Och även om det kanske inte är politiskt korrekt hoppas jag att nästa Dansbiennal hålls i Stockholmsområdet så att alla dansare och dansintresserade som finns här kan få möjlighet att ta del av programmet. Och man kan ju tycka att det borde vara Stockholms tur nu eftersom Umeå haft biennalen två gånger och Göteborg och Malmö en gång var.

Men även om mötet mellan den Kubanskafrikanska dansen och flamencon är intressant är det Gutarra och Pérez som är föreställningens verkliga behållning. Gutarra har mognat som dansare och har ett nytt djup som ytterligare förfinar hennes dans. I den unga Pérez har hon en partner som verkligen förmår matcha henne på ett sätt jag aldrig tidigare sett någon annan göra. Dels är de mycket intressanta dansare var och en för sig, men de tar dessutom fram nya kvaliteter hos varandra vilket får det att slå gnistor om deras duetter.

Det starkaste intrycket är att de fem är så skickliga i så många olika discipliner, däribland dans och musik. Till exempel befinner sig deras kollektiva stångakrobatik (Chinese Poles), ljusår ifrån något jag dittills sett, både vad gäller koreografin, de riskfyllda momenten och den raffinerade timingen. Och det är inte det enda de gör som tar andan ur mig och får mig att fundera på hur detta kan vara möjligt. Självklart, eftersom de är så unga, finns det fortfarande utrymme för utveckling, men det är ingen tvekan om att dessa artister redan nu tillhör den absoluta världseliten.

Brädgolvet bryts upp och blir till en byggsats – och nu inleds det som kommer att dominera resten av föreställningen – ett intensivt byggande. Gemma Higginbotham gör en sanslös travesti på den brittiska varianten av Ernst Kirchsteiger. Denna del av Bits of Bob’s Life synliggör de intensiva känslor och drifter som döljs i det maniska heminredandet.

Higginbotham har samma intensiva närvaro och energi som en rockartist och hon är föreställningens motor. När jag tänker att orsaken till hennes medverkan var ett sjukdomsfall känner jag mig fundersam till om föreställningen skulle ha fungerat lika bra med en annan artist. Jag saknar också Blanchard vars nervösa energi skulle ha gett Higginbotham den motpart som nu saknas.

Läggdags: Bedside cool
Dansaren, koreografen och pedagogen Kjell Nilsson, som var Dansbiennalens hedersgäst, visade sitt nya solo Läggdags (6/5, Studion, Folkets Hus, Umeå) under biennalinvigningen. Nilsson är Cunninghamteknikens främste representant i Sverige och han har levt med dansen hela sitt liv som dansare, koreograf och pedagog. Läggdags är ett lustfyllt verk reducerat på allt utom det nödvändigaste och utan ett spår av den naturalism som idag närmast totalt infiltrerat den samtida dansscenen.

Att uppleva den självklara närvaro och teknik som endast kan uppnås genom en lång konstnärlig verksamhet är ett privilegium. Jag är tacksam för att Nilsson, som idag passerat sextioårsstrecket, haft modet att tillåta sig själv att mogna som scenkonstnär.

I inledningen av föreställningen landar en stor lerklump med en smäll på betonggolvet - som en gigantisk komocka – det mest överraskande momentet i föreställningen, vars innehåll flyter rätt spårlöst förbi. Med undantag för några moment som stannar kvar, som Johanna af Klints solo vid kanten av det stora hålrummet där reaktorn en gång befann sig. Eller när sångerskan Anette Taranto låter rösten klinga ut som ett motvärn mot de enorma luftvolymernas nedpressande kraft.

SU-EN själv uppträder då och då, som gurun eller ”högsta hönset” dyker hon upp och skapar turbulens i de fyras liv tills hon i slutscenen går lös på de stora splittrade vattenmeloner som suggestivt placerats i fonden. Det mest intressanta med SU-EN är att hon förmår förnya sig själv som artist och den butoh hon är den främsta företrädaren för i Sverige.

Lundahl & Seitls
fysiska och virtuella performance (5/4 WELD) utfördes i totalt mörker. Vi var sju personer som fördes från ett rum, påminnande om ett litet väntrum ner i WELD:s studio som med hjälp av svarta draperier och totalt mörker omvandlats till terra inkognita. I det lilla väntrummet fick vi ta på oss hörlurar där våra ledsagare – en flickröst och en mansröst – ledde oss ut ur rummet – in i det okända. I mörkret skedde inga omvälvande händelser, tempot var behagligt långsamt och skeendet förflöt i en ombonat trygg atmosfär.

Även om denna performance inte var lika omfattande som förra gången Christer Lundahl och Martina Seitl gästade WELD var det en behaglig upplevelse som påminde mig om hur det var att flyta runt i en flyttank. Upplevelsen beror naturligtvis på vilken relation man har till mörker, men för den som inte är mörkrädd är det både spännande och avslappnande.

