Japansk kultur i Neumeiers tolkning
Seven Haiku of the Moon (musik Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach) bygger på den japanska haikudiktningen Länk till annan webbplats. – korta minidikter uppbyggda efter en noggrant utarbetad form. Det går inte att dansa en haiku utgående från texten. Neumeier tolkar den poetiska formen och strama uppbyggnaden i ren dans. De sju danserna tillägnas alla månen, som är en ständigt återkommande symbol i haiku-diktningen. Att samlas och betrakta månens alla skiftningar var ett vanligt sätt att umgås. Månen, inramad av speglingar av natthimlen, berör människorna. Liksom en haiku fångar ett bestämt ögonblick, betraktar det och skapar konkreta bilder, kan dansen använda den mänskliga kroppens verklighet för att skapa något universellt, menar Neumeier. Dansare från Tokyo Ballet Länk till annan webbplats. framträdde i huvudpartierna med en lysande Kazuo Kimura som Månen.

Seasons – The Colors of Time skildrar inte årstidernas växlingar i naturen utan människans inre känsla inför årstiderna – eller livets olika skeden. Baletten har ingen egentlig handling att "förstå", utan Neumeier vill förmedla en känslomässig upplevelse. För att beskriva dessa upplevelser sedda genom japanska ögon är den japanska musiken av avgörande betydelse. Två japanska tonsättare – Minoru Miki och Joji Yuasa – blandas med fem europeer, Debussy, Schubert, Mendelssohn-Bartholdy, Verdi och Vivaldi. Baletten beskriver en man som färdas genom minnen av sitt tidigare liv ackompanjerad av figurer från olika av livets skeden. Tre män representerar mannens åldrar, Carsten Jung personifierar tiden och Anna Polikarpova minnet. Lloyd Riggins i huvudrollen bevisar än en gång sin storhet som tolkare av Neumeiers tankevärld och Anna Polikarpova är urbilden av kvinnan, modern eller ödet. Vackert och storartat genomfört av hela ensemblen.

Årets andra nyhet på repertoaren var Orpheus. Den planerades för Salzburgfestspelen 2010 med italienaren Roberto Bolle som Orpheus. Av olika skäl ställdes Salzburgprojektet in och Neumeier förlade premiären till Hamburg den 6 december 2009. Då hade emellertid Bolle råkat ut för en skada och huvudrollen gjordes av Otto Bubenicek, som skulle ta över rollen när den kom på repertoaren.

Som alltid går Neumeier tillbaka till de äldsta källorna till den underliggande myten och hur den sedan utvecklats. På dessa grunder är Orpheus i den här versionen son till Apollo (dansad av Edvin Revazov) och Kalliope (Anne Laudere) medan Hermes (Yohan Stegli) är hans följeslagare. För att anpassa sig till dansmediet är Orpheus inte sångare utan en gudabenådad violinist. Baletten tar avstamp i nutiden och Eurydikes död sker i en bilkrasch – till Blegvad/Partridges ljudcollage. Musiken i övrigt kombinerar Stravinskijs balettmusik till Apollo och Orpheus med stycken av H I F Biber.

Apollo och Kalliope leder Orpheus ut i livet och ger honom fiolen, genom vars sköna toner han vinner Eurydikes (Hélène Bouchet) kärlek. Efter Eurydikes död bevekas Apollo av Orfeus sorg och låter honom inträda i dödsriket för att återhämta henne, på villkor att han inte ser på henne – åskådliggjort av ett par svarta glasögon. Koreografiskt är de lyriska partierna fyllda av poesi och skönhet och pas de deuxerna mellan Orpheus och Eurydike synnerligen minnesvärda. Hélène Bouchet är en rörande ljuv och besjälad Eurydike och Otto Bubenicek gör kanske den förnämsta rolltolkningen hittills under sin 17 år långa Hamburgkarriär.

Den vackert sparsmakade scenografin är av Ferdinand Wögerbauer och Neumeier själv står för kostymer och ljussättning av högsta kvalitet.

