Möt Vivian Assal Koohnavard dansare vid Staatsballett Berlin och aktivist

I Berlin träffade jag och arbetade med Vivian Assal Koohnavard. Vivian fick sin dansarutbildning i Sverige och Tyskland. Hon har varit anställd vid Berlin Staatsballett sedan 2018. Där deltar hon i den klassiska såväl som i den samtida repertoaren. I Berlin instuderade jag Mats Eks ”En slags” där Vivian och Arshak Ghalumyan dansade ett pas de deux i verket. Vivian är också engagerad i kampen för Irans kvinnor.

Berätta om din utbildning.
Jag är från Göteborg och gick grundskolan vid Svenska Balettskolan. Efter det sökte jag till gymnasiet i Stockholm vid Kungliga Svenska Balettskolan. De hade startat en linje med lika mycket klassisk balett som modern nutida dans. Jag var intresserad av att studera båda teknikerna och blev antagen. Efter det första året sökte jag stipendium från Carina Ari stiftelsen för sommarstudier. De erbjöd mig två års betald utbildning utomlands. Jag sökte till Hamburg Balettskola John Neumeier och blev antagen. Det var två lärorika men tuffa år. Jag var ung och tyckte inte vi elever fick det stöd och den hjälp vi behövde.

Vad hände efter avslutat utbildning?
Jag fick anställning i ett klassiskt kompani i Tjeckien i Brno Jag trivdes inte där och inte med kompanilivet. Det är en stor omställning från skolan till det professionella livet. Jag längtade hem till Sverige och efter ett år återvände jag till Göteborg. Jag behövde tid för att veta hur jag ville gå vidare med min karriär. I Göteborg fick jag korttidsanställning på GöteborgsOperan i produktionen ”A Flowering Tree”. Det var en rolig tid.

Under året i Tjeckien utbildade jag mig också till Pilatesinstruktör. Det jobbade jag parallellt som under tiden i Göteborg. Efter ett år i Göteborg kände jag att jag ville tillbaka till dansen på heltid. Jag hade lust igen och kände att jag inte var färdig med karriären.

Då sökte jag mig till Oslos Nationalbalett. Jag var intresserad av deras repertoar och jag ville till ett samhälle som var likt Sverige där jag kunde trivas. Jag fick inte jobb där. Jag hade tappat en del av formen under året i Göteborg då jag inte hade möjlighet att uppehålla träningen på den höga nivå som krävs.

Då sökte jag mig till KHIO, Konsthögskolan i Oslo. Där studerade jag ett år och tränade upp mig. De har ett samarbete med Nationalbaletten. Jag medverkade i föreställningar med dem och fick så småningom ett korttidskontrakt där. Jag stannade sammanlagt två år i Oslo.

Hur kom du till Berlin?
Efter Oslo sökte jag mig vidare. Då kom jag till Berlin och gjorde audition för Staatsballett.

Jag fick inte jobb direkt men en reservplats. En bit in på säsongen hörde jag av mig till Johannes Öhman som då hade börjat som chef i Berlin och sett mig på audition. Jag frågade om de behövde någon dansare. Han bad mig komma en vecka senare för att börja arbeta. Sedan dess har jag varit här.

Varför sökte du dig till Staatsballett Berlin?
Jag visste vad Johannes Öhman hade gjort för repertoar i Stockholm och den intresserade mig.

Jag ville dansa både klassisk balett och samtida koreografi. Sacha Waltz som också var konstnärligt ansvarig för kompaniet kände jag inte till så mycket om, men jag var intresserad av att få veta mer om hennes arbete. Jag visste inte mycket om staden Berlin men repertoaren lockade mig.

Hur tycker du att de fem åren i Berlin har varit?
Det har varit en plats för mig att få växa på. I Oslo kämpade jag med att passa in. Jag kände mig inte riktigt accepterad som den typ av dansare jag är. Här känner jag att jag får plats för att växa. Jag har utvecklats och mognat under tiden här. Jag har också fått möjlighet att koreografera och utveckla den sidan.

Det är tufft med arbetstempot. Vi ger föreställningar på tre olika scener med olika repertoar, Deutsche Oper, Staatsoper och Komische Oper. Samtidigt har det varit skönt att hela tiden vara igång. Men nu när jag är lite äldre önskar jag att jag hade mera tid för att gå djupare in i uppgifterna. Vi spelar flera produktioner och repar nya samtidigt, blandat klassiskt och modernt. Det är tufft för kroppen man måste vara väldigt fokuserad. Man blir trött och måste verkligen ta hand om sig.

