Marlen Fuertes Castro: "Dansen har valt mig, det är inte något som jag har kunnat välja bort"

VAISON LA ROMAINE, FRANKRIKE: Éric Vu-An har av Vaison Danse 2019 blivit ombedd att sätta upp Don Quijote i den lilla staden Vaison la Romaine i Vaucluse.

Denna 23-åriga festival har alltid strävat efter att visa så stor bredd som möjligt av vad som är danskonst. I år är såväl Alexander Ekman som Jean-Claude Gallotta och Sidi Larbi Cherkaoui representerade. Och Marlen Fuertes Castro, dansar rollen som Kitri.

Le Ballet Nice Méditerranée, med Vu-An som direktör sedan 2009, visar således upp en av våra stora klassiker på den antika amfiteaterns premiärkväll.

Éric Vu-An, vad innebär det att göra Don Quijote på en utomhusscen?
En balett som Don Quijote som dansas utomhus, betyder helt klart många svårigheter eftersom det är mycket scenografi, teknik och effekter som vi har varit tvungna att göra ”minimalistiska”. Det är också så att myggor, flugor och andra insekter riskerar att flyga in i dansarnas mun när de är andfådda. Men den här scenen är magisk.

I slutet av 80-talet dansade Vu-An själv Basilio, och nu är han alltså tillbaka som koreograf, men också som rollinnehavare; han dansar självaste Don Quijote.

Marius Petipas balett Don Quijote bygger dock bara på ett par scener ur Cervantes roman och de stora rollerna för dansarna är Kitri och Basilio som här dansas av de bägge kubanska dansarna Marlen Fuerte Castro och Luis Valle Ponce.
Det här är ett mytomspunnet ställe och det är överväldigande att stå på den här antika fantastiska scenen. Det finns en atmosfär som är helt förtrollande. Pierre-François Heuclin, den konstnärliga chefen för Vaison Danse hade hört talas om att jag hade två kubanska dansare som faktiskt träffades först i kompaniet och inte på Kuba. Det handlar om Marlen Fuertes och Louis Valle Ponce, berättar Éric Vu-An vidare.

Det är alltså lite märkligt att de träffades först i kompaniet, le Ballet Nice Méditerranée, och inte tidigare, trots att de gått på samma skola, de kände till varandra fortsätter Éric, men de hade aldrig träffats förut. Hon dansade i Madrid och han på Kuba.

Vad är det då som attraherar så med baletten Don Quijote?
Jag dansade själv Basil när jag var 19 år med Rudolf Nurejev som koreograf. Det är ju så, skrattar Éric, att det är något som alltid finns kvar i mig. Jag har också dansat Basilios variationer på så många ställen, Bolshoj, i Japan, lite överallt i världen. Så det är sant att det är en balett och en roll som jag kan ut i fingerspetsarna.

Här gör nu Éric Vu-An sin egen version av Don Quijote, men han understryker hur viktigt det är att respektera den klassiska koreografin av Petipa som ibland är lite i farozonen. Man måste också ha en budget för att sätta upp en balett som Don Quijote eftersom det är många dansare på scenen, en speciell typ av scen, loger, kostymer, det är mastigt. För ett modernt kompani med sex dansare och lite ljussättning är detta däremot inte något, skrattar Éric:
Det är sant att Don Quijote kanske inte är helt modernt i vår tid, men jag vill försvara och lyfta upp den här traditionen, de här vackra stora baletterna. De måste få leva vidare och excellensen i dansarnas tekniska kvaliteter är något oemotståndligt.

I den här uppsättningen har han gjort om hela andra akten. Utöver de tre variationerna, där han har försökt behålla Petipas bas, är det i övrigt inte alls den traditionella versionen av Don Quijote. Don Quijote är i ständig jakt efter Dulcinella och han ser ju henne lite i Kitri. Hans jakt efter den eviga kvinnligheten finns varken i Petipas eller Nurejevs version.

Éric Vu-an har faktiskt vågat vara lite närmre Cervantes:
Det är sant att jag är nu själv närmare Don Quijote! När jag var ung var jag mer som Basilio, men nu är jag gammal, skrattar Éric. Don Quijote är faktiskt värd lite mer uppmärksamhet tycker jag, och jag har ju gett honom det i min uppsättning!

Rollen som Don Quijote dansas inte alltid av en dansare, det viktiga är att det är någon som behärskar pantomim, förklarar Éric. Dessutom måste han vara exakt med i musiken, så det är oftast bättre om han spelas av en dansare.

Éric berättar om sitt arbete med Nurejev som han beskriver som en Enorm personlighet. En Enorm koreograf. Och en Exceptionell dansare:
Han var alltid hungrig. Allt var oproportionerligt. När han hade mottagningar hemma så var det enorma draperingar, det var som att gå in i en teater. Han hade ett behov av att stå på scen, han hade lust att fortsätta även utanför operahuset.

Han tog musiklektioner för att bli dirigent, det var en sorts frenesi av liv och han ville absolut sluka allting. Samtidigt var det en komplex personlighet. Som var ganska possessiv. Han såg inte med speciellt blida ögon att personer, dansare, arbetade med andra koreografer. Man tillhörde honom.

Men, försvarar Éric honom, det är också något som är ganska normalt för konstnärer. Kanske blev det ännu mer accentuerat med tanke på hans väg för att komma dit han var. Den hade inte varit helt enkelt. Så jag kan förstå att han inte var kapabel att se på saker med distans och serenitet. Allt var passion. Till ytterlighet. Det var aldrig likgiltighet.

