"Trikåer – inte över min döda kropp"

STOCKHOLM–LONDON: Orden är Kalles Wigles när han ska söka in till Kungliga Svenska Balettskolan i 10-års-åldern. Idag säger Kalle i en intervju med Dansportalen: "samlar man nästan på trikåer". . .

Kalle Wigle inledde sitt första år på The Royal Ballet School i maj 2014, strax efter att han varit med i Prix de Lausanne. Tävlingen resulterade i en inbjudan att börja på den ärevördiga skolan i London.

”Det var bara att släppa allt och åka dit. Jag har inte varit där ett år än, men det känns längre, eftersom så mycket händer varje dag. Dagarna är otroligt långa” säger Kalle med ett leende.

De långa dagarna inleds halv nio och pågår fram till halv sju på kvällen med dans hela tiden, utom två timmar mitt på dagen då det är teori. Börjar de med dans på morgonen måste eleverna vara där ännu tidigare för att hinna värma upp.

Hur känns det att flytta till London och börja på The Royal Ballet School?

”Det är häftigt och för mig känns det som om jag är i centrum av balettvärlden. När man går över till Operahuset – vi äter lunch där – och ser stjärnor som Vadim Muntagirov, Natalia Osipova och Steven McRae repetera, får det en att kämpa ännu mera.”

Det är 16 killar i klassen, vilket är en enorm förändring för Kalle jämfört med skoltiden i Stockholm.

”Där var vi runt tre killar, det var nästan privatundervisning. Men nu får man pusha sig själv på ett annat sätt.”

På teorilektionerna har eleverna som tema att titta på Billy Elliot, för att ta reda på hur man tänkte när man tog fram idén till showen. Att bryta det vanliga stereotypiska sättet att se manliga balettdansare. Om hur gruvarbetarstrejken påverkar familjer och omgivning. Att det inte handlar om den glada killen som bara vill dansa.

”Ibland blir en påhittad historia också verklighet”, säger Kalle. Scott McKenzie, som nu går i Kalles klass, var Billy i Billy Elliot the Musical och liksom Billy i musikalen kom Scott in på The Royal Ballet School. Det gjorde även en Billy från första säsongen – Liam Mower – som senare dansat prinsen i Matthew Bournes Swan Lake.

Elever som går på tredje året är med i föreställningarna på The Royal Opera House, främst för att de ska få erfarenhet av hur man arbetar fram en föreställning för scenen.

Hur började du med dans?

”Jag släpade jämt runt på en gitarr när jag var i två-årsåldern, säger mamma. Så de satte mig i en miniteatergrupp för att jag skulle göra av med min energi. Men min mormors bror – Sten-Torsten Thuul, som var dansare en gång i tiden samtidigt med Ellen Rasch och Björn Holmgren – sade att ”ni måste sätta honom i en dansskola”. Kalle började då på Lasse Kühlers dansskola.

En dag såg hans mamma en annons för Kungliga Svenska Balettskolan. På omslaget till annonsen fanns en bild av ett modernt stycke i streetdancestil. Och streetdance var det Kalle höll på med då.

”Vad kul, tänkte jag, dansa streetdance på skoltid!”

”Jag hade fyllt nio år. På första auditiondagen hade jag på mig säckiga byxor, för jag ville vara lite cool. Men skolan sa till mig att jag måste ha trikåer på mig. Jag vände mig till mamma och sa: trikåer, aldrig över min döda kropp.”

Det slutade med att Kalle köpte ett slags korta badbyxor, för det var ju OK…

Efter första dagen sa han till sin pappa: ”jag tror att det där var ett av de lyckligaste ögonblicken – att jag kom in på skolan”.

Du plockades ganska tidigt upp av läraren i karaktärsdans Pierre de Olivo?

”Ja, jag utvaldes tillsammans med Frei Ruhl och Conrad Olmos för att göra Ungersk verbunk [en ungersk musikgenre], det blev megasuccé. I Falun på Stora Daldansen dansades den första gången. Skolan åkte sedan runt på olika uppvisningar med den publikdragande dansen. ”Jag tror att vi gjorde den i tre-fyra år, från det jag gick i femman tills jag var i åttonde klass.”

”Pierre gjorde så att den blev rolig, han är absolut en av de bästa lärare jag haft.”