Hur stort är kompaniet?
Vi är 85 dansare. Vi var fler när Johannes var chef. Han hade en grupp med moderna dansare av vilka bara några är kvar.

Hur är det att arbeta med Mats Ek?
Jag har alltid sett upp till Mats och hans verk. Under min utbildning såg och lärde vi oss om hans koreografier. Vi fick arbeta med dem i studio och med dansarna på GöteborgsOperan.

Det som är så givande och utmanande med Mats koreografi är att man behöver vara så närvarande. Det är fantastiskt inspirerande och fascinerande att arbeta med honom. Hans koreografier är så väl uttänkta och utarbetade. När jag arbetar med Mats blir jag helt fokuserad och har öronen på skaft.

Eftersom vi håller så högt tempo för det mesta ges det inte tid till att fördjupa sig som man skulle önska i de olika uppgifterna, både i den klassiska och i den samtida repertoaren. Nu med Mats verk finns de förutsättningarna och det är en nödvändighet. Jag känner mig priviligerad som har fått den här möjligheten.

Till hösten ska ni få en ny chef Christian Spuck. En del dansare måste sluta, men du får vara kvar?
Ja, det är tufft för dem som får sparken. Det finns inga fasta anställningar för dansarna, man anställs på tidsbegränsade kontrakt som förnyas eller så får man gå.

Jag blev glad att jag fick vara kvar och ser fram emot att få en skapande konstnärlig chef. Jag är också intresserad av hans koreografiska stil som är mer neoklassisk och modern. Jag tänker att om det inte fungerar med en ny chef tar jag mig vidare. Jag tycker kulturstaden Berlin är rätt plats för en banbrytande förändring av dansrepertoaren mer åt det nutida hållet.

Din familj är från Iran men du är född i Sverige när kom dina föräldrar till Sverige?
De flydde till Sverige några år efter revolutionen 1979 då allt förändrades i Iran. De träffades i Sverige och de hade släktingar i Sverige som flytt före dem. Några år senare hade de fått mig och min lillasyster. Vi pratar persiska hemma och bevarar den persiska kulturen även om mina föräldrar är väl integrerade. Pappa mer än mamma som har haft svårare att komma in i den svenska kulturen. Vi har fortfarande kontakt med vänner och släktingar i Iran på pappas sida. Mammas släktingar har flytt eller gått bort.

Har du varit i Iran?
Mina föräldrar tog med mig dit när jag var spädbarn. De har inte uppmuntrat mig att åka dit. Jag har med åren blivit nyfiken på att besöka landet. För tre år sedan var jag på väg men det var inte så lätt eftersom mina föräldrar är därifrån och har flytt landet. Jag kunde inte åka dit på turistvisum och var tvungen att söka pass på Iranska ambassaden. Det ställdes en massa närgående märkliga frågor så jag backade ur, bland annat på grund av det.

Du är aktivist vad gör du för att uppmärksamma situationen i Iran?
Jag hoppas att folket inte ger upp utan fortsätter att protestera. Regimen gör allt för att motarbeta och tysta ner det som händer. Jag demonstrerar och är aktiv på sociala medier för att sprida all information som kommer från Iran. Information de inte har möjlighet att sprida själva. Jag vill hjälpa till att väcka opinion och göra människor medvetna om allt brutalt som händer främst mot kvinnor. Vi är alla människor och måste se bortom olika kulturer och gränser. Jag har också koreograferat och dansat föreställningar för att uppmärksamma den Iranska kulturen och historien och för att få upp ögonen för det som händer i landet nu.

Har du känt dig utsatt för rasism i Sverige?
Jag har aldrig känt mig utsatt. Som barn kände jag mig som svensk. Sedan kom jag tidigt, redan som sextonåring, in i den internationella dansvälden i och med att jag studerande på balettskolan i Hamburg.

Vad tänker du om framtiden?
Jag är inte säker på vad det blir. Men jag vill arbeta med skapande som behandlar samhällsfrågor och mänskliga förutsättningar. Jag tror på att människor kan beröras av och engageras via konsten, i mitt fall scenkonsten.

Margareta Lidström
Berlin