Hjärtat i svensk dans drar mot norr

PITEÅ: Sveriges danscentrum förflyttades norrut – till 65:e breddgraden för att vara exakt – när Dans i Nord höll sin Festival i Piteå.

Magneten som drog talangerna mot norr är den dynamiska konstnärliga ledaren för Dans i Nord: Marie Larsson Sturdy. Det är hennes andra år på posten och hon har redan ingjutit ny energi i regionen.

Till årets festival hade hon samlat det bästa av nordisk dans till öppningsföreställningarna. Första kvällens gala bjöd på en betydelsefull premiär i form av Joakim Stephensons Falling into Place med musik av Hugo Therkelson, båda dansare i Kungliga Baletten.

Joakim Stephenson berättar för Dansportalen: "Jag ville berätta något personligt från min värld och beröra vad jag har varit med om för ett par år sedan när jag var i obalans och upplevde att jag inte hade den vanliga kontrollen på mig själv och livet. Det var den kamp mellan balans och obalans som rådde då, som jag tyckte var både utmanande och jobbig. Det intresserade mig att undersöka den och ta med det in i verket

Det handlar också om kontroll / ickