Starka koreografer med personligt uttryck

STOCKHOLM: Redan veckan innan Kungliga baletten gav sin första föreställning för säsongen var den dansintresserade i huvudstaden tvungen att ägna viss omsorg åt sitt privata kalendarium.

Vi konstaterade sex olika spelplatser som var aktiva: MDT, Orionteatern, Södra teatern, Dansens Hus, Konserthuset och SITE. Vi hann med att besöka fyra av dem, men ett par andra missade vi. Nedan följer en inkomplett översikt.

Spännande duett av Björn Säfsten
Undertecknad läste konsthistoria under två terminers sorglös ungdom. Dock blev jag aldrig särskilt intresserad av den utvidgade konstform som då kallades konceptkonst. Jag måste också erkänna att jag många gånger känt mig skeptisk till resultaten av den utvidgade definition av begreppet koreografi man sedan några år kan möta.

Därför blev glädjen desto större över att se Björn Säfstens Idiots på MDT – the place to be. Verket visade sig vara ett avspänt och roligt, och både konsekvent och överraskande stycke minimalism. Två personliga artister, Allison Ahl och Sebastian Lingserieus, anslöt sig till, lekte med, provocerades av och konfronterade rörelser i noggrant utvalda scenografiska redskap, som en plastpåse, några klädesplagg, en mikrofon och ett tunt plastlakan - plus luft och blåst.

Det enda musikstycket, som upprepades ett par gånger, var "How Sweet to Be an Idiot", av och med Neill Innes. Det var där, ingen annan stans, som idioterna fanns.

Handplockade artister från nio länder
På Orionteatern spelades Lena Josefssons Riskzon III – This is not Disneyland. Hon är ett unikuim i svensk dans. Född och uppvuxen i Afrika har hon gedigen kunskap i afrikansk kultur. Bakom sig har hon också omfattande dans- och koreografiutbildningar i Sverige och Frankrike.  

För omkring femton år sedan gjorde Lena Josefsson en föreställning där en hel, härlig akt ägnades åt dynamiska och underhållande presentationer av medverkande från omkring tio länder. Jag vill minnas att föreställningen hette Silhuetter. 

I Riskzon III medverkar åter handplockade artister, nu tio stycken från nio länder. Några är fenomenala, som sångerskan Karima Nait från Algeriet. Hennes vibrerande tolkning av "Il faut pas pleurer" anger ett grundtema i föreställningen, som innehåller både mörker och motstånd.

Ingen mening med att gråta: det räcker inte, det hjälper inte, det är bortkastad energi. Man måste göra något annat. Hitta på något. Framställa en motkraft kanske, så gott man nu förmår.

Ett annat konstnärligt praktfynd är Linn Ragnarsson, liten dansös från Örebro. I en scen gör hon entré i en mindre resväska. I duetter och större samarbeten med storvuxna herrar ser hon betänkligt skyddslös ut. Ingenting allvarligt händer, men risken finns där. När hon bär en ansiktsmask med uttryck av undrande barn framstår hon om möjligt ännu mer utsatt.

Lena Josefssons fantasi är beundransvärd. Här staplas idéeer och scener till den grad att en oförberedd åskådare kan ha svårt att sortera intrycken.

Verket har turnerat länge och ensemblens sammansättning i viss mån ändrats. Till gästspelet på Orionteatern fanns blott ett programblad i A 5-format. När man går in på kompaniets hemsida raandevo.se får man långa förklaringar av Lena Josefsson till verkets bakgrund. Dylika texter hade varit till stor hjälp för publiken.

De enskilda artisterna hade också varit värda en utförlig, personlig presentation.

Engelkes som Miss parallell universum
Svarta hål - en kvantfysisk vaudeville på Södra Teatern är ett generöst exempel på vad Charlotte Engelkes förmåga som idéspruta och sammanhållande kraft kan åstadkomma. Här utgörs de medagerande av mångsidige Lindy Larsson, som bl. a. är en förträfflig sångare och senast kunde ses i Malmö som konferencieren i Cabaret, och en trio som är så mycket mer än blott en orkester. Resultat: en musikal som måste ses för att tros.

Underart – en hyllning till en kraschlandning
Mycket har redan skrivits om Cirkus cirkör-artisten Olle Strandbergs dramatiska olycka på scenen 2005. Efter en misslyckad trippelvolt landade han då på huvudet och bröt nacken. Efter lång rehabilitering är han tillbaka, nu som regissör.

I Cirkus cirkörs föreställning på Dansens hus uppträdde sju medverkande, varav två framför allt som musiker, framträder i en poetisk väv omväxlande cirkuskonst. Partnerarbetet ligger flera gånger nära modern koreografi. En härlig överraskning för den dansintresserade var Methinee Wongtrakoon i ett långt, akrobatiskt danssolo.

Mer ändå
Under en vecka missade jag två engångshändelser. Virpi Pahkinen dansade Babushka! på Konserthuset, till en stråkkvartett av Sofija Gubajdulina. I juni i år tilldelades Virpi Pahkinen Stockholms stads Cullbergpris. Dansportalen hurrar i efterhand.

På SITE, produktions- och kunskapshus för scenkonst, beläget i Designens hus på Telefonplan, inleddes 9 oktober serien Dancing in the Light - dansfilm och konstnärssamtal. Första gäst var SU-EN, butohdanskonstnär, koreograf och filmmakare. Nästa gång, 23 oktober, gästas SITE av den isländska dansaren, koreografen och filmmakaren Helena Jonsdottir.

SITE stipendiater för 2014 är: Aurelia Le Huche, Clara Lee Lundberg, Mirko Guido, Tove Skeidsvoll, Ulrika Larsen och Sebastian Lingserius. Skrivbordsplats, rådgivning, studiotid och mötesrum under ett års tid är vad som erbjuds stipendiaterna.

"Det handlar inte minst om att få tillgång till en kontorsplats i en kreativ miljö och om de möten som uppstår mellan stipendiater och alla andra som jobbar eller vistas här", säger Anne-Sofie Ericsson, verksamhetsledare på SITE.

I september gav Kungliga Baletten bejublade föreställningar i London av Mats Eks Julia och Romeo. Säsongens första dansföreställning i Stockholm under oktober är det tredelade programmet Bill.

Peter Bohlin
21 okt 2014