Artiklar från 2008 – till idag
Nathalie Nordquist och Jenny Nilson i Joakim Stephensons ”Onapers”, inspirerad av filmen "Persona". Foto Jörgen Bodesand
PITEÅ: När scenversionen av fyra koreografers hyllning till Ingmar Bergman lyfter från filminspelningen i flyghangaren på Fårö, landar den allra först hos publiken i Norrbotten.
Turnépremiären i Piteå och föreställningen i Luleå är Dans i Nords sätt att uppmärksamma 100-årsminnet av filmskaparens födelse. För första gången efter urpremiären under Bergmanveckan på Fårö 2016, har ”Bergman genom koreografens öga” presenteras utanför kameralinsens perspektiv.
Nadja Sellerup och Oscar Salomonsson i Pär Isbergs ”Samband – Band – Saraband”. Foto Jörgen Bodesand
Hur spektakulär flyghangaren är som dansscen, framgår tydligt både i filmen och sceniskt. Bergmans egen röst och stämningen på Fårö är central. Vid turnépremiären i Piteå flyttades konceptet till Studio Acusticums jämförelsevis lilla scen Black Box.
Producenterna Ingmar Bergman junior, son till legendaren, och Marie-Louise Sylwander från Kungliga baletten, konstaterade att flytten varit en utmaning som alla inblandade tagit sig an med glädje.
Uttalandet var inte en klyscha. Här märks engagemanget i rörelse, ljussättning, musikval, ordval. I kombination med de filmsekvenser som visas i fonden, formas en helhet som är det bästa jag hittills upplevt i en dansföreställning med flera koreografier inblandade. Här räknas även filmregissören Fredrik Stattin in bland skaparna av konstverket.
Pär Isbergs ”Samband – Band – Saraband” börjar med en flygresa där paret på filmduken för ett samtal om något fördolt som uppdagats. (Koreografen har inspirerats av sitt och Bergman juniors liknande historiska band till olika släktingar). Sedan kliver paret ut i rummet, fortfarande iförda sina reskläder. Sådana enkla men viktiga detaljer präglar särskilt detta stycke men också hela föreställningen. Alltid genomtänkta, i rättan tid, ibland häpnadsväckande.
Tillsammans med dansens höga kvalitet bidrar det till att publikens uppmärksamhet aldrig avtar. Särskilt gillar jag att koreograferna flera gånger tagit fasta på Ingmar Bergmans humor, fantasi, och musikalitet.
Pontus Liedbergs ”En förstudie” fick publiken ta del av via filmduken. Foto Hammars Drama Productions
Premiärdansarna Nadja Sellerup och Oscar Salomonsson gestaltar en livssamvaro i dur, lika vacker och innehållsrik som ljudspåret de dansar till – Bachs cellosvit ”Sarabande” i Torleif Thedéens utmärkta tolkning. En berättelse om glädje, sorg, tröst, gräl, försoning, men mest om gemenskapens lycka. Exakta rörelser böljar med varandra i ett skickligt samspel, tills vi befinner oss i flyghangaren.
Pontus Liedbergs ”En förstudie” framförs via filmduken, eftersom en häst inte har tillträde till Black Box. I hangaren står även inledningens flygplan. Koreografen dansar själv, ackompanjerad av Stina Ekblads röst ur ”Fanny och Alexander” och Stefan Levins musik.
Dansaren tycks med sin muskulösa skicklighet söka den kallblodiga skäckens och dess ledsagares uppmärksamhet. Deras närvaro är påtaglig men de verkar inte bry sig det minsta. Efter den infernaliska studien i kroppskontroll sitter Pontus Liedberg med hästens tillåtelse upp på dess rygg och leds ut.
Stämningen förändras radikalt när det hela övergår i Joakim Stephensons ”Onapers”. Den är inspirerad av filmen ”Persona” – och den stora frågan om vad i människan som är existentiellt. Kungliga balettens premiärdansare Nathalie Nordquist och Jenny Nilson skildrar med stark scennärvaro koreografens undran över hur nära sköterskan och patienten kan komma varandra.
Varje rörelse är tydlig och har mening. De handlar om falska gester och om vad som är äkta. Dramatiken är förtätad. Den kalla känslan förstärks av en elektronisk ljudbild ihop med repliker från filmen. Svärtan skingras välbehövligt med patientens recitation över Ingmar Bergmans funderingar om när han var medvetslös i åtta timmar och hans dödsskräck därefter lättade.
En förlösande avslutning med Alexander Ekmans ”Tankar om Bergman”. Foto Amanda & Jacob Stephenson
Alexander Ekman kommer in och breder ut en matta framför sängen. ”Tankar om Bergman” är en lekfull och skämtsam blandning av levande dans och Bergmanfilm.
Koreografens inspelade röst undrar hur det skulle vara om han träffade den världsberömda regissören. ”Idag har jag bestämt hur jag själv ska dansa” hörs Alexander Ekman säga, samtidigt som han gör just det. Han fortsätter med med liv och lust engagera publiken i frågor som ”Vad ville Ingmar Bergman säga med rörelser?” och annat koreografiskt och dansant som allt kretsar kring i stunden.
En härlig avslutning på en helgjuten föreställning. Jag är mycket glad över att ha fått uppleva denna levande version, för den kommer att stanna i minnet länge. Förhoppningsvis får fler chansen, om intresse finns bland arrangörer för vidare turné efter gästspelet i Norrbotten.
Karina Sundkvist
12 feb 2018
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision