Ibland undrar jag om vädret och verkligheten går hand i hand, i år har ju vädret gjort att Sverige tillfälligt frysts ner och det tog också lång tid för danssäsongen att komma loss, nästan en månad in på det nya året.

Trisha Brown Company: Utsökt danskonst
Dansens Hus inleder sitt jubileumsår med ett gästspel av Trisha Brown, en av den postmoderna dansens ikoner. Under gästspelet visade Trisha Brown Company två program, Repertory Evening och Early Works (27/1 & 30/1, Dansens Hus). I samband med premiären invigdes också en videoutställning med Browns verk.

Trisha Brown är en direkt länk till den moderna dansens rötter. En mycket vital länk eftersom också hennes tidiga verk känns fräschare än mången nyskapad koreografi. Brown studerade för dansvisionären Anna Halprin vars influenser man kan se i koreografins organiska flöde. Rörelsen är i en sådan total överensstämmelse med kroppen att det är som om den andats fram. Det andra dominerande draget i Browns koreografi är den genomkomponerade formen som inspirerats av hennes tidiga studier för kompositören Robert Dunn i början av sextiotalet.

Denna fusion av vad man skulle kunna kalla en organisk rörelsefilosofi med en genomstrukturerad form resulterar i en utsökt raffinerad koreografi. En koreografi som i Repertory Evening har nått den fulländning man kan förvänta sig av en av den samtida dansens främsta namn. Trots sin raffinerade komplexitet är verken lätta och lustfyllda och här och där skymtar en subtil humor fram. Samtidigt genomsyrar Browns musikalitet koreografin så starkt att jag får en upplevelse av musik även när dansen sker i tystnad.

Som bonusmaterial visades nio av Browns tidiga minimalistiska verk under söndagen i Dansens Hus foajé i programmet Early Works. Programmet manifesterar hur väl Brown har förvaltat sin koreografi. Ursprungligen var verkens styrka det experimentellt utmanande men nu drygt fyrtio år senare har de mognat till minimalistiska mästerverk ur vilka en ny generations dansare lockar fram nya kvalitéer.

Elisson/Ekström/Åkerlund: Poetisk instabilitet
De allvetande hundarna II (11/2, Dansens Hus, Lilla Scenen) är den andra delen i en trilogi vars tema är människor i förvandling. Föreställningen kan beskrivas som en triptyk som inleds av en video av Bengt Wanselius & Stig-Åke Nilsson som följs av poesi av Johanna Ekström och som avslutas av en tredelad koreografi av Björn Elisson till musik av Lars Åkerlund.

Trots föreställningens rikedom är det den inledande videon som gör djupast intryck på mig. Videon präglas av en konstlös enkelhet, en mörkklädd gestalt vars ansikte täcks av en mask rör sig i ett snölandskap.  Gestalten triggar hos mig en känsla av att något är i obalans, av att man inte kan veta hur det skall gå. Betydligt tryggare (läs: förutsägbar) känns Johanna Ekströms poesi som mest blir ett slags transportsträcka till dansen. Där jag i synnerhet i det avslutande solot med Katarina Eriksson återfinner känslan i videon, känslan av att befinna sig strax före ett stort avgörande.

Som alltid är Elissons koreografi njutbar i sin laddade precision – och sitt allvar. Ett allvar som i duetten mellan Ossi Niskala och Eriksson lättas upp av duettens okonventionella utformning. Vilket skapar kontrast till det inledande solot som präglas av en strikt, nästan sträng koreografisk perfektion som dock mildras av Anja Birnbaums subtila tolkning.  

Zimmerman & De Perrot: Förutsägbart skoj
Det första jag ser av föreställningen Öper Öpis (18/2, Dansens Hus) är det stora sluttande (rörliga) trägolvet som vilar på en luftkudde. Detta golv är föreställningens huvudaktör, vilket har fördelar såväl som nackdelar. En nackdel är att det begränsar upplevelsen. Jag menar, befinner man sig på ett sluttande plan så gör man det, punkt slut. Å andra sidan ger det upphov till många komiska situationer. Frågan jag ställer mig efteråt är dock om det verkligen uppväger den förutsägbarhet det ger föreställningen, en förutsägbarhet jag mer och mer störs av.

Rörelseartisten/koreografen Martin Zimmermann och dj/kompositören Dimitri Perrot är i sig en sevärd duo var möjligheter, trots det, inte helt förverkligas i denna föreställning. Därtill är Öper Öpis allt för osammanhängande och stundtals får jag en känsla av att upphovsmännen snarare radat upp sina infall än försökt skapa en helhet. Därför lyckas de inte heller uppnå den metamorfos som är nödvändig för att denna typ av föreställning verkligen skall lyfta. Detta gör att föreställningen ibland glimtar till, som när duon Victor Cathala och Kati Pikkarainen genomför tyngdlagsupphävande parakrobatik. Men allt för ofta befinner den sig på ett sluttande plan som slutligen får den att dippa över i ytlig underhållning.   

Cullbergbaletten: Att se det starka i det svaga
Cullbergbalettens traditionella vårpremiär går i år i intimitetens tecken. Koreografen Ina Christel Johannessens nya verk, True Stories of Castaways and Other Survivors (25/2, Dansens Hus, Lilla Scenen), är en inkännande skildring av människans psyke i utsatta positioner. Verket är en del i kompaniets satsning på det mindre formatet vars syfte är att nå ut till en större publik såväl som att låta publiken komma närmre dansarna.

När jag ser True Stories of Castaways and Other Survivors får verket genom sin skruvade och mångbottnade associativa form mig att tänka på författaren Haruki Murakami. Här finns samma oförutsägbara och aningens riskfyllda känsla av att inte kunna vara helt säker på vart det hela kommer att ta vägen. Eller om man i slutändan kommer att gilla det. Men så är Ina Christel Johannessen en av nordens mest intressanta koreografer i sin strävan att aldrig bli för bekväm för sin publik.

Sannolikt är det detta, som för första gången efter Johan Ingers avgång, får mig att känna att kompaniet är på rätt väg. Ett intryck som också förstärks av att jag denna gång upplever att dansarna är synliga på ett annat sätt än som varit fallet på ett tag. Samtliga dansare ges möjlighet att skulptera fram sin del av verket som inleds med en suggestiv kollektiv scen som skulle kunna tolkas som en skeppsbruten (castaway) som fångats i ett våldsamt hav. En scen som Victoria Roberts fyller med suggestiv kraft som låter ana den kraft som krävs för att överleva mot alla odds.

Johannessen lyfter fram kraften hos dem som vi vanligtvis ser som ’offer’. Men också smärtan som uppstår när kampen förloras. Slutscenen är lika rörande som vacker och fångar upp stämningarna i det suggestiva ljudcollage som fungerar som ett slags auditiv scenografi. Betydligt effektivare än den kanske inte helt lyckade fysiska scenografin som saknar koreografins och ljudets subtila kvalitéer. Kvalitéer som dansarna skickligt lyfter fram inte minst genom en stark närvaro som kommunicerar direkt med publiken.
Lena Andrén
22 mars 2011