Dansen har varit mitt jobb och min passion!

STOCKHOLM: Första gången jag såg Anneli Alhanko dansa slogs jag av hennes intensiva utstrålning. Trots det långa avståndet mellan scenen och den publikplats jag hade högt uppe på tredje raden på Kungliga Operan i Stockholm, berördes jag starkt av Alhankos dans.

Hennes intensiva fysiska engagemang och balettekniska färdigheter blandades med ett skirt uttryck i överkroppen. Armarnas rörelser och huvudets vinklingar utfördes till synes med naturlig lätthet. Allt bidrog till en helhet som var svår att värja sig emot.   

Anneli och jag träffas över en fika på hennes dansskola Base23. Under samtalet skrattar Anneli ofta och det är lätt att leva sig in i hennes berättelser.

Hon började dansa tidigt och kom in på Operans balettelevskola vid sitt andra försök. Redan vid 17 års ålder fick hon sin första huvudroll. Den danske balettdansaren Erik Bruhn var Kungliga Operans balettchef och han förstod att ge den unga talangen en utmaning trots hennes ringa ålder.  
 
Kommer du ihåg och kan du beskriva hur det kändes innan du gick ut på scenen för att dansa i Nötknäpparen den gången?
Nerver fanns ju, det finns ju alltid med, även om nervositeten förändras med åren. Någonstans är man modigare som yngre medan kraven för vad man vill prestera ökar ju äldre man blir. Men jag kände nog en otrolig lust och glädje att ha fått chansen. Just den rollen i Nureyevs version av Nötknäpparen var en bra roll att få börja med.

Per-Arthur Segerström och jag fick den här chansen tillsammans. Det är så fantastiskt när man tänker tillbaka. 70-talet var en otroligt kreativ tid på Operan. Erik Bruhn arbetade för att göra Stockholmsoperan internationellt känd och hans namn och kunskap fick hit många fina koreografer.

Har du och Per-Arthur jobbat mycket tillsammans?
Hela livet, sen har vi dansat med andra också. Men bland annat gjorde vi vår första Romeo och Julia tillsammans och det var vi som blev frimärke.
 
Vad fick dig att fortsätta dansa?
Jag blev helt tagen av dansen. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag var otroligt blyg tills jag var i 30-årsåldern, men genom dansen kunde jag uttrycka mina känslor mycket mer än jag kunde verbalt. Jag var aldrig blyg på scenen.
 
Det är svårt att tro att du varit så blyg.
Ja, det är svårt att tro, men sen har det gått bra (Anneli skrattar ett klingande skratt). Dansen blev verkligen min ventil och ett sätt att uttrycka mig. Sen ska ju allt annat fungera också, det mentala, kroppsliga och musikaliska och det gjorde det, tur för mig. Men visst har jag undrat många gånger vad jag gett mig in på, men samtidigt när jag väl stod på scenen så förstod jag varför. Därför att det var sådan kärlek till det jag gjorde.
 
Hur skulle du beskriva dig själv som dansare?
Oerhört ambitiös och målmedveten. Jag ville så gärna bli väldigt bra. Jag ville bli bäst och det innebär ju att jobba och ligga i. Jag gav aldrig upp utan jobbade hårt på det jag inte kunde tills jag kom så nära det gick. Sen tror jag att jag är en uttrycksfull dansare. I dansen behövs både teknik, fysik, musikalitet och uttryck.

Maja Plisetskaja sa till mig att tekniken sitter i benen och själen i armarna, i huvudet, i överkroppen. Och det är ju precis så, det tekniska ska bara finnas där. Det är det som är det svåra att komma till som dansare, att bli så stark att man inte behöver tänka på det tekniska utan istället fokusera på det som är viktigt att förmedla till publiken. Inte bara höga ben och åtta piruetter utan vad vill jag säga med min dans.

Du har dansat i många olika roller. Vilken eller vilka roller har betytt mest?
Det var en svår fråga, men den finaste presenten en ballerina kan få är möjligheten att göra de stora kvinnoporträtten. Att få utrycka sig som ung och ibland som äldre, det intressanta och roliga är det dramatiska uttrycket. Fröken Julie, Julia, Tatiana i Onegin och Manon, de rollerna är i min värld häftigast att få göra.

Svansjön, Törnrosa och Giselle är också underbara och det ena ger det andra. Det är det som varit så fantastiskt genom min karriär att repetoaren varit så fin och bred. I Sverige på 70-, 80- och 90-talen fanns en sådan bredd på koreografer och olika dansverk. Jag har verkligen fått vara med om gulderan på Operan.

Genom sin karriär har Anneli arbetat med en mängd olika koreografer och dansare. Under samtalet nämner hon några av dem, John Neumeier, Kenneth MacMillan, John Cranko, Antony Tudor, José Limon, Hans van Manen, Heinz Spoerli och Per Jonsson. Jonsson var en av hennes favoriter och hon omtalar honom som en stor person som hon fick fin kontakt med.
 