Éric säger att han själv känner en tillhörighet med denna viljestyrka och kompromisslöshet som Nurejev hade:
Jag själv tillhör samma familj som Nurejev i det att jag begär ALLT av mina dansare. Halvmesyrer vill jag inte ha. Jag är för Konsten, excellensen, för jag vet, utöver att det är fabulöst för publiken, så är det också det för dansarna, att få gå till sina begränsningar och hitta något. Jag menar den konstnärliga gränsen, inte den atletiska för jag vill inte att de ska skada sig. Men den konstnärliga gränsen måste man fram till.

En annan stor personlighet, som Éric dock aldrig arbetat med, men vars geni han beskådat, är Birgit Cullberg:
Jag såg faktiskt det hon gjort efter det att jag sett hennes son Mats Ek. Ett kvinnligt geni. En av de riktigt största, som heller aldrig klev av scenen.

En dansarkarriär är ofta över i 40-års åldern och jag frågar Éric vad han tror att det beror på:
Kanske är de tomma. Eller tömda på konstnärligt sökande. Inte tomma som människor. Kanske har de lust att hålla på men andra saker, säger han och ler. Men det är alltid lika förvånande. För det finns stora dansare som plötsligt bestämmer sig för att sluta. Det finns inga regler.

Men det är alltid märkligt när all den rörelse-intelligensen, den rikedom de har i sig försvinner. Och ändå finns den på något sätt kvar på scenen. De sätter märken i oss andra.

Den stora frågan; vad är då Éric Vu-Ans vision med dansen som konstform?
Kanske lite i otakt just nu med det man borde söka efter i den unga generationen. För det finns en kraftig vilja att vara i media och att det ska gå fort.

Vad jag menar är att unga nu vill utvecklas snabbt för att få ett snabbt resultat. Dans är tvärtemot för man böjar mycket tidigt – 8, 9, 10 år – och man måste ha lust att söka, inte att snabbt få tillbaka någon slags lönsamhet.

Och idag då allting går så fort har många unga lust att leva tre, eller fyra, olika liv. Då blir det kanske så att ett sökande inom ett enda område, en enda värld, och dessutom så flyktig som dansen är, går dåligt ihop med dagens behov av ett snabbt gensvar.

Så dansen måste hitta sin plats mitt i detta. Det krävs timmar och timmar av repetition. Den klassiska baletten är lite som matlagningskonst, man måste ha en speciell känsla för när man ska göra vissa saker, det är ingen mikrovågsugn som kan göra det!

Éric Vu-An började själv tidigt:
När jag var nio år sa jag till mina föräldrar att jag ville in på en dansskola. Men med tanke på vilken hudfärg jag hade, och har, skulle de aldrig ta in mig på Parisoperan, men när jag var 15 år var jag redan professionell.

Sitt kompani, le Ballet de Nice Méditerranée, värnar han om så mycket det går:
Jag tillåter inte mina dansare att dansa på vilket underlag som helst, vi plockar alltid med vår egen dansmatta. Det är det minsta jag kan göra för att undvika att dansarnas skador.

En av dem, Marlen Fuertes Castro, dansar rollen som Kitri. Hon är solist och utbildad på Kubas nationalbalett – Ballet Nacional de Cuba under Alicia och Fernando Alonso – och säger till Dansportalen:
Det är inte bara en excellent teknik utan också en skola där starka uttryck och danskänsla utvecklas, berättar Marlen.

Marlen började extremt tidigt, redan som tre-åring. Och Alicia Alonzo är fortfarande kvar:
Hon är helt blind, berättar Marlen, men har en extremt upptränad känsla och det är ibland nästan övernaturligt, skrattar Marlen, hur hon hör att dansarna inte är 100% med i musiken, lyfter en arm fel, eller inte har sin energi riktad åt rätt håll.

Marlen blev först inte antagen till den statliga balettskolan, men som liten hade hon i en dröm sett sig själv som dansös och hon trodde så intensivt på detta så det fanns inget annat som var möjligt.

När hennes mamma tog henne till Kubas Nationalbalett i Havana ansåg de först att hon inte hade en kropp med förutsättningar som dög; det var fel på fötterna, ryggen och på hennes knän så hon skulle aldrig kunna bli balettdansös. Men skam den som ger sig!

Hennes mamma lät henne dansa hemma, hon ordnade med en stång och med hjälp av en väninna till sin mamma fick hon hjälp att komma in på skolan.

Vem är då Kitri för Marlen?
Det är en flicka som är motsägelsefull i allt som hon gör! Hon är kär i Basile. men tillhör inte samma klass…

Men ”kär” på riktigt i sin motspelare blir hon inte:
Nej, verkligen inte, skrattar hon. Nä, men det är inte så alls, han är bara min danspartner!

Marlen berättar om svårigheterna med ensamheten, långt ifrån sin familj. Hennes man följer henne så mycket han kan men familjen på Kuba var det länge svårt att ha en regelbunden kontakt med p g a svårigheter med internet. Det är ibland tungt.

Semester då?
Nej, nästan aldrig! Jag jobbar varje dag. Har jag ingen föreställning eller repetition så måste jag varje dag underhålla kroppen. Ständigt.

Men dansen har valt mig. Det är så jag ser det, det är så jag känner det. Det är inte något som jag har kunnat välja bort.

Så dansas världens första roman, Cervantes historia om Don Quijote de la Mancha, vidare. Drömmaren, idealisten, slåss inte mot väderkvarnar, utan här är det verklighetens eldflugor i den ljumma svarta natten som riskerar att förblinda alla stjärnor i Le Ballet Nice Méditerranée.

Thérèse Eng
24 okt 2019

In memoriam
Den 17 oktober 2019 avled prima ballerina assoluta Alicia Alonso i sitt hem i Havanna på Kuba, den 21 december 2019 skulle Alicia Alonso fylla 99 år.