Klassisk balett – det nya avantgardet

MIDDLETOWN, CONNECTICUT, USA: I Middletown utanför New York, finns ett nytt mångkulturellt Fei Tian College, där dans och musik samsas med bio- och datateknik. De olika programmen är sökbara för unga människor från hela världen. Jag mötte där dekan, professor och danskonstnär Yung Yung Tsuai samt bildkonstnär och administratör Yulia Tullar.

Jag möter Tsuai i en av de nyligen färdigställda byggnaderna. Ytterväggarna lyser av silverfärgad metall och bryter mot de annars så modesta äldre byggnaderna i omgivningen.

Tsuai fungerar som spindeln i nätet när det gäller dansprogrammet som första året erbjuder studier i såväl klassisk balett som klassisk kinesisk dans. Studenterna väljer sedan för de tre återstående åren en av disciplinerna som inriktning. Utformningen är unik, och skolan hoppas på att attrahera såväl studenter från Kina som övriga världen.

Tsuai är som klippt och skuren för sin uppgift då hon är född i Kina, uppvuxen i Taiwan och bosatt i USA sedan fyrtio år. Hon känner väl till de två olika kulturerna. Själv började hon utöva klassisk kinesisk dans tidigt och tillbringade sin barndom i dansstudios och framför TV-kameror, där hon tillsammans med andra barn framförde koreografier i ett återkommande TV-program.

I tonåren mötte hon Martha Graham som bjöd in henne till sin skola i New York. Under årens lopp studerade Tsuai olika dansstilar och tränade även balett, men var den moderna dansen trogen under stora delar av sitt liv.

Idag närmar hon sig sjuttio år och har en lång och innehållsrik karriär bakom sig, men står kanske inför sin största uppgift i och med starten av Fei Tian College Middletown.

Det är intressanta påstående och jag reflekterar över hur det är i Sverige, där den postmodernistiska dansen har en stark ställning och en central plats vid etablerade institutioner som Dans och Cirkushögskolan, Dansens Hus, Göteborgsoperan och numera även på Kungliga Operan liksom fria dansgrupper runt om i landet.

Det kan upplevas som att den klassiska baletten är på undantaget förutom vid vissa utbildningsinstitutioner som Kungliga Svenska balettskolan och enskilda privata balettskolor som Alhanko Academy of Ballet och Studio Dansessens.

När Kungliga Operan under våren 2019 inte framför en endaste klassisk balett så är det ett konstaterande att baletten har fått stryka på foten. Ändå finns det ett stort och genuint intresse för balett hos en publik som önskar se de stora klassikerna som Svansjön, Giselle och Don Quijote.

Vid Balettakademien liksom andra studieförbund i Stockholm är trycket på kvällskurser i balett stort, så intresset för balett snarare växer hos allmänheten än avtar.

Hur Tsuai tänker och resonerar påminner om Tullars som jag möter några dagar innan.

Hon berättar ingående vad det är hon ser och möter i konstvärlden liksom inom scenkonsten i USA, och menar att klassisk konst, balett, musik och poesi är det nya avantgardet. Att det klassiska är avantgarde hänger samman med att man vågar undersöka, uttrycka och gestalta det vackra och gudomliga som varit tabu i väst under en längre tidsperiod.

Det som fram till nu har varit norm är den moderna och postmoderna konsten som medvetet vänt sig bort från det andliga för att istället glorifiera den individuella människans subjektiva upplevelser, säger Tullars. Hon anser att konstnärer har ett ansvar gentemot samhället att vara sanningsenliga och upprätthålla sin roll, som är att inspirera och uppfylla människors hjärtan med storslagna saker istället för att lämna dem i ett tillstånd av förvirring och chock.

Om samhället bara är intresserat av demokrati, mänskliga rättigheter och miljöarbete, men helt förbiser den mänskliga själen, andlig fullbordan och närvaron av det gudomliga så skapas det en konflikt. Därför att människor naturligt vill se det vackra och vill ha det i sina liv menar Tullars.

Många människors liv är redan svårt och komplicerat, och det samtida samhället har istället för att göra det enklare gjort livet ännu mer komplicerat. Många människor har tröttnat på den fula moderna konsten, de vill se något vackert menar hon.

Hon sammankopplar västerländsk kultur med den kinesiska och ser likheter med hur människor förr i tiden upplevde sig leva i en halvt gudomlig värld, där gudar och gudinnor liksom andliga varelser av olika slag var en del av livet. De konstnärliga uttrycken var ett sätt att kommunicera med och gestalta den gudomliga verkligheten.

Jag funderar om hennes historiska exposé kan vara av intresse för unga dansare eller dansvärlden överhuvudtaget. Det svenska kulturlivet är relativt sekulariserat och att prata om gudar och gudinnor som en del av dansens essens skulle troligtvis anses som förlegat av många.

Men Tsuai sätter dansen i en större helhet och menar att dans inte kan separeras från livet och människans inre. Hon frågar sig själv var samhället är på väg, vilken riktning det ska ta och hur människor ska leva med sig själva och varandra på ett medvetet sätt? Hur ska vi utbilda nästa generation, och hjälpa dem att undersöka vilka de är, individuellt och kollektivt? Alla dessa frågor är dansen en del av menar hon.

En annan fråga som berör henne är vad som är värdefullt och inte? Hon formulerar, ”Det skulle kunna vara att bli känd och tjäna pengar, men är det värdefullt för människans psyke, för människans utveckling ur ett andligt perspektiv? Det handlar mycket om hur vi tränar oss själva att kunna urskilja och avgöra vad som är värdefullt och bra och vilket som inte är det, och inte bara kopiera andra och följa strömmen av samtidens trender för att passa in och bli erkänd”.

Vad är det som driver henne att ägna all sin tid åt en skola som ska fostra unga blivande dansare i klassisk kinesisk dans och balett, vore det inte mer naturligt för henne med modern nutida dans?
För henne är inte den yttre formen det viktigast utan att bevara den inre essensen, vilken är förbunden med våra kulturella och historiska rötter. Hon utvecklar genom att säga: ”Om vi går tillbaka i historien så kan vi se skuggorna av ett ursprung som baseras på tradition, från muntlig tradition till måleri och enkel skrivkonst. Den traditionen tar oss tillbaka till var den mänskliga själen kommer ifrån, istället för att vara avskuren från vårt ursprung, essensen och kärnan i livet, och upptagen med det moderna samhället”.

Tsuai menar att klassisk dans oavsett från öst eller väst har en tradition som leder tillbaka till essensen. Klassisk balett har rötter i traditionell kultur, och det var under renässansen och den senare barocken som baletten formaliserades och skrevs ner, förklarar hon.

Så på vilket sätt kommer Fei Tian College i Middletown arbeta med klassisk balett och musik för att lyckas lyfta fram det vackra och gudomliga?

”Det viktigaste är att ge förutsättningar för studenterna att utveckla sin karaktär som människa, och bygga en plattform i livet baserad på dygd och traditionella normer som ett komplement till allt som de unga kommer göra i sina liv. Därför att den tekniska förmågan och kunskapen kan erhållas, men kärnan i allt behöver utvecklas. Något som dessutom är viktigt idag är att ge utrymme för det mänskliga mötet, samtalen och dialogerna när alla iphones och datorer är avstängda," säger Tullar.

Tsuai menar att det också handlar om att ge studenter möjligheter att uppleva och utveckla sin erfarenhet av de klassiska konstarterna genom att gå på museum, konserter och föreställningar. Och att ständigt samtala om meningen med livet och de konstnärliga uttrycken.

Hon avslutar genom att säga, ”Konst spelar en betydande roll för människan och återspeglar livskraften. Men viss konst, mörk konst, drar ner människans psyke, medan vacker konst kan lyfta människan och öppna hjärtat. Nu utbildar jag den yngre generationen att uppskatta den klassiska dansen, och ger dem möjlighet att utvecklas genom inre och yttre kultivering till harmoniska människor och danskonstnärer”.

Kristina I Kleinert
25 juni 2019

Fotnot: Fei Tian College i Middletown ska inte förväxlas med Fei Tian College i Cuddebackville som startades 2014 och som enbart utbildar dansare i klassisk kinesisk dans. Dessa unga dansare tillhör den absoluta världseliten inom sin genre.