Lusta och våld
Endstation Sehnsucht (Linje Lusta) skapade Neumeier i Stuttgart 1983 för Marrcia Haydée och Richard Cragun, Hamburgpremiären kom 1987, och sedan ett par år står den åter på repertoaren. Den präglas av 1980-talets strömningar med starka känslor och erotisk dramatik. Marcia Haydée var som skapt för den nerviga, sköra  Blanche, som uppehåller skenet av sydstatsförfining trots sitt i verkligheten rätt solkiga öde. Sylvia Azzoni är en underbar dansös, men för min del tyckte jag att rollen inte riktigt passade henne. Carsten Jung har utseendet och musklerna för rollen som Stanley Kowalski men det spänningsladdade spelet mellan honom och Blanche gick inte riktigt på djupet.

Till den asiatiska stämningen detta år bidrog ett gästspel av Tokyo Ballet med två verk av Maurice Béjart, Bugaku och The Kabuki. Det finns många paralleller mellan Neumeier och Béjart, två koreografer som ägnat större delen av sina livsverk åt att skildra människans inre andliga och världsliga liv. Båda ha fascinerats av asiatisk dans och teater och båda har arbetat med Tpkyo Ballet. Bugaku är – enligt Béjart – en magisk, erotisk ritual, där den moderna dansens energi förenas med månghundraåriga traditioner. En man, en kvinna, dans och det återupptäckta Japan i förening undandrar sig tidens betydelse och finner tillbaka till den bestående styrka som ett "evigt par" utstrålar. Baletten premiärvisades 1988 och musiken, skriven på en beställning från George Balanchine 1963, är av Toshirõ Mayuzumi. Ett stiligt kammarspel i rött, vitt och svart.

The Kabuki från 1986 bygger på Chushingura – historien om 47 herrelösa samurajer, Ronin kallade, ett mästerverk inom japansk, ja hela världens teater. Det är en blodig historia där så gott som alla dör – i slutscenen begår de 47 Ronin seppuku – självmord – sedan de hämnats sin döde herre. Imponerande stridsscener varvas med intriger mellan furstar och deras kvinnor. Mycket att smälta men stilfullt och rasande skickligt framfört. Musiken är även här av Toshirõ Mayuzumi.

Årets gala
Sedvanligt avslutas Hamburger Ballettage med en gala byggd kring festivalens tema, den här gången fem och en halv timme lång. John Neumeier presenterar numren själv med charm och ackuratess.

Kvällen inleddes med de tre sista årskullarna från Hamburg Balletts balettskola i Silk Road (Sidenvägen) med koreografi av dansarna själva under ledning av Beatrice Schickendanz-Giger. Musiken var av Fazil Say.

Galans egentliga första del innehöll avsnitt ur klassiker som alla berör temat flytande världar – beröring mellan olika kulturer och mellan dröm, saga och verklighet: La Péri, La Bayadère, Josephs Legende, Thaïs, Den lille havfrue, Svansjön och Le Corsaire. Dessutom visades ett avsnitt ur den kinesiska klassikern Röda kvinnobataljonen och ur årets Fliessende Welten. Framstående artister från Staatsballett Berlin, American Ballet Theatre, Kinesiska Nationalbaletten och Mariinskijteatern medverkade.

I del två gavs Neumeiers Verklungene Feste (Förklingade fester) från 2008 till musik av Richard Strauss som skildrar ett antal par i en brytningstid där förhållanden prövas, bildas eller bryts.

Del tre bestod av fjolårets Ballet Russes-hyllning Le Pavillion d'Armide (Armidas paviljong) ställd mot Pionpaviljongen. Kinesiska Nationalbalettens solister Shu Yan och Hao Bin dansade två pas de deux ur den senare där först en kvinna trånar efter en man hon inte träffat medan det andra avsnittet skildrar mannens längtan efter kvinnan som nu är död.

Från Parisoperan kom Jérémie Bélingard i solot The Heart Is a Lonely Hunter, där han själv stod för koreografin. Mizuka Ueno och Kazuo Kimura från Tokyo Ballet framförde ett pas de deux ur Béjarts Bhakti III. Förre Hamburgsolisten, nu verksam i Dresden, Jíri Bubenicek dansade tillsammans med tvillingbrodern Otto och Alexandre Riabko Jiris egen Canon i D-dur ur Le souffle de l'esprit. Musik Otto Bubenicek och Johann Pachelbel.