans rörelser och inlevelse berörda djupt. Det gjorde hela orginaluppsättningen, och även de som är med i den här tio år senare. Jag måste hålla med Anthony. Danskonst kan vara som en spegel, något som får en att känna, att reflektera och diskutera. Något som är värt att fira.

Jenny Berkàn
Julia & Romeo, Kungliga Operan Stockholm 31 mars - 28 april