Artiklar från 2008 – till idag
Trisha Brown Company: Utsökt danskonst
Dansens Hus inleder sitt jubileumsår med ett gästspel av Trisha Brown, en av den postmoderna dansens ikoner. Under gästspelet visade Trisha Brown Company två program, Repertory Evening och Early Works (27/1 & 30/1, Dansens Hus). I samband med premiären invigdes också en videoutställning med Browns verk.
Denna fusion av vad man skulle kunna kalla en organisk rörelsefilosofi med en genomstrukturerad form resulterar i en utsökt raffinerad koreografi. En koreografi som i Repertory Evening har nått den fulländning man kan förvänta sig av en av den samtida dansens främsta namn. Trots sin raffinerade komplexitet är verken lätta och lustfyllda och här och där skymtar en subtil humor fram. Samtidigt genomsyrar Browns musikalitet koreografin så starkt att jag får en upplevelse av musik även när dansen sker i tystnad.
Elisson/Ekström/Åkerlund: Poetisk instabilitet
De allvetande hundarna II (11/2, Dansens Hus, Lilla Scenen) är den andra delen i en trilogi vars tema är människor i förvandling. Föreställningen kan beskrivas som en triptyk som inleds av en video av Bengt Wanselius & Stig-Åke Nilsson som följs av poesi av Johanna Ekström och som avslutas av en tredelad koreografi av Björn Elisson till musik av Lars Åkerlund.
Som alltid är Elissons koreografi njutbar i sin laddade precision – och sitt allvar. Ett allvar som i duetten mellan Ossi Niskala och Eriksson lättas upp av duettens okonventionella utformning. Vilket skapar kontrast till det inledande solot som präglas av en strikt, nästan sträng koreografisk perfektion som dock mildras av Anja Birnbaums subtila tolkning.
Rörelseartisten/koreografen Martin Zimmermann och dj/kompositören Dimitri Perrot är i sig en sevärd duo var möjligheter, trots det, inte helt förverkligas i denna föreställning. Därtill är Öper Öpis allt för osammanhängande och stundtals får jag en känsla av att upphovsmännen snarare radat upp sina infall än försökt skapa en helhet. Därför lyckas de inte heller uppnå den metamorfos som är nödvändig för att denna typ av föreställning verkligen skall lyfta. Detta gör att föreställningen ibland glimtar till, som när duon Victor Cathala och Kati Pikkarainen genomför tyngdlagsupphävande parakrobatik. Men allt för ofta befinner den sig på ett sluttande plan som slutligen får den att dippa över i ytlig underhållning.
Sannolikt är det detta, som för första gången efter Johan Ingers avgång, får mig att känna att kompaniet är på rätt väg. Ett intryck som också förstärks av att jag denna gång upplever att dansarna är synliga på ett annat sätt än som varit fallet på ett tag. Samtliga dansare ges möjlighet att skulptera fram sin del av verket som inleds med en suggestiv kollektiv scen som skulle kunna tolkas som en skeppsbruten (castaway) som fångats i ett våldsamt hav. En scen som Victoria Roberts fyller med suggestiv kraft som låter ana den kraft som krävs för att överleva mot alla odds.
Johannessen lyfter fram kraften hos dem som vi vanligtvis ser som ’offer’. Men också smärtan som uppstår när kampen förloras. Slutscenen är lika rörande som vacker och fångar upp stämningarna i det suggestiva ljudcollage som fungerar som ett slags auditiv scenografi. Betydligt effektivare än den kanske inte helt lyckade fysiska scenografin som saknar koreografins och ljudets subtila kvalitéer. Kvalitéer som dansarna skickligt lyfter fram inte minst genom en stark närvaro som kommunicerar direkt med publiken.
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision