Titeln hovdansare är den förnämsta utmärkelse en svensk dansare kan få. Den instiftades 1990 av Kung Carl XVI Gustaf som en kunglig hedersförläning och kungen bestämmer personligen vem som skall utnämnas.  

Hederstiteln medför inga förpliktelser. Meddelandet om utnämningen kommer som en total överraskning. Hovdansaren Hans Nilsson minns att han bugade i telefon, när Riksmarskalken ringde

Sverige har nio hovdansare. De första var Anneli Alhanko och Per Arthur Segerström 1990. Hans Nilsson utnämndes samtidigt med Johanna Björnson och Madeleine Onne 1995. Göran Svalberg och Jan-Erik Wikström fick utmärkelsen 2000, Marie Lindqvist 2004 och Ana Laguna 2006.  

Förutom den personliga äran har titeln också andra värden. Den sätter fokus på dansen som en viktig del av det svenska kulturarvet, menar Johanna Björnson. I den lilla värld som baletten trots allt utgör, jämfört exempelvis med idrotten, har den sin betydelse, tycker hon.

Dansen har absolut en framtid, den förnyar sig och utvecklas hela tiden, säger Hans Nilsson. Han tycker det är fantastiskt att se vad klassiska dansare kan göra i dag, det är oerhört roligt och spännande. Men det ligger också en fara i att fokus läggs mer och mer på teknisk fulländning, på antal piruetter och den perfekta fysiken.

- Dansen får aldrig bli själlös eller ointressant. Man får inte glömma att förutom dansen är det också teater vi håller på med! Dans skall beröra och ha innehåll.

Som premiärdansare vid Kungliga Baletten var Hans Nilsson kanske mest känd för sina klassiska prinsroller men han har dansat allt från 1700-talsbalett på Drottningholmsteatern till att arbeta med nutida koreografer. I dag är han fotograf vid Operans fotoavdelning. Där kommer hans danserfarenhet väl till pass men han har också lärt sig att kompromissa mellan koreografers och dansares strävan efter det perfekta uttrycket och hans egen önskan om det konstnärliga uttrycket.

Johanna Björnson har liksom Hans Nilsson valt att arbeta vidare vid Kungliga Operan. Efter pensioneringen har hon verkat som pedagog vid Kungliga Baletten men också varit koreograf. Det viktigaste för henne är att hålla dansen levande, att på samma gång bevara den ursprungliga koreografin och våga utveckla den, att kunna vara flexibel. Det är en risk man måste ta för att inte stagnera i ett stelt mönster.  

Den aktuella dansutredningen antyder att det behövs en ny dansutbildning med krav på höjd kvalitet. Som det nu är handlar det om ett dåligt fungerande skolsystem, tycker Johanna Björnson och efterlyser en ny skolform, kanske internat, dit unga talanger med de rätta fysiska förutsättningarna från hela landet kan söka. Det finns mycket att lära av idrotten och vi måste våga ställa frågan: skall vi ha en elit eller inte? Operan är ett elitlag, man kan inte bli bekväm i ett sådant här yrke, är hennes bestämda uppfattning.

Per Arthur Segerström erkänner utan omsvep att han kände euforisk glädje den dag han kunde lägga balettskorna på hyllan (1994) och i stället för daglig träning med värkande kropp fick sitta stilla vid datorn i två år. Sedan lockades han av sin tidigare balettchef Nils-Åke Häggbom och Kjerstin Dellert in i projektet att återväcka Confidencen Länk till annan webbplats. i Ulriksdal, inte som dansare, mer en allt-i-allo, som började med att vara ridåhalare men avancerade till VD för teatern.

Confidencen liknar han vid ett resande teatersällskap där alla hjälper till med allt, fjärran från den institutionsteater som Operan är med helt andra resurser. Å andra sidan är det bara Confidencen som kan tillåta sig att uppföra operan Orfeus och Eurydike i skenet av levande ljus. Per Arthur regisserade och beskriver lyriskt den magiska tystnad som det skapar i salongen. Som VD lovar han repris i augusti 2010.