ROSAS DANST ROSAS äntligen i Sverige

STOCKHOLM: Förväntningarna ligger i luften i det fullsatta Dansens Hus i Stockholm. Den legendariska Rosas Danst Rosas av koreografen Anna Teresa de Keersmaeker ska för första gången visas i Sverige. Verket hade urpremiär 1983 och har sen dess spelats otaliga gånger, setts på youtube, inspirerat många och blivit plagierad.

Det mest omtalade efterbildningen är nog Beyonces. I en av hennes videos är rörelserna från Keersmaekers koreografi kopierade, och inte bara dansen utan även miljön och kostymen. Vad är det i det 35 år gamla verket som fortfarande engagerar.

Stora delar dansas i tystnad och när musiken kommer på är slingorna återkommande som ett lokomotiv som tuffar framåt. Rörelserna är upprepande, samma sak om och om igen. Nya sekvenser smyger sig på och utan att en riktigt märkt så har rörelserna förändrats. Det är något med dynamiken. Blandningen av att vara alldeles stilla, röra sig långsamt och plötsligt med knivskarp precision förändra kroppen.

Dansarnas hängivna engagemang, det synkroniserade samarbetet och gemensamma drivet framåt. Hur länge går det att experimentera med samma och med variation av samma. Keersmaeker drar ut på det och som åskådare blir det en utmaning att hålla koncentrationen i det 95 minuter långa verket.

Dansarna för oss framåt med kraft, energi och inlevelse. Efteråt måste det kännas som att ha sprungit ett maratonlopp. Trots den stundtals monotona upplevelsen så är det spännande. Variation av upprepande, rumsliga förflyttningar, dansarnas relation till varandra både spatialt men också närheten som glittrar genom ögonen när de ser varandra och så dynamiken.

Det vilar också en känsla av sensualism. De unga dansarnas dragande av kläder, blottandet av axlar för att kort där efter täcka huden med tyget igen. Bakom sinnligheten finns skörhet som blandas med styrka och kraft.

Mitt i allt så kommer stolsekvensen. Den här välkända delen som Beyonce använt sig av och som många andra efter den händelsen på Keersmaekers initiativ filmat och skickat in egna versioner på. Och den är kraftfull och spännande. Lite av en höjdpunkt.

Att upprepande rörelser ibland synkroniserade av dansarna, kanon eller helt självständigt kan skapa något så intresseväckande och fascinerande. Jag återkommer till tanken på dynamiken. Det är något med rörelsernas sammansättning, det rumsliga användandet, musikaliteten, tajmingen och kraftanvändningen.

På slutet blir det intimt när en av dansarna kommer riktigt nära scenkanten och publiken. Det är som att bli inbjuden lite till och plötsligt blir det mörkt och allt är över.

Jenny Berkán
10 dec 2018