Dansnöje och stora känslor: Romeo och Julia åter vid Nationalbaletten i Helsingfors

John Crankos fina dansverk Romeo och Julia till musik av Prokovjev har inlett sin nya framgång på Nationalbaletten i Helsingfors efter en paus på närmare 10 år. Detta på begäran av publiken som älskar detta verk skapat i andan av Shakespeares berättelse från antikens tider.

En eloge är det till föreställningen som andas på riktigt med Abigail Sheppard och Jun Xia som de unga älskande I Verona. Sensitivt så det förslår, vackert och okonstlat.

Premiärdansaren Jun Xia är som Romeo mycket uttrycksfull och det som han har i rörelserna återspeglas också i ansiktet. Här har vi alltså en mångsidig tolkare av rollen. Hans dansteknik är ypperlig och han är snabb i alla vändningarna på scenen; ett exempel är hur han i balkongscenen rör sig i trapporna för att nå Julia, och lyfter upp henne för att ta henne med till gårdens mer skymda plan. Efter att ha hjälpt henne tillbaka upp klättrar han ner längs väggen för att fly platsen.

Abigail Sheppards (också hon premiärdansare) Julia inspireras tydligt av den skicklige och tillmötesgående partnern som ständigt söker blickkontakt med henne. Deras lyft är exceptionellt luftiga och arabeskerna höga, och publiken andas i denna fascinerande scen – fortfarande första aktens balkongscen – med dansen: inget prassel av pastillaskar eller annat störande. Paret hittar varandra åter och åter, skiljs åt, är högt uppe i sin lycka: allt detta återspeglas i den mångsidiga koreografin.

Föreställningen som skildras här intygar på ett helt annat sätt än en annan för några dagar tidigare. Abigail Sheppard har hittills dansat med två rollinnehavare av Romeo, och man märker tydligt skillnaden med de olika partners och deras inverkan i samarbetet, också på den kommunikativa nivån på scenen.

Sheppard är en mångsidig konstnär, hon har gjort roller från och med Aurora i Törnrosa och Olga i Onegin till Myrtha i Giselle, titelrollen i Sylvia och titelrollen i Pippi Långstrump, förutom många ledande roller i moderna verk. Hon är i sin dans tolkande och tekniskt ledig.

Som Tybalt levererar Johan Pakkanen en rollprestation som är både stilig och välutförd i själva dansen och i fläktscener. Tydlig och trovärdig också.

Fina roller gör också säkra och alltid skicklige i sina roller Frans Valkama som Mercutio med sina alltid ypperliga hopp, och senare som döende kamrat i Romeos och Benvolios armar, samt en stilig Giulio Diligente från ungdomsgruppen som Benvolio, han också bland annat med sin vassa fotteknik.

Den ståtlige rivalen Paris som vill äkta Julia, Aapo Kokkonen med sina rena linjer, ritar en bild av en traditionell mansfigur, dock inte helt utan känslor till henne vilket kommer fram då han sörjer sin till gravkammaren förda fästmö. Rollen har i koreografin byggts till att vara lite dämpad.

Sara Saviolas Amman görs med moderlig anda och kompetensen att leva in sig i rollen.

Andra solistroller är också bemannade med goda tolkare, så också corps de ballet. Hela ensemblen dansar här precist och lever in i uppgifterna livfullt. Det finns en del potential i dem. Så också till exempel i damtrion av vagabonder: Hatice Çağla Ertürk, Francesca Loi och Hye Ji Kang.

Claire Teisseyres dans med extra elongation charmerar, hon har i Nationalbaletten fått dansa mest lite mindre solistroller, hittills. Här är hon Rosalinda, i början Romeos flickvän, och senare en bland brudtärnorna, de unga flickorna som uppvaktar Julia (förutom Claire Teisseyre Phoebe Liggins, Seo Yeun Kim, Viola Länsivuori, Min Young Kim, Terhi Talo, Vanessa Lai och Mai Komori). Deras behagfulla dansnummer hör till mina favoriter i den här baletten.

Många av balettens seniordansare gör trovärdiga roller: Broder Lorenzo och Hertigen av Verona spelas av Samuli Poutanen, Lord och Lady Montague av Eemu Äikiö och Maria Tamminen, Lord och Lady Capuletti av Antti Keinänen och Tiina Myllymäki. Hon sörjer och driver sönder sin klänning i förtvivlan när Julias kusin Tybalts dödats i duellen med Romeo.

Berättelsen börjar luta åt den slutgiltiga katastrofen. När tredje akten är slut får dansarna och orkestern med dirigenten Johannes Witt sina välförtjänta applåder för en fin föreställning. När jag vid ingången till operahuset efteråt råkar Jun Xia från Kina tackar jag honom spontant - på engelska - och får svaret på både engelska och finska, “kiitos” (tack)!

De tidigare iscensättningarna hos Nationalbaletten gjordes av koreograferna Dimiter Parlic (premiär 1967), Elsa Sylvestersson (1979), Natalia Horecna (2016) och Marilena Fontoura (2000, ett kortare modernt). John Crankos helaftonsbalett fick sin premiär i kompaniet 1996. Den har senast setts 2012 och recenserats då i Dansportalen.

Till baletter med samma tragiska berättelse av koreograferna Birger Bartholin (1954) och Serge Lifar (1960) användes musik av Peter Tchaikovsky. Dessa verk hade bara en akt.

Anita Jokela
Helsingfors
Romeo och Julia (John Cranko – Sergej Prokofjev) Finlands Nationalopera och -balett, 3 nov