Instudering av Mats Eks ”En slags” med Staatsballett Berlin

I april 2022 reser Koreografen Mats Ek och jag till Berlin för att hålla audition med dansarna vid Staatsballett Berlin på Deutsche Oper. Vi ska välja dansare till verket ”En slags” av Mats Ek. Premiären är planerad till februari 2023 och kvällen ska delas med ”Cacti” koreografi Alexander Ekman. Rafael Sady, före detta dansare i Cullbergbaletten, och jag är ansvariga för instuderingen av ”En slags”. Verken var planerade att visas tidigare under Johannes Öhmans tid som balettchef i Berlin men pandemin kom emellan.

Vi hälsas välkomna av Christiane Theobald tillförordnad konstnärlig ledare och hennes team. Audition hålls under tre dagar. Mats lär dansarna koreografi ur ett annat av hans verk, ”Another place”. Jag lär ut bitar ur ”En slags”. Vi arbetar med kvinnor och män separat.

Två av husets balettmästare Yannick Sempey, som tidigare var balettmästare på Stockholmsoperan, och Korina Stolz-Franke assisterar oss. De håller reda på vem som är vem av dansarna i de olika grupper de delats in i. En av kompaniets pianister sköter musiken från CD. Dansarna är mycket entusiastiska och arbetar hårt med att förstå och utföra Mats stil och krävande koreografi.

Efter avslutad audition har vi ett möte med balettmästarna där vi går igenom och diskuterar rollbesättningen. Vi vill ha två lag med 16 dansare i varje, 8 kvinnor och 8 män. Väl hemma igen träffas Mats och jag ännu en gång för att titta på filmerna från auditiondagarna.

Vi vill vara helt säkra på valen av dansare. En del ändringar görs.

”En slags” skapades för Netherlands Dance Theater i Den Haag 1997. Musiken är av Henryk Górecki, ljussättning av Ellen Ruge, kostym och scenografi står Maria Geber för, assisterad av Katrin Brännström. Verket har även uppförts av Cullbergbaletten och andra kompanier i Warszawa, Düsseldorf, München, Nürnberg, Tel Aviv och Parisoperan. Nästa år kommer det att uppföras på Oslooperan. Även om verket har en del år på nacken känns det påfallande aktuellt och kan associeras till dagens politiska läge.

I Augusti är det dags att börja med instuderingen. Rafael och jag arbetar delvis tillsammans men delar också upp olika bitar av verket mellan oss. Förutom att lära ut steg och räkningar i musiken ger vi dansarna information om vad de ska gestalta. I baletten framförs det två pas de duex av två olika par och flera gruppscener. Gruppscenerna går under arbetsnamn. Exempelvis ”öppningen, muren, huset, mansdansen, kvartetten, krokodilerna”.

Under den första repetitions perioden arbetar vi i den största av balettsalarna med scenografin.

Den består av en mur och ett hus som dansarna själva hanterar. Vi har en provisorisk repetitionsmur som består av åtta sektioner, vardera 2 meter breda. På baksidan finns en avsatts för dansarna att agera på.

I ”En slags” bär dansarna vanliga skor och en av dem bär gummistövlar. Skorna specialtillverkas i Italien i mjukt läder. Det tar tid att vänja sig vid att dansa i vanliga skor och ger en helt annan karaktär till dansen. När vi börjar repetera är inte skorna och stövlarna på plats så vi får plocka ihop det som skulle kunna passa från teaterns kostymavdelning. Det visar sig inte vara helt lyckat. Många får besvärliga skavsår. När de riktiga skorna kommer är herrarnas skor hala och klackarna för höga. Skorna åtgärdas och vi slipper fler besvär.

Fram till mitten av oktober hann vi sätta det mesta av baletten. Under de första veckorna hade vi tillgång till dansarna hela dagar. Det var en intensiv period med ömma kroppar både för dansarna, Rafael och mig. Mats koreografi är fysiskt krävande med låg tyngdpunkt och stora förflyttningar i rummet.

Dansarna i Staatsballett gör en hel del nutida koreografi men i grunden är det ett klassiskt kompani. Det är ett repertoarkompani som spelar flera verk parallellt. Det innebar att vi under sista halvan av perioden fick färre repetitionstimmar och tillgång till färre dansare, då baletterna Giselle och Onegin kom upp på repertoaren. Det repeterades också inför ett program med moderna verk.

Kompaniet uppträder på tre olika scener, Staatsoper Unter den Linden, Komische Oper och Deutsche Oper, där de också har sina repetitionslokaler. De klassiska baletterna framförs på Staatsoper. Mycket välrepeterat och skickligt framfört av dansare och orkester.

Förutom den fasta ensemblen, som består av drygt åttio dansare från hela världen, gästas kompaniet återkommande av världsstjärnor som Polina Seminiova, Daniil Simkin och Dinu Tamazlacaru för att nämna några.

I januari är det dags för mig och Rafael att åka tillbaka till Berlin för att repetera upp verket och lära ut den återstående koreografin. Dansarna har haft en hektisk period över jul och nyår med baletterna Törnrosa och Svansjön. Svansjön spelas fortfarande och de repeteras ett program av David Dawson som ska upp i slutet av januari.

Nu är den riktiga muren på plats. När den ska förflyttas är det dansarna som sköter det. Det visar sig att låsen och bromsarna är för tunga att hantera och sektionerna är för tunga för att flyttas. Det blir mycket möten med teknikansvariga och en hel del justeringar behöver göras innan allt fungerar. Alla inblandade är mycket tillmötesgående och gör allt för att lösa problemen.

Tre veckor innan premiär anlände Mats Ek för att arbeta med dansarna. Mats kommer alltid för att arbeta med sina verk. Det är fantastiskt för dansarna att få arbeta direkt med koreografen. Han ser varje individ och kan ta fram varje dansares personlighet.

I studion ger han allt, inget lämnas förbisett. Under de återstående veckorna fram till premiären arbetar han intensivt med båda lagen, först i studion och senare på scenen. Jag är med och assisterar och skriver ner de korrigeringar Mats ger så att pennan glöder. Den koreografiska formen måste sitta perfekt. Han ger information till dansarna för att levandegöra och gestalta koreografin. Olika information till olika dansare även om de dansar samma roll. Dansarna ger allt och verket börjar lyfta.

Det börjar bli lite oroligt på grund av skador och sjukdom. Vissa dansare får lära sig ytterligare en plats för att kunna täcka upp ifall fler blir sjuka. Tre av dansarna måste medverka i båda lagen.

Som tur är blir det inga fler skador och vi får ihop det.

En vecka innan premiär har jag ett samtal med Mats om ”En slags”

Jag frågar Mats vad upprinnelsen till verket var?
Jag tror att det var när jag hörde musiken, Kleines Requiem für eine Polka av Henryk Górecki. Jag hade också en idé om en man som hämtade upp sin partner ur publiken. De rörde sig uppåt till botten av scenen och framåt igen. Under den rörelsen, en resa hände olika saker och när de kom tillbaka till början var de annorlunda. Det var som jag kommer ihåg det den grundläggande idén.

När jag sedan började jobba fick jag höra Góreckis konsert för cembalo och symfoniorkester och kände att den måste jag ha med. Då tillkom de konfliktfyllda delarna. De med ballongerna med punktering av de fertila delarna på kropparna. Muren var också med från början.

När jag började det koreografiska detaljarbete ändrades konceptet radikalt genom den tillagda musiken och jag visste hur jag skulle disponera den i förhållande till den första musiken jag valt. Sedan är det en blandning av intryck från tidningar, det jag läser, det jag ser på TV och på gatan som jag använder.

Det är en väldig blandning av intryck och associationer till hur upprinnelsen kommer till.

