Ett fönster till Nationalbalettens kunnande

HELSINGFORS: Horecná-Godani-Robbins eller Dansens urbana utopier är en tredelad föreställning som av Nationaloperan beskrivs innehålla urban energi, briljant rörelse och svart humor. Karaktäriseringen är ganska lyckad. De tre verken har inte tidigare visats i Finland.

Programmet inleds med Glass Pieces av Jerome Robbins och fortsätter med Spazio-Tempo av Jacopo Godani och Utopia av Natalia Horecná.

Glass Pieces
Jerome Robbins har skapat tre olika scener i sitt verk Glass Pieces med musik av Philip Glass. Den inledande scenen är starkt belyst och visar oss en mängd dansare, enkelt klädda i träningsdräkter i olika färger, damerna bär kjolar utanpå. De kommer med raska steg, vänder på vägen och går vidare, kommer åter, gör en snabb plié emellanåt och har alla sitt eget naturliga sätt att promenera framåt.

Så småningom blandas bilden med solisterna i trikåer med klädsamt bälte runt midjan, i pastellfärger: ett par i gult, ett annat i grönt och ett åter i persika. Dansar i denna föreställning gör de stiliga Milla Eloranta, Tiina Myllymäki, Desislava Stoeva med Samuli Poutanen, Frans Valkama och Florian Modan.

Deras dans består av ett angenämt och elegant rörelsespråk, bekant från många sammanhang inom balett. Det är linjestarka arabesker, glidningar på partnerns armar, lyft och sträckningar och mycket annat. Trevligt, trivsamt och njutbart.

Andra scenbilden: Från höger kommer dansarna långsamt in, damerna i sina kjolar, vissa utan. De rör sig i bakgrunden framför en rutig vägg, i korta steg efter steg. På något sätt påminner detta om afrikanska kvinnors färdande i ett savannlandskap. Ibland går man runt den nästkommande och fortsätter sedan den långa färden, som går vidare och vidare –  ibland står man stilla på plats.

När solistparet, i blåaktiga respektive cinnoberröda trikåer, inleder sin duett byts stegen ibland till något annat. Philip Glass musik illustreras väl även på detta sätt. Jag tycker annars också om hans musik som bakgrund eller som ett element i dansen.

De suveräna artisterna Petia Ilieva och Michal Krčmář genomför koreografin oklanderligt och med säkert partnerarbete. De glider i sina duetter framåt, tar ut sträckningen av kropp och lemmar i långa linjer som fortsätter in i det eviga. Lite drömaktigt såsom allt verkar vara i den här delen av verket.

Tredje delen är ett fyrverkeri med många av de alltsomallt 48 dansarna i farten, och man kommer osökt att beundra dem – de ser ut att njuta av att uppträda. I spetsen märks bland andra de unga damerna Kailey Kaba och Suvi Honkanen.

Onödigt att säga att jag njöt för fullt av att se detta postmoderna verk från 1983 med inslag av klassisk balett, ackompanjerat av operaorkestern med dirigenten Dalia Stasevska, som samma kväll uppmärksammades med ett Hulda Paulo-pris för sina insatser inom yrket. Hon har lett flera orkestrar och är verksam på Nationaloperan under denna säsong.

En med briljans dansad Spazio-Tempo
Nästa verk i turen är Jacopo Godanis Spazio-Tempo, som kräver mycket av dansarna. Tekniskt kunnande är A och O.

Action och effektivitet är melodin i koreografin enligt vilken dansarna blixtsnabbt formar sina kroppar till otroliga poser. De rör sig oerhört snabbt i svängarna till inspelningen av gruppen 48Nord. Energi fattas inte i stycket som karaktäriseras som en sinnebild för tid och rymd.

När det dansas så intensivt, prestigefullt och bra som Maria Baranova, Elena Ilyina, Barbora Kubátová, Hanako Matsune, Johanna Nuutinen och Sari Ikonen, samt männen Juntaro Coste, Florian Modan, Piergiorgio Regazzo, Thibault Monnier, Samuli Poutanen och Samuel Stevik gör i sina turer, är det rena glädjen att titta på.

Dansarna är klädda i svarta dräkter och deras gestalter tycks komma från en värld som bara existerar här och nu. En aning påminner detta verk om Forsythes In The Middle Somewhat Elevated, men har ändå sin egen art. Verket passar också bra för dansarna och deras artistiska nivå på Nationaloperan.

Utopiska Utopia
Av Natalia Horecnás Utopia of Another Continent blir jag inte lika imponerad, trots att de uppträdande nog gör sitt yttersta i denna saga om mänsklighetens vandring på jorden och lite i rymden också. Koreografi började Horecná skapa redan när hon ännu var aktiv som dansare. Detta uruppförande är det tjugofjärde verket i raden.

Sara Saviola gör en fin tolkning som Barnet som gläds av allt omkring sig och undrar inför världens fenomen. Antti Keinänen sätter sitt kunnande fullt i spel och lyser som Människan. Barnets beskyddare Johan Pakkanen, Frans Valkama och Eemu Äikiö gör trovärdiga tolkningar verket igenom, och balettkåren återigen känns väl motiverad och dansar bra.

Stämningen blir ganska snart dyster och man tänker att man här går konsekvent mot det värsta med landskap med gigantiska metallföremål som hänger över bakscenen. Och så plötsligt på scenen en ensam munter bonde klädd i läderbyxor gestaltad av Nikolas Koskivirta – man undrar vad man ska tro om detta inslag i sammanhanget.

Dansarna lär ha varit ytterst nöjda under repetitionstiden med koreografen. Men detta verk – med en anda av Weltschmerz hos människan – söker på något sätt sitt uttryck och kommer inte direkt till målet med sina medel. Man tycker ju att i ett dansverk borde karaktärerna och budskapet förmedlas via dansscener utan läsning på papper. Det finns kanske för mycket av allting i den ambitiösa tankevärlden bakom allt.

Den vackraste delen i verket hittar man i Vita duetter. Speciellt duetten dansad av Kailey Kaba och Sergei Popov är en fröjd för ögat. Blicken vilar här speciellt på Sergeis gestalt med de rena linjerna. Harmoniskt, i en anda av framtidstro. Ändå!

En bra kväll allt som allt och ett fönster till balettens kunnande.

Anita Jokela
4 okt 2014