Koreografi med omväxling och stillsam humor

STOCKHOLM, DANSENS HUS: Hur skapar man koreografi till ett av musikhistoriens portalverk? Örjan Andersson har under många år utmärkt sig för att med stor omsorg välja musikaliska verk till sina koreografiska kompositioner.

I sitt nya verk, med premiär på Dansens Hus, har han vågat sig på Bachs Goldbergvariationer.

Den nya koreografin bär namnet Goldberg Variations – Ternary Patterns for Insomnia. Här framförs variationerna av elva stråkmusiker i Scottish Ensemble i ett arrangemang av den ryske violinisten Dmitry Sitkovetsky.

Resultatet är en musikalisk fest. De fem dansarna i ensemblen Andersson Dance har en mäktig uppgift framför sig – en sorts konstnärlig bergsbestigning. Koreografins inledning är lysande, även om verkets början ser trevande ut.

När publiken gör entré är ridån redan uppfälld. De fem dansarna verkar förbereda föreställningen. Med tesatejp klistrar de ihop delar av dansmattan, till exempel. Detta avsnitt är på gränsen till riskabelt långt.

Så gör musikerna entré, ställer upp på scenen och börjar spela. En av dansarna börjar, i Anderssons lediga, avspända koreografiska stil, småspringa bland dem.

Snart inträder den stora överraskningen: alla, inklusive musikerna spelandes på sina instrument, börjar springa omkring i samma stil. Kvällens första och starkaste applåd för öppen ridå.

Jag ännu inte kunnat finna något lämpligt sätt för att beskriva Örjan Anderssons koreografiska stil i detta verk. Mångskiftande är den. Från gående och springande i lägre grad av stilisering till ofta med mild humor serverade påhitt. De flesta danssekvenserna är av kortare slag och framförs av enskilda dansare, ensamma eller bredvid varandra. Därtill förekommer ett mindre antal gruppkompositioner.

Den danssekvens jag särskilt fäste mig vid (verkets längsta) framfördes av Danielle de Vries.

Jag har tyvärr inte kunnat hitta dansarnas namn vare sig på Andersson Dances egen hemsida, eller som någon bildtext på Dansens Hus hemsida. Jag har påtalat det förr och vill upprepa det: jag tycker att det är svagt, för att inte säga upprörande, att duktiga dansare inte får den lilla erkänslan för sitt konstnärskap. Det borde vara självklart att en intresserad åskådare ska kunna begripa vem som är vem. Så: credits, om jag får be. (Uppdatering: Dansens hus och Andersson Dance har vänligen givet oss namnen på dem som är med på bilderna! Tack!)

Storartad musik, koreografi med omväxling och stillsam humor, avgjort intressanta dansare. Till en del av verket ställer jag mig dock tveksam: kostymerna, särskilt i verkets första del.

Visserligen kan man, med ett svepande och inte riktigt rättvist ord kalla koreografistilen för avspänd, men i mitt tycke är flera av kostymerna informella till det slarvigas gräns: mjuka, långa byxor och linnen. Som för repetitioner.

Vid ett tillfälle tyckte jag mig ana en mening. Ungefär i mitten av verkets första del åker persedlar på och av, och plötsligt dansar en av killarna helnaken en stund. Och här kommer poängen: luftkläddheten framstår i sammanhanget som något helt naturligt. Att det samtidigt framgår att inte alla kroppsdelar låter sig koreograferas skriver jag på den milda humorns konto.

Scen: Dansens hus, Stockholm Koreograf: Örjan Andersson
Musik: JS Bach med Scottish Ensemble, arr. för stråkar: Dmitry Sitkovetsky
Dansare: Jozsef Forro, Eve Ganneau, Paul Pui Wo Lee, Csongor Szabo,
Danielle de Vries.

Peter Bohlin
18 sep 2015