Onegin – ett drama värt en stor publik

HELSINGFORS: Baletten Onegin av John Cranko är en oerhört lyckad helhet. Fascinerande scenbilder avlöser varandra och skapar hunger efter mer av detta drama, tack!

Slutet av första akten med Tatjanas dröm lovar mycket, och hon är den egentliga huvudpersonen om man tänker noga. Det är lättare att identifiera sig med henne än med Onegin, vars tankevärld förblir oss något mer främmande. Vi kallar inte heller honom med förnamnet, Eugen, i denna balett – och inte heller de andra herrarna bland huvudpersonerna, Lenskij och Gremin.

Samma iscensättning av baletten, en klassiker från 1965 då Stuttgartbaletten hade världspremiär, visas överallt på sistone. Förutom i Helsingfors denna höst, för inte så länge sedan också i Stockholm. På kommande är den till Estoniateatern i Tallinn med premiär i mars 2015.

Allt stämmer så väl i detta verk, och man tröttnar inte på att se det åter och åter igen. Dess lugna stämning från en svunnen värld med kärleksdrama, dueller och scener ur livet på landsorten med lite fläkt av världen någonstans där ute med sina udda representanter – som titelpersonen. Så känslofyllt och med sina bästa tolkare på scenen ett toppdrama.

Helsingforspubliken fick i maj se den sista akten dansad på en galaföreställning med namnet Kenneth & Friends. Balettchefen Kenneth Greve dansade själv Onegins roll och som Tatjana sågs en underbar Isabelle Ciaravola, till i våras étoile (stjärna) på Parisoperan.

Dessa två dansare i fyrtioårsåldern med sin livserfarenhet skapade en stämning som är svår att uppnå om man är riktigt ung. De hade också tidigare erfarenhet från sina roller och detta innebar att de i dansen kunde glömma tekniken och ge sig hän åt tolkningen.

Det blev en upplevelse för oss alla i publiken, och skapade en förväntan inför denna höst och dess nypremiär med unga dansare, dansare som inte tidigare framträtt i detta verk.

Tatjana, Onegin, Olga och hennes Lenskij,  Gremin
På sin premiär som Tatjana gjorde Tiina Myllymäki en av sin bästa roller. Hennes unga flicka och senare gifta dam var tolkad med enkel och nyanserad elegans. Tiina – förstaprisvinnare i Mora 2002 – har under sin
karriär utvecklats positivt och innehar positionen som premiärdansare sedan 2012

Michal Krčmář, premiärdansare sedan 2011 och ännu inte fyllda 25 (förrän nästa juni), dansade Onegins roll. Som dansare har Michal en mängd goda egenskaper. Han är en atlet med säker teknik, har starka och elastiska hopp och fina linjer, och en stark närvaro på scenen.

Parets andra kväll blev riktigt lovande då samarbetet gick bättre än på premiären. Michal och Tiina lyckades bättre i lyften, och de tycktes också ha trängt in i sina svåra roller, i tolkningen av karaktärerna. Den nödvändiga andan av drama lyckades de båda också få med och meddela över rampen.

Tursamt för mig såg jag denna tredje rollfördelning två gånger. Det är synd att detta par inte denna gång fick uppträda mer. Med flera föreställningar går det ofta att utveckla saker.

Andra akten visade några delikata scener. Denna akt med bal, med Onegins ödesdigra beslut att avvisa Tatjana, med lek och flirt med Olga, och den påföljande duellen där utmanaren Lenskij blir skjuten av Onegin.

På balen dansar de unga som skall hitta en levnadspartner, men också de äldre, föräldrarna, tanter och gubbar. Många av dem gjorde sina roller med stort engagemang. Anastasia Dunets som modern med omtanke om sina döttrar, de tre gamla damerna Minna Alaraudanjoki, Aino Ettala och Anandah Kononen – likaså herrarna Jouka Valkama, Aki Pakarinen, Asla Jääskeläinen och Aapo Siikala i sina respektive roller.

Olga, denna gång Eun-Ji Ha, gjorde sin roll flickaktigt, dansant luftigt och skönt. Hon har en suverän teknik och är sedan 2013 étoile på Nationaloperan.

Lenskij, Olgas älskade, gjordes av Florian Modan, mycket ung också han – balettskolan avslutad i Stuttgart 2010. Av Florian har vi en del att vänta. En angenäm dansprestation.

Gremin – Tatjanas äkta man
Eemu Äikiös partnerarbete ser ut att vara utomordentligt, och man har också kunnat lägga märke till den positiva utvecklingen i hans dansteknik. Om han ännu lite mer kunde ägna uppmärksamhet åt sina ansiktsuttryck skulle hans artisteri framstå ännu bättre. En liten glimt åt det hållet kunde ses på stället där Gremin tar avsked av Tatjana för att åka till tjänstgöring.

Balettkåren lyser i de gemensamma scenerna. När tredje akten påbörjas med polonäs i det greminska hemmet är stämningen festlig. Storslagen blir balen med dess eleganta och danskunniga gäster, och damerna blir i sin tur och turvis en del av Onegins fantasivärld.

De är gestalter som påminner om Tatjana, vilken denne olycklige man återser efter många år, inte längre som en blyg ung flicka utan en åtråvärd dam av värld – nu som fru till vännen Gremin.

Henne ska Onegin ha. Det är dock hon som bestämmer, och det blir ett – om också ett tvekande – nej, men det står fast.

Den trogna balettpubliken har hittat till Onegins föreställningar, men annars har verket inte blivit så populärt som man skulle önska sig. De som inte kommer regelbundet men har sett det tycks ha blivit mycket positivt överraskade.

Det var drama för hela slanten, och inte minst när Tatjana i slutet desperat visa Onegin på dörren efter en avgörande och slutlig duett med den man som hon drömt om en gång i sitt liv.

Anita Jokela
27 okt 2014