Passion på Dansmuseet

Dansmuseet har öppnat en fascinerande utställning med titeln Nureyev – A Tribute to the Greatest Male Dancer of the 20th Century. Utställningen är producerad av Alliance Française i Singapore och tänkt som en vandringsutställning. Första anhalt är Stockholm och den finns kvar till 8 januari 2023.

Här kan ses 14 rollkostymer och 49 foton från Charles Judes privata samling. Dessutom bjuds på olika former av anföranden. En kväll var Kungliga Balettens chef Nicolas Le Riche inbjuden att tala om sitt arbete med Nurejev. Le Riche var på bästa humör, talade öppenhjärtigt och svarade villigt på frågor från publiken. Han hade oerhört mycket att dela med sig av.

Utställningen innehåller också ett utmärkt urval filmavsnitt på omkring 20 minuter, sammanställt av Klara Berggren, bland annat museipedagog på museet. Det finns också tjugo böcker om Nurejev att botanisera i. Utställningen rekommenderas å det varmaste. Medlemmar i museets vänförening går in gratis.

Ett liv i dans – något om den oförliknelige
Rudolf Nurejevs passion för dans var ojämförlig, och han sparade sig inte. Att dansa 250 huvudroller om året slet på hans kropp och han kom att behöva kraftig morgonmassage för att komma upp ur sängen. Men att sluta? Aldrig! ”Till den sista droppen blod” lär han ha sagt.

Han tidiga år var obemärkta. Han föddes 17 mars 1938 på ett tåg. Betecknande: hans liv blev ett i kappsäck, med dansen som fast punkt. Första gången han såg en balett var 1945: Tranans sång, musik Stepanov. Den gjorde bestående intryck, och han började dansa karaktärsdanser hemma i det tatariska Ufa, väster om Uralbergen i Södra Ryssland.

Så småningom sökte sig Nurejev till baletten, och i Leningrad gjorde man ett undantag för honom. Under ledning av den storartade pedagogen Alexander Pusjkin genomgick han en hel balettutbildning på tre (3!) år. Hans examensuppvisning (ett solo ur Korsaren, kan beskådas på museets filmskärm) blev en sensation. Han anställdes omedelbart på Kirovteatern och blev snart dess största manliga stjärna.

Tre år senare, 1961, gästspelade baletten i Paris, och resten är historia. Nurejev hoppade av, och visade under en lång karriär i väst hur dynamisk och mångsidig mansdans kan vara. Med en gourmands aptit kastade han sig över alla möjliga scendansformer, och han fick mängder av koreografier skapade för sig. Hans mäktiga personlighet gjorde överallt outplånliga intryck.

Efter hans första framträdande i London lär, enligt en tryckt bok, åskådare ha kastat upp på scenen inte bara en sedelrulle med gummisnodd omkring, utan också arton par trosor och ett antal hotellrumsnycklar. Med mera.

Redan 1962 började Nurejev dansa med Margot Fonteyn, den största företrädaren för den eleganta engelska stilen. Hon var 42, han 23. I en av museets visade filmer säger hon att hon var rädd att det skulle se ut som ”mutton dancing with lamb”, men hon tog chansen, och resultatet blev baletthistoriens kanske vackraste partnerskap. När de dansat Svansjön på Stockholmsoperan 1967 varade slutapplåderna i 55 minuter.

1963 debuterade Nurejev på vita duken, i en filmatisering av Fokins Sylfiderna. Filmerna blev med tiden många. En originell sådan var Ken Russells långfilm Valentino (1977), där Nurejev gav utlopp för hela sitt register som skådespelare, när han gestaltade en annan legendarisk aktör: Rudolf Valentino.

Nurejevs karriär blev ett enmans triumftåg i dans. Han blev kopiöst rik och när han dansade krävde han – vackert och viktigt! – att ballerinan skulle få minst hälften av det gage han själv fick.

1983 utsågs han till balettchef på Parisoperan. Det var också där han gjorde sin sista stora insats för baletten: en egen uppsättning av klassikern La Bayadère. Hans assistent då var hans forna partner från Leningrad: Ninel Kurgapkina (hennes förnamn var en innovation: Lenin baklänges!). På scenen efter premiären tilldelades han av kulturministern Jack Lang Frankrikes finaste kulturorden: Ordre des Arts et des Lettres (i Sverige Litteris et Artibus). Kort därefter, 1993, avled Nurejev i sviterna av AIDS.

Utmärkta arrangemang under utställningen
En levande höjdpunkt i utställningen var, som nämnts, balettchef Nicolas Le Riche presentation av Nurejev i samtal med museets intendent och tf chef Erik Mattsson. Nurejevs metod för att förädla de klassiska baletterna bestod bland annat i att lägga till solon för den manlige dansaren i alla akter där sådana inte redan fanns, plus gärna två solon extra i sista akten.

Och då gjorde han de nya solona koreografiskt ytterligt intressanta, med stora hopp och små, piruetter, batteringar och härliga diagonalkombinationer. Två exempel: Första akten i Svansjön är mest en berättande akt. I Nurejevs version dansar Prinsen där ett högklassigt solo. Likadant i andra akten av Törnrosa, som annars mest är en mimscen som ska förmedla att hundra år har gått: också där skapade han ett innehållsrikt solo.

Som balettchef insisterade Nurejev också på att det inte skulle vara någon skillnad mellan höger och vänster. Särskilt solister måste kunna utföra dubbel tour ”en l’air” åt båda håll. Kårdansare kunde också få spännande koreografier att framföra. Genomgående: Nurejev drev sina dansare, drev och drev, vidare och vidare – och deras standard blev högre.

Le Riche tvekade heller inte att tala om vad Nurejev hade kallat den unge dansören vid en tidig repetition: jolie cul! Mild översättning: Läckra häcken! Två andra anföranden hålls av Erik Näslund (27/10) och Ann-Cathrine Byström (24/11).

Lunchprat
Under rubriken Lunchprat om Nurejev kan man på tisdagar kl. 13 få lyssna till dansare som arbetat med Nurejev. Först ut i raden var Klas Rickman, full av berättarglädje. Särskilt under sin tid som dansare i Festival Ballet (numera English National Ballet) fick han uppleva Nurejev på nära håll, framför allt under balettens långa turné till Australien 1977. Den blev förstås jättesuccé för både Nurejev och Festival Ballet. Och vid ett tillfälle där under en fest hade Nurejev bestämt sig för att sjunga Mick Jagger-låtar till en orkester! Det torde ha varit en alldeles speciell upplevelse.

Klas Rickman var också en flitig fotograf, och han hade med sig några av sina foton. Ett annat föremål han hade med sig var en klenod: en CD med Nurejev som dirigent! Också Rosy Jauckens kommer att tala på tisdagar.

En nåd att stilla bedja om, och Slutord
Charles Jude gick, likt Nicolas Le Riche, i pension från Parisoperans balett som étoile (= stjärna). Jude är numera styrelsemedlem i Rudolf Nurejevs Stiftelse, som på nätet har en innehållsrik hemsida på franska, engelska och ryska. Kostymerna och fotografierna i utställningen är Judes personliga egendom. För ett drygt år sedan gästade han Stockholm för att sätta upp Nurejevs Svansjön, men tänk om han kunde återkomma hit och tala om sina erfarenheter av Nurejev?

En framstående danshistoriker och kritiker skrev vid ett tillfälle: ”Samtidigt med att dansaren är konstnären är han också konstverket.” (André Levinson, 1929) Visst passar de orden i högsta grad på Nurejev? Ett levande konstverk.

Peter Bohlin
Stockholm