”Om jag inte haft Pierre hade jag inte varit där jag är idag, han var strikt men engagerad för att vi skulle vara på topp. Han pratade hela tiden om att man skulle klättra uppåt, och inte ramla nedåt. Det var viktigt för att pusha mig att gå vidare.”

Efter en tid fick Kalle tyvärr flera stressfrakturer i foten.

”Allt hade gått så bra, yes, nu rullar det bara. Och så fick jag finna mig i att gå på gymet varje dag, från sommaren 2013 till i början av januari 2014. Samtidigt ville jag inte svika Donald Kirkpatrick. Han är också en lärare som jag sätter högst,” säger Kalle.

”När jag kom tillbaka kände jag mig inte bekväm, otränad och helt ur form, men Donald fick mig på rätt spår igen, vi jobbade bara hårdare och hårdare. Det var så jäkla tufft, men idag känner jag hur bra det var,” och Kalle visar med ett leende att detta betydde mycket för honom. ”Jag har haft enorm nytta av det han peppade mig med, nu när jag är i London.”

”När jag slet som mest och kände att jag var på väg tillbaka fullt ut igen, talade man om för mig att jag skulle söka till Prix de Lausanne och göra en video för att söka in med. Bara det tyckte jag var rena halleluja!”

”Jag repade med Donald inför Prix de Lausanne, och trots att man har uppåt- och nedåtdagar, kände jag att jag var på väg någonstans. När jag kom till Lausanne var jag förberedd för tävlingen på ett sätt jag aldrig tidigare känt.”

En vecka i Lausanne innebär repetitioner hela dagarna. Att värma upp sig, bli kall, värma upp sig igen etc. ”Men det var en fantastisk vecka. Alla stora dansare som jag har sett upp till har tävlat i Lausanne”, säger Kalle med stolthet i rösten.

”När Donald och jag gick fram till resultattavlan i slutet av tävlingen tittade jag och konstaterade att jag inte var med där, inte där heller, men… där högst upp fanns mitt namn.”

”Det var mitt näst lyckligaste ögonblick i livet.” Glädjen skiner fortfarande i hans ansikte när han berättar.

”Jag kom till finalen, och det var ju stort. Efteråt funderade jag, var detta allt?”

”Jag fick ett brev i handen när jag kom ut, men i efterdyningarna så blev det inte av att kolla det, tills någon påpekade att jag kanske skulle läsa innehållet i brevet.”

Det var lite Billy Elliot över dig där.

”Ja, absolut, men det var så mycket just då.”

I kuvertet fanns en lista med skolor och danskompanier som anmält intresse att presentera sig i Lausanne. Det var ikryssat för de som ville ha kontakt. Kalle hade
fått tolv förfrågningar. Där fanns erbjudanden från Royal Ballet School, English National Ballet, Canadian National Ballet, etc.
Dagen efter fick dansarna chans att prata med alla, vad de kunde göra för dem etc.

Kalle fick en inbjudan att börja på the Royal Ballet School. Tyvärr är det inte gratis att gå på skolan, han övervägde istället att åka till Stuttgart eftersom den utbildningen där var fri. Dagen efter fick Kalle ett mail som bekräftade att han skulle få undervisning utan kostnad. Ett stipendium från engelska staten och RBS tillsammans med ett levnadskostnadsbidrag från CSN i Sverige hade gjort det möjligt att gå på RBS.

”Något som gjorde mig extra stolt när jag kom hem efter Lausanne, var att jag fick Gösta Svalbergs stipendium.”

Nu har Kalle precis fått Daria Klimentovas stipendium för att vara med på sommarkursen i Prag i sommar. Daria Klimentova, som är Kalles lärare i pas de deux på Royal, var tidigare premiärdansös vid English National Ballet och danspartner till bl.a. Jan-Erik Wikström, när han också var på ENB.

I våras tränade Kalle för Olof Westring ett par timmar varje dag under ett par veckor. Olof är också en av lärarna som han värderar högt.

”Jag har en absolut längtan att få göra de stora klassikerna och prinsrollerna, men även Solor i Bajadären och Basilio i Don Quijote. Men det är de riktiga prinstyperna jag helst ser fram emot att få framföra på en scen. Att få göra de höga hoppen som till exempel Basilio gör, att få höra den där susningen från publiken.”

”Det skulle vara min tredje största upplevelse i livet!”

Cristian Hillbom
29 juni 2015