Artiklar från 2008 – till idag
Medan Cristina Caprioli drar med publiken i dansen och Isabelle Bärgh och Helena Franzén tolkar dansen för synskadade, arbetar Danskompani Mariposa med kluven verklighet och Vindhäxor med danspoesi. Kugliga Balettens februaripremiär kulminerade i ett själarnas pas de deux, medan Nils Christe satsar på ytlig ekvilibristik.
CCAP: cover2 – Suggestivt dunkel
cover2 (3/2, Danscentrum) av Cristina Caprioli är en suggestivt sugande dansinstallation bestående av en rad korta scener utförda av dansarna Emelie Johansson och Madeleine Lindh. Den fragmentariska och mycket mångbottnade koreografin cirklar som så ofta hos Caprioli runt aspekter av livet, såväl dess ljusa som dess mörka sidor.
Ur cover2 av Cristina Caprioli. Fotograf Håkan Larsson
I Danscentrums stora mörkt luftiga studio rör sig publik och dansare i en allt tätare symbios. Skickligt skapar Caprioli en stark närhet såväl mellan medlemmarna i publiken som mellan publiken och dansarna. Lustfyllt låter jag mig sugas in i dansen vars laddning förstärks för varje scen. Och när föreställningen är över känner jag mig uppfriskad som om jag just ägnat mig åt en stunds meditation.
Helena Franzén i Trigger Point. Fotograf Carl Thorborg
Isabelle Bärgh & Helena Franzén: Syntolkad dans
Mitt största intryck av Isabelle Bärghs projekt Different Ways of Seeing (17/2, Fylkingen) var att själva tolkandet i sig är den centrala frågan. Inte vad man tolkar. Men att detta inte verkade vara projektets inställning.
Jag lämnade därför visningen med rätt blandade känslor, vilket till stor del berodde på att Bärgh inte hade involverat syntolkar. Intrycket jag fick var att hon och hennes medarbetare ansåg att en dansföreställning var så speciell att den endast kunde tolkas av en av koreografen godkänd person. Vilket jag upplevde som aningens märkligt. Samtidigt tyckte jag att hennes initiativ var mycket lovvärt. Och viktigt!
Därför blev jag glad när jag cirka en vecka senare i Malin Palmqvists artikel i Nummer läste att Bärgh planerade att i fortsättningen involvera syntolkar. Medverkan av professionella tolkar för icke seende gör i min mening att Bärghs projekt nu kan bidra till att den sceniska dansen görs tillgänglig för fler.
En dansföreställning är ju inte endast själva dansen, det är ljud, stämningar och platsen i sig. Men upplevelsen blir frustrerande ofullständig om man inte har en aning om vad som sker på scenen. Om den icke-seende inte har tillgång till en syntolk.
Danskompani Mariposa, Maria Rimshult och Helena Lambert. Fotograf Ingvar Rimshult
Danskompani Mariposa: Kluven verklighet
När jag ser föreställningen ’0’märkt (19/2, Teater Pero) av Danskompani Mariposa känner jag mig först lite störd av den unga kvinnans kringfladdrande. Jag menar ung kvinnlig dansare, blommig klänning och expressivt rörelsespråk ger mig mer associationer mer till dansuppvisningar än dansföreställningar.
Så bryter hennes partner sin orörliga pose och rör sig till musiken i en serie trevande, extremt laddade rörelser över golvet, som plötsligt får mål och mening. Och bitarna faller på plats.
Jag inser att vad jag ser är kontrasterna mellan en människas dröm om livet så som det borde vara och livet så som det är. Människan är en kvinna som ryckts ur sitt sammanhang. Även om föreställningen är baserad på boken Ninas resa av Lena Einhorn kan kvinnan vara en palestinsk kvinna som fått sitt hem raserat av israelisk militär i Jerusalem lika väl som en illegal invandrare någon stans i världen.
I dröm – i tysta sken. Fotograf Leslie Lesley-Spinks
Vindhäxor: Lekfull danspoesi
Eva Lundqvists nya verk, I dröm – tysta sken (21/2, Teater Replica), framförs av fyra dansare till nyskriven musik av Dror Feiler. Musiken spelas live på scenen av Ivo Nilsson (trombon) och Jonny Axelsson (slagverk). Lundqvists koreografi är denna gång strikt begränsad vilket ger den luftighet och transparens. Som en kontrast till dansens lätthet rullar Feilers massiva komposition tungt ut över dansare och publik. Kompositionen lättas upp när musikerna genomför oväntade handlingar, som att lämna rummet, eller när kinesiska accenter plötsligt dyker upp.
Mest intressant är det när dansarna själva frambringar ljud med vackra cymbaler som fångar upp ljuset i Tarja Ervastis suggestiva ljussättning. Luftigheten finns även i Ewai Wallas kostymer som fylls av luft när dansarna svävar runt i rummet i de återkommande lätt tiltade och roterande hopp som interfolierar koreografin. Lättheten i verket förorsakas också av att den nästan transartade stämning som brukar omge Lundqvists koreografi denna gång saknas. Märkligt nog saknar jag den inte eftersom den ersatts av en drömlik lekfullhet, ett slags rörelsepoesi som i synnerhet präglar Eva Griecos introverta solon.
Nathalie Nordquist och Jenny Nilson i Altro Canto. Fotograf Hans Nilsson
Kungliga Baletten: Massor av steg
Massor av steg, minimalt med innehåll. Så skulle man kunna beskriva Kungliga Balettens nya balettafton Altro Canto/SYNC (26/2, Kungliga Operan) av Jean-Christophe Maillot och Nils Christe.
Maillots försök att vara gränsöverskridande i Altro Canto känns rätt tafatta och under större delen av verket är det ljussättningen och scenografin som ger mig mest tillfredsställelse.
Verkets, och kvällens, höjdpunkt är duetten mellan Nadja Sellrup och Oscar Salomonsson. Plötsligt får koreografin liv som om de marionetter som verkar ha befolkat scenen ersatts av riktiga människor. Trots att de knappt nuddar varandra finns det en så stark spänning mellan dansarna att man nästan kan ta på den. I en vacker luftig koreografi rör de sig kring varandra, känner av varandras kroppar, nej snarare själar.
Minji Nam och Nikolaus Fotiadis i SYNC
Kvällens andra verk, Nils Christes SYNC, är så fruktansvärt ytligt att jag inte skulle ha blivit ett dugg förvånad om dansarna plötsligt hade kommit in med maraccas i händerna. SYNC präglas av nittiotalets fascination för en (då) ny, extremt tekniskt driven balettstil vars främsta företrädare var William Forsythe.
Men, frågar jag mig, varför köpa in ett rätt nattståndet och inte helt lyckat nittiotalsverk när man på repertoaren har en riktig pärla, Forsythes In the Middle Somewhat Elevated, som visar att klassisk balett kan vara extremt tekniskt driven och suggestivt innehållsrik.
Lena Andrén
14 mars 2011
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision