Pontus Lidberg, en första klassens överraskning

STOCKHOLM: Höstens stora satsning med Kungliga Baletten är en ny version av helaftonsklassikern Raymonda, i koreografi av Pontus Lidberg. Mycket tidigt fann han en egen stil som koreograf. Redan som ung dansare visade han, på en workshop i Operans Rotunda för många år sedan, hur en enkel form som en vinklad dansararm kunde föras vidare och förvandlas till en sorts självgående kugghjul.

1996-2003 var Pontus Lidberg dansare vid Kungliga baletten, Norska Nationalbaletten, Göteborgsbaletten och baletten vid Grand Théâtre de Genève. Sedan 2000 verkar han som koreograf. 2003 bildade han en egen produktionsenhet: Pontus Lidberg Dance.

Han har skapat flera dansfilmer, varav The Rain (2007) har belönats med ett flertal utmärkelser. Intensivt produktiv har han för scenen skapat ett stort antal originalverk för institutioner jorden runt. Med New York som bas är han en av svensk danskonsts stora exportartiklar.

Med 48 medverkande är Raymonda en jättesatsning av Kungliga balettens chef Johannes Öhman. Balettens original skapades i S:t Petersburg 1898 av mästaren Marius Petipa. I sin version har Pontus Lidberg kortat baletten till två akter och (tack och lov) avstått från originalets antikverade handling.

I det nya verkets koncept, utarbetat av Lidberg i samarbete med mångkunnige scenografen Patrick Kinmonth, är handlingen radikalt nedtonad. En dam, två herrar. Nästan viktigare är tidsangivelsen. 1898 invigdes också Stockholmsoperan.

Baletten börjar med att dansarna repeterar på scenen. Tidpunkten etableras omedelbart. Den medverkande balettmästaren bär en utsökt, svart 1890-talsdräkt med turnyr, ty balettmästaren är en kvinna. Joakim Stephenson är mycket elegant i sin första travestiroll.

Scenen är full av dansare. Snabbt blir det fart och fläkt över repetitionen. I de bästa scenerna börjar nya övningar innan andra slutat. Damer och herrar utför olika kombinationer samtidigt. Det blir trångt på scenen, marginalerna små. Dansarnas precision är beundransvärd. Här går koreografen tillbaka på den klassiska vokabulär han utbildades i. Mycket sevärt, hela tiden.

I en följande, lång scen repeterar tre dansare med balettmästaren. Vissa moment i den nya baletten fungerar inte riktigt som de ska. En ung, säker dansör griper in. Konflikter uppstår. 

När ballerinan vilar i sin loge kommer den unge dansören för att ge henne en röd ros. Den följande scenen är vacker som en dröm, när de två dansar med en kår av femton dansöser i tutuer som skiftar från rosa till rött. Pontus Lidbergs vackra rörelsefantasi är sig lik. Att han dessutom hade en sådan utsökt känsla för att skapa dynamiska, spännande gruppformationer var för mig en härlig överraskning.

Andra akten är ett "divertissement" – underhållning i form av ett pärlband av vackra dansscener, till ett urval av Aleksandr Glazunovs dansanta melodier. Originalets stora, klassiska duett har Lidberg koreograferat "efter Marius Petipa". Därutöver har han skapat en svit härliga karaktärsdanser (i stövlar och klackar) och imponerande koreografier för balettkår.

Herrarna briljerar med piruetter och höga hopp. Damerna är kvicka och eleganta i distinkta stegkombinationer och lägre hopp. Dansarna verkar trivas förträffligt. Jag tycker att det riktigt lyser av dansglädje om dem. Ett charmerande inslag utgörs av en dans för fem par barn.

Så vitt jag vet har Pontus Lidberg hittills utmärkt sig i enbart moderna idiom. Till den grad fräsch, uppfinningsrik och fartfylld är koreografin att han härmed framstår som en värdig arvtagare till de stora 1800-talsmästarna. Det var för mig en första klassens överraskning!

Jag tyckte det var förfärligt synd att baletten tog slut. Vad ska jag då säga om avslutningen (fyndig, originell!) utan att säga för mycket? Kanske detta: Den som väljer dansen förblir inte ensam.

Patrick Kinmonth har designat små konstverk till vackra, utsökt detaljrika kostymer. I karaktärsdanserna bidrar de dessutom till rörligheten i dansen, med delade kjolar och svepande jackor i glänsande tyger. Jag gissar att den duktiga personalen på Operans ateljéer har varit febrilt verksamma.

Som scenograf har Kinmonth skapat ett scenrum där perspektiven växlar snabbt. Framifrån, bakifrån? Kinmonth använder här en sorts modern motsvarighet till Drottningholmsteaterns "changements à vue": stora scenväxlingar inför publikens ögon. Denna arkitektoniska kontrast motsvaras i baletten av övergången från repetition till färdig föreställning, och i rollerna av motsatsen mellan scenartisterna och de individer som repeterar. Lidbergs och Kinmonths Raymonda är ett mycket välbyggt verk.

Huvudrollerna
I de tre roller som speglar både in- och utsidor har hela tre lag annonserats. Premiärkvällen dansades titelrollen av Nadja Sellrup med den beundransvärda kombination av säkerhet och personlighet som är hennes adelsmärke. Dragos Mihalcea som hennes partner visade stor auktoritet och vacker teknik. I rollen som den unge dansören visade nye, spännande Vahe Martirosyan hög energi och god säkerhet.

Verkets titel
Denna balett borde rimligen väcka internationell uppmärksamhet. En reservation jag har gäller verkets titel. Med Julia och Romeo valde Mats Ek något som skiljer hans balett från alla andra. Denna Raymonda, som skiljer sig så radikalt från originalet, skulle ha förtjänat något liknande. Det kunde skett med enkla medel, till exempel genom tilläggande av ett årtal.

Peter Bohlin
2 dec 2014