Ungt och koreanskt utan udd

STOCKHOLM: Inom ramen för europaturnén Kore-A-Moves och gästspelet på Dansens Hus, bjöds en halvfull salong på ung, koreansk koreografi på Stora scen.

Tre av Koreas mest lovande unga koreografer visade tre korta, kreativa verk med var sitt kompani representerat: Project S, Goblin Party och EDX2.

Goblin Party är först ut med I Go (koreograf Jin-Ho Lim). Med mimisk gestik och städrockslook med kontorsreferenser, avhandlas vad som händer med dansen när man som koreograf jobbar på begravningsbyrå. Behöver varje död vara sorglig? är frågan som ställs i det kortfattade programbladet.

Det är figurativt men ganska stillastående och de tre dansarna befinner sig på ett kännbart avstånd. Kropparna fungerar som töjbara formmaskiner, något som tyvärr känns lite stereotypt, liksom musikvalet där en beatlescover följs av elgitarrstinn och textintensiv västerländsk poprock. Ett visst crescendo antyds men det stannar där och blir också det ord jag återkommer till; antydan – till humor, till gränsöverskridanden, antydan till – dans? Det lossnar inte riktigt. Och det varken engagerar eller berör.

Det tredje och sista stycket, What We´ve Lost av EDX2 (koreograf In-Soo Lee), är det starkaste. Det mimiska samspelet utvecklas här till riktigt kul koreografi.

De akrobatiska inslagen blir aldrig cirkuskonster utan rör sig meningsfullt inom en koreografiskt medveten ram där dansen växlar mellan viktlöshet och tyngd, bus och tillkortakommanden.

Här finns också några mycket finstämda unisona delar, dock med utbrott av energisk berättariver. Om att fastna i ljuset och leka i mörkret. Om vänskap, innan- och utanförskap och minnen från en (förlorad) barndom.

Alla tre koreografierna präglas av ett slags myckenhet, med leklustens och längtans nyckfullhet som röd tråd.

Det känns ungt. Och ska vara ungt. Det är inte utan charm. Men det saknar udd.

Den genomgående unga publiken identifierar sig emellertid tydligt och den kontakt som uppstår mellan publik och dansare, med ovationer i varje applådtack, är kvällens största behållning. Det blir en rörande påminnelse om hur dansen, ännu en gång, lyckas tränga igenom kulturella och geografiska skillnader och gränser.
Anna Lafvas
25 feb 2013