Stijn Celis har ett förflutet som dansare i Cullbergbaletten och han har skapat flera verk för kompaniet. Sonata är det mest intressanta verk jag har sett av honom hittills och det är en manifestation av att han uppnått en ny mognad som koreograf och scenograf vilket uttrycks i den frihet med vilken han väver samman koreografi och scenografi till en helhet. Dessutom har han valt att arbeta med fyra av Cullbergbalettens mest karismatiska dansare. Och två strålkastare. Trots sin stumhet och begränsade rörelseförmåga blir de stora laserstrålkastarna medaktörer, som barn eller husdjur, närvarande men utan inflytande.

Sonata har en förtätning som frammanar en upplevelse av att tränga in i en komplex relation mellan fyra människor. Verket kan beskrivas som ett fragmentariserat kammarspel som samtidigt som det har en traditionell form med duetter och kvartetter på ett oförutsägbart sätt slungar sig mellan realism och teatralitet. Det märks att Celis även är scenograf för det är genom de på en och samma gång halsbrytande och subtila skiftningarna i scenografi och kostym som verket får sin spänning.

Men det är de fyra skickliga dansarna som förverkligar de möjligheter Celis väver in i koreografi och scenografi. Inte minst blixtrar Thomas Zamolo när han utstyrd till en postmodern balettprins härjar runt scenen med värjan i högsta hugg. Hans motpol är Åsa Lundvik Gustafsson vars lågmälda närvaro bränner sig fast i inledningen när hon, med ryggen mot publiken, obönhörligt tar scenen i besittning. Tillsammans med Daniel Sjökvist och Patricia Vázquez gör de Sonata till ett verk som stannar kvar i minnet.

Dramats huvudperson är en stor pappersgubbe vars rörelser får en suggestiv papperströghet genom pålagt ljud och finurligt placerade mickar. Denna "pappersfrankenstein” som genom hela dramat förgäves försöker få kontakt med sin skapare (Isaac Spencer) levandegörs skickligt av Mats Jansson. En tragisk-komisk höjdpunkt uppnås när pappersmannen först skriver ”Feed me” på en skylt men, när det inte får önskvärd effekt, sorgset traskar iväg släpande en skylt med orden ”Need me”. Scenerna med pappersmannen och hans skapare är nyckelscener i dramat som innehåller en mängd material, kanske för mycket.

Samma överflöd finns i koreografin som har en lustfylld grundton och ger kompaniets skickliga dansare möjlighet att visa olika sidor av sig själva. Men det är i de stillsamma partierna som koreografin verkligen kommunicerar, som i avslutningen där en ”ödlekvinna” (Sharon Vazanna) långsamt och försiktigt rör sig över ett stadslandskap i papp. I denna scen uppstår en känsla av alienation som förändrar upplevelsen av det som nyss utspelat sig på scenen – och som får mig att börja fundera på vad jag egentligen sett.

Ulrika Wedin: Poesi i rörelse
Ulrika Wedin skapade en suggestiv performance bestående av en film och en live akt (17/4 Allmänna Galleriet). Wedin har valt en läcker lokal, en pietetsfullt ruffig industrilokal vid Fridhemsplan, Stockholm, och en perfekt samarbetspartner i systern Johanna Wedin, som även samarbetar med henne i duon The Hackers. Tillsammans skapar de ett ”sound” som för tankarna till amerikanska singer-songwriters. Detta var deras första samarbete och jag hoppas verkligen att det blir fler.

I samband med föreställningen visade Ulrika Wedin också sin nya video, gliz, ett koreograferat poetiskt visuellt flöde. Under Dansbiennalen hade jag också tillfälle att se Wedins första videoverk, gaxa, där hon ännu är kvar på en mer realistisk – om än bearbetat – nivå, men i det nya verket arbetar hon i en helt abstrakt form.

Trots goda insatser från dansarna går det ändå inte att dölja vilken dramaturgisk katastrof denna balett är. Det är tydligt att Patrice Bart lånat från alla möjliga klassiska och neoklassiska baletter istället för att skapa sin egen berättelse. Vart Näslunds synopsis tagit vägen kan man undra. Nu verkar det som om man har rensat i den röriga koreografin i gruppscenerna vilket gör det mer överskådligt. Vad gäller duetterna fungerar de också bättre, men med undantag av den mycket intressanta sängkammarscenen och den avslutande abstrakta duetten känns koreografin anonym.

Sivak har även huvudrollen i Linné – A Man for all Times som är upplagd som en kavalkad av bilder, solon som genom sin tematik associerar till olika aspekter av Linnés liv. Sivaks naivistisk humoristiska tolkning av Linnés person lyfte fram mindre kända sidor av ikonen.

Plutôt la vie: Lustfyllt och läckert om livet
Lena Josefsson/Rande Voo, Plutôt la vie (25/4, Dansens Hus) bjuder en egensinnigt infallsrik helaftonsföreställning fylld av läcker dans och oväntade inslag. Det jag gillar hos Lena Josefsson är att hon gör precis vad hon vill utan att snegla åt det ”passande”. I Plutôt la vie är det tydligt att hon vill underhålla sin publik och föreställningen är som en lång lat dag på stranden – lika kravlös som inbjudande. Men hon ger sig också rätten att se på dansen med något så ovanligt som en ”kvinnlig blick”. De skickliga och karismatiska manliga dansarna Zhao Liang, Tendai Makurumbandi, Vincenzo Schiavulli och Philippe Mesia presenteras i en närmast hämningslöst sensuell koreografi. För de fyra har kostymören Anna Nyberg skapat en intressant dekonstruktion av frack och brudklänning vars svarta tyg ömsom täcker, ömsom avslöjar naken hud samtidigt som det flödande tyget framhäver rörelsens dynamik.

Det enda inslaget som till en början gör mig betänksam är tre kvinliga dansare som Josefsson gett en relativt anonym framtoning. Men gradvis får jag en upplevelse av att de representerar det ”kvinnliga kollektivet” – gediget men osynligt – i en värld där männen förväntas lysa och briljera. Och briljerar gör männen, även i rollen som kvinna. I avslutningen av verket fungerar Liang som ett slags sammanhållande länk när han i rollen som primadonna genomför en totalt knasig monolog på kinesiska.

Plutôt la vie är lång, för lång förvisso, men det gör ingenting eftersom jag mer än gärna dröjer mig kvar i Josefssons vildvuxna drömvärld.

3xBolero: 1 verk i 3 perspektiv
3xBolero med verk av Johan Inger, Kenneth Kvarnström och Alexander Ekman, är Johannes Öhmans första program som konstnärlig ledare för GöteborgsOperans balett (26/4, GöteborgsOperan). Programmets gemensamma faktor – Maurice Ravels Bolero – är om än i en något dekonstruerad form ”huvudperson” i Alexander Ekmans Episode 17, som också är hans sjuttonde verk. Det är ett typiskt Ekmanverk, intelligent, humoristiskt och kryddat med ironi. Man kan se Episode 17 som en vidareutveckling av Okänd Art? som skapades för Cullbergbaletten 2006.

Det som slog mig första gången jag såg Johan Ingers Walking Mad var den aggressiva energin som genomsyrade verket och som till och med gjorde vissa scener riktigt obehagliga. Nu, några år senare, har aggressiviteten ersatts av en lågmäld humor som dansarna tar väl vara på. Inger är också den enda som använder hela Bolero med endast några få tillägg.

OreloB är Kenneth Kvarnströms comeback som koreograf och – vilket var vad man kunde förvänta sig – Kvarnström tar inga risker. Det är ett väl genomfört verk inneslutet i en elegant scenografi av Jens Sethzman och till en suggestiv ljuddesign baserad på en dekonstruktion av Bolero, av Jukka Rintamäki. Men detta kan inte dölja det faktum att OreloB saknar det risktagande och den angelägenhet som präglade Kvarnströms tidigare verk Feel my Breath (2002) och Blind me (2003). Med undantag för det inledande solot som Mattias Suneson för upp till en närmast existentiell nivå genom sin skickliga tolkning av den minimalistiskt avskalade koreografin

Svansjön: En levande legend
Vad är det som gör att baletten Svansjön fortsätter att dra publik och fortsätter att locka till nybearbetningar och omtolkningar? Två diametralt olika tolkningar, av Nathalie Conus och Anna Koch, väcker på nytt frågan vad som gör denna baletternas balett så speciell.  

Trots att de aktuella versionerna, en klassisk nyuppsättning av Svansjön av Nathalie Conus med Kungliga Baletten (29/4, Kungliga Operan) och En annan svansjö (1/5 WELD), en samtida tolkning av Anna Koch för nio skådespelare, är mycket olika har de mer gemensamt än man skulle kunna tro. I båda tolkningarna finns ett uppror mot en given (patriarkal) ordning och jag tror att detta hänger samman med att det i båda fallen är kvinnor som skapat verken.

I Kochs svansjötolkning ligger fokus på svankollektivet, en könsblandad skara av själständiga individer. Genom de kortfattade meningar de bollar mellan varandra medan de sitter bland publiken anar jag att något hänt, ett slags frigörelse som kanske inte varit helt fridsam. Det talas om att ”Paris visade vägen” och att ”svanmärka dem” – men inte hur. Därigenom uppstår ett spel mellan riktiga svanar, stora ilskna och farliga, balettens anonymiserade svankvinnor och maj -68. Det finns en frustrering hos Kochs svanar men också en ömhet som kommer fram i den dekonstruerade version av originalkoreografin som Koch skapat för sina svanar och vars rörelser associerar till ormiga rörelser av långa halsar och stötar av vassa näbbar.

Svanens rörelser präglar också Conus nyuppväckta version, som tar vara på koreografen Lev Ivanovs innovationer i andra och fjärde akten där han låter tidens stela balettstil mjukas upp av rörelser inspirerade av naturen. Och Conus gör också uppror. Genom att låta Prinsens vägran att underkasta sig samhällets lydnadskrav resultera i de fångna kvinnornas befrielse visar hon att uppror lönar sig. Och att det är möjligt att besegra patriarkatet, vars företrädare trollkaren Rothbart kan ses som en symbol för den destruktiva manliga sexualiteten med ett extremt behov av att kontrollera kvinnans kropp. Vilket i sin tur för tankarna till det oerhörda övergrepp som avslöjats i det konservativt patriarkala Wien.