Hur tycker du att det är att ta upp det här verket igen efter de tio år som gått sedan det sist gavs?
Jag måste vänta med den bedömningen tills jag ser det. Men jag tycker det fanns anledning att att ta upp det här i Berlin. Dels verket i sig själv men också med kopplingen till muren. Det kan ge andra associationsmöjligheter. Sedan får jag se vad jag tycker, det måste leva varje gång men jag har tänkt mig att det ska fungera.

Vad tycker du är viktigt att dansarna behärskar och förmedlar i det här verket?
Det är att de har förståelse för helheten. De har ju olika insatser men varje dansare måste förstå sin bit av helheten. Det kan man inte göra om man inte förstår de bitar helheten består av. Inne i de olika satserna finns det detaljer som måste tas om hand. Första pas de deux:et handlar om förberedelsen inför resan. I den förberedelsen ingår många olika delmoment. Det är kanske ett mer etablerat par som startar något nytt för dem gemensamt. Det andra pas de deux:et har ett helt annat ingångsläge. De känner inte varandra och upptäcker varandras möjligheter vartefter, ett mera ungt par.

Hur tycker du dansarna här i Berlin har tagit till sig din koreografi och svarat?
Jag tycker de har svarat bra. Som alltid tar det mycket tid att få in logiken och koordinationen i min koreografi i kropparna kopplat till riktningen både i rummet och i känslan. Rent danstekniskt är det bland annat viktigt att de hittar det som vi arbetade med idag och som du nämnt tidigare, att samla ryggen och ur den släppa loss lemmarna i ett hopp eller i en förflyttning.

Något de även skulle kunna använda sig mer av i den klassiska baletttekniken. Det är som i alla kompanier, vissa dansare har lättare för det än andra. Men återigen måste jag se det på scenen för att se vad som verkligen har hänt.

Tänker du på någonting mer som är viktigt för verket?
Jag tycker dekor och kostym är viktiga. Färgerna som används och kläderna som ger var och en en egen ”look”. Jag tycker det är roligt att det är en kombination av färger men också därmed av olika insatser. Det ger en större kalejdoskopisk insats från kompaniet när de inte är unisont klädda. Men samtidigt enkel, var och en har ju i stort sett bara en färg. Jag tycker det förhöjer verket.

Dansarna har ju inte kostymer som man är van vid att se i dansverk. De har mer ”vanliga” kläder. De blir ”människor” på scenen, inte bara dansare.
Det tycker jag också men kläderna är förhöjda för det sceniska uttrycket, avslutar Mats.

Det är dags för premiär 16 februari. På scenen bakom ridån provar dansarna olika steg och kontrollerar sin rekvisita. En speciell spänning ligger i luften som det brukar göra inför en premiär.

Vi önskar dansarna lycka till och går ut och sätter oss i salongen. Ljuset går ner och det hela börjar. Efter 40 minuter är det över. Applåderna bryter ut publiken jublar och applåderar länge.

Det har gått bra även om det var en del premiärnerver. Kvällens andra del ”Cacti” av Alexander Ekman blir också väl mottagen av en entusiastisk publik. Alexander är själv på plats.

Nästa dag går Mats och jag igenom korrigeringar från premiären. Han är i stort nöjd med dansarnas insatser och tror att de kommer att växa när nerverna inte spökar. Men han poängterar vissa kvaliteter och placeringar som behöver arbetas vidare med.

Mats åker hem. Rafael har åkt hem några veckor tidigare för att repetera Mats ”Julia och Romeo” som har nypremiär på Stockholmsoperan 31 mars. Jag är kvar i Berlin ytterligare några dagar för att repetera och vara med på andra lagets premiär. Den går också bra, det mesta sitter där det ska. Men även efter premiär är det ett kontinuerligt arbete som krävs för att hålla uppe verkets kvalitet. Det fascinerar mig att ett och samma verk blir så annorlunda med olika dansare. Dansarna har hittat en personlig väg in i koreografin. Något Mats arbetar med och efterfrågar.

Margareta Lidström
Berlin