En av koreograferna som du har arbetat med är Birgit Cullberg. Vad minns du från det?
Det första jag gjorde för Cullberg var en TV-version av Peer Gynt där jag gjorde Solveig. Senare valde Birgit mig för att göra Fröken Julie. Många andra hade placerat in mig i prinsessfacket men Birgit såg igenom personen. Jag har också dansat i Mamma Mia (TV-baletten Abbalett 1984), Rapport, Månrenen och Adam och Eva.
 
Du är solist, premiärdansare och hovdansare. Vad har titlarna betytt för dig?
Först var jag betald elev, sedan blev jag anställd till kåren och efter det solist, premiärdansare och därefter utnämnd till hovdansare. Per-Arthur och jag var de första hovdansarna som hovet utsåg i modern tid. Det är en stor ära att få dessa utmärkelser.
 
På 1980-talet blev du inbjuden till Bolsjoj i Ryssland och visst gjorde du succé?
Ja tänk, då var jag nervös. Jag var inbjuden att dansa Giselle, det var mycket nervpåfrestande. Svenska ambassaden hade bjudit in halva världen och såg möjligheterna till affärer och att stärka kontakterna mellan Sverige och Sovjet. Det var stort och jag ville ju bara dit och dansa.

Jag coachades av Galina Ulanova, en levande legend, fantastisk. Och min partner Valery Anisimov – det kändes som att jag inte behövde göra någonting utan han bollade mig runt. Naturligtvis måste det vara teamwork och kemin mellan oss fungerade, vilket inte alltid är en självklarhet. På det stora hela var allt så lustfyllt och överväldigande.
 
Jag minns att du sagt att scenen var mycket större än vad du var van vid?
Vi hade inga scenrepetitioner så när Giselle öppnar dörren till scenen så var det som att titta ut över Friends Arena. Vår scen i Sverige är också en stor och bra scen men det här var annorlunda. I andra akten fick jag göra åtta grand jetées (spagathopp) istället för de fyra som jag brukar, bara för att komma ut.
 
Hur blev du mottagen?
Otroligt väl, ryssarna har alltid varit helt underbara när jag varit där och arbetat. Det finns igen avundsjuka när man kommer på gästspel. De är glada för möten med nya artister. När Natalia Makarova gjorde comeback efter sitt avhopp bjöd hon in mig till St Petersburg för att dansa i hennes föreställning, det var verkligen en hedersbetygelse. Då hade jag redan dansat Giselle med Kirovbaletten.

Hur har du hanterat dina framgångar?
Jag tror att det i grund och botten är så att jag ser väldigt krasst på verkligheten. Jag är mycket ödmjuk och tacksam inför min begåvning och talang att få dansa. Det här har varit mitt jobb och min passion, men det finns ett liv utanför. För mig har det varit betydelsefullt att ha ett privatliv med vänner från både dansen och andra sammanhang. Visst är det mycket som händer inom dansvärlden med avundsjuka och intriger och då är det skönt att kunna stänga dörren och öppna en annan för lite frisk luft.
 
Har du hanterat motgångar på samma sätt?
Absolut så är det. Det här yrket tar så mycket av ens kraft och själ och det är lätt att hamna i en bubbla. Därför måste man försöka picka sig ur bubblan för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Det här är ju trots allt bara en del av livet.
 
Fick du verktyg för detta under din utbildning?
Aldrig, aldrig någonting. Det fanns inte. Jag hoppas att utvecklingen har gått framåt och att de får det nu. Jag har försökt berätta hur verkligheten kan vara för de adepter som jag har jobbat med. Konkurrensen är så hård och alla vill så mycket och så jantelagen och allt det här. Folk är egentligen inte så elaka som det verkar, de kanske är olyckliga och uttrycker sig omedvetet.

Det kan vara svårt att se det som ung och skör, därför delar jag med mig mina erfarenheter så att det inte kommer som en chock som det gjorde för mig. Jag menar: varför ser vi inte de unga kommande som något fint. Dansen måste ju leva vidare och det finns inte så många fantastiska begåvningar. Hittar man någon så ska man vara väldigt rädd om den.
 
Visst är du på Kungliga Operan ibland och coachar?
Ja men absolut. Jag har varit där och coachat Svansjön och Romeo och Julia. Det var jätteroligt och de klassiska dansarna på Operan är otroligt fina dansare. Bland annat har jag jobbat med Gina Tse och jag tycker att hon har gjort 'magic' på scenen. Det är så roligt och man blir så lycklig.

Anneli ler och jag inspireras ytterligare, inte bara av hennes dans utan även av hennes engagemang, erfarenhet och kunskap som hon så sprudlande delar med sig utav.

Jenny Berkán
24 april 2015