Kites – Allt hänger på en tråd

Allt hänger på en tråd, tro mig, jag ligger på en slätt, torr i munnen, andfådd, och du är här vid min sida, du skulle kunna gå härifrån, men det finns band som binder, allt är upp och ner och det finns ingenting annat än blått under mig …

Damien Jalet har återigen urpremiär på GöteborgsOperan. Denna gång med verket Kites som ingår i föreställningen D and A. Två dagar innan premiär träffar Dansportalen honom för att prata om hans tankar kring verket.

Dansverket Kites är inspirerat av vind som fenomen, hur kom den idén till dig?
Jag tror att rent generellt har alla de verk som jag hittills skapat, något med naturens olika element att göra, naturkrafterna är alltid närvarande. Jag tycker om att skapa verk som sätter dansarna i relation med krafter utifrån. När jag jobbar koreografiskt försöker jag alltid få dansarna att visa något synligt som hämtas från en osynlig dynamik, en osynlig kraft. Jag tycker om att utforska en slags organiskhet i rörelsen.

Sedan pandemin har jag gjort tre dansverk och jag tror att vi är inne i en period när vår relation till omvärlden ifrågasätts, vår plats på jorden och begreppet ödmjukhet, är något som kommit till mig. Det är en lite romantisk idé det här med människan gentemot naturen, men det är också ett modernt sätt att utforska och visa vår sårbarhet.

I Skid, som jag gjorde här för fem år sedan, arbetade jag med gravitationskraftens påverkan på kroppen, en kraft från jorden, och då ville jag visa den otroliga styrkan i den kraften. I de tre senaste verken som jag gjort arbetade jag till exempel med metaforen av vågor, ett mycket mer marint element, där dansarna i en enda linje kunde göra en våg synlig, i en annat verk arbetade jag med dimma i olika former.

Och kanske på grund av pandemin blev jag riktigt medveten om naturens krafter och påverkan av dem, i vilken grad vi är extremt sårbara av osynliga förändringar. I de föregående verken är det något ganska mörkt, en slags överlevnad eller kanske något efter döden. Jag hade lust att fortsätta i det här spåren, men på ett mycket mer upprymt sätt.

När jag med Paul Thomas Anderson gjorde filmen Anima som finns på Netflix hade jag börjat arbeta med vindmaskiner och gravitationskraft är lierat med vind så jag tänkte att jag på något sätt ville kombinera dessa krafter. Göteborg är ju ett extremt blåsigt ställe och jag tycker om att skapa verk som på något sätt hör ihop och har en relation till platsen där de spelas, så idén kom också lite härifrån stan.

Men också från ett annat håll, min egen barndom. Jag befann mig på en resa till London med mina föräldrar och på den tiden fanns det ingen tunnel än, utan man fick åka båt över engelska kanalen. Det blåste enormt och jag har ett ganska precist minne över hur jag står på däcket och vinden var så stark att jag trodde jag skulle blåsa överbord. Det var en enorm sårbarhet och en skräck inför hur otroligt snabbt man bara kan föras bort. Som en metafor över livet självt.

Varifrån fick du titeln, Kites?
När det gäller titeln, Kites, så är det också intressant eftersom det nästan är Skid, fast lite omkastat. Det var något som slog mig senare när titeln redan var bestämd

Kites, drakar, är ju något som flyger och dansar med hjälp av vinden är det också en inspiration hämtad från barndomen?
Absolut, det är också något som hänger ihop med min barndom, en slags nostalgi. Nuförtiden ser man sällan drakar eftersom de flesta, både barn och föräldrar är mer upptagna med att titta på skärmar än på himlen. Jag tror inte att barn på samma sätt förundras över naturen nu, de bryr sig inte.

Det är något dansant och både starkt och skört över en drake. Rätt vad det är kan den bara dyka ner mot marken och kraschlanda. Den hålls fast i sitt snöre så på ett sätt är den förbunden med jorden samtidigt som den kan flyga jättehögt på luftströmmar, vilket gör att den balanserar mellan två krafter. Det här är en vacker metafor över människan, som för pappersdraken hänger våra liv bara i en tråd.

Drakar är gjorda av mycket tunt och ömtåligt material, papper, eller siden ibland, men samtidigt motståndskraftigt. De är motsägelsefulla och förgängliga. Precis som vi människor.

Hur har det fungerat att arbeta under pandemin med verket?
Det har varit riktigt svårt. Eftersom jag är ganska ”trogen” mina medarbetare, Jean-Paul Lespagnard som arbetat med kostymerna, Mark Pritchard som var i Australien och Jim Hodges som har gjort scenografin befann sig på andra sidan Atlanten och det var verkligen komplicerat att arbeta via länk. Men gränserna öppnades till slut och om två dagar ska vi vara klara.

Hur har du arbetat med koreografin från vind till dans, rent tekniskt?
Jim Hodges har visat mig bilder på fåglars flygmönster, hur de i oförutbestämda banor kan flyga utan att krocka med varandra. Dansarna följer ett extremt, man kan säga matematiskt mönster där positionerna måste hållas till 100% och de rör sig precis hela tiden i olika banor under 25 minuter. Det finns tre olika banor som korsar varandra i specifika skärningspunkter och det kräver en oerhörd tajming av dansarna eftersom de också hela tiden rör sig mycket snabbt.

Damien visar mig bilder på mönster som nästan ser ut som kemiska formler, ritade med olika färger, siffer- och bokstavskombinationer och han förklarar vidare:

Det är ändlösa rörelser, dansarna stannar aldrig upp, det är konstanta mötespunkter mellan dansarna och allt är extremt matematiskt uträknat i olika matriser samtidigt som det också är extremt organiskt.

Jag har också använt mig av mängder av bilder tagna under lång exponeringstid på fåglar. Ordet Kites är också namn på en fågel, en slags hök – glada på svenska. De surfar på luftströmmar och det har jag velat fånga i rörelserna.

Varje dansare följer sin logaritm och går något fel är det verkligt svårt att reparera. Det syns med en gång. Det kräver en extrem koncentration och en uthållighet eftersom allt går oerhört snabbt och dansarna rör sig hela tiden. Inte en enda stund stannar de.

Verket börjar med en text och jag har inte jobbat med text på 12 år. Nu hade jag verkligen lust att arbeta med text, något intimt, bitterljuvt, en slags bekännelse som man skulle kunna skriva på en drake innan man skickar iväg den.

I början finns bara dansösen Frida Dam Seidel på scenen och läser Théo Cascianis text ”Allt hänger på en tråd”. Hon säger ”It’s urgent to find joy” och jag tror att det är en viktig sak som behöver repeteras idag. Angelägenheten över att hitta glädje är något som jag har lust att förmedla till publiken. Livets förgänglighet. Ambiguiteten. Life ends and the party begins.

Thérèse Eng
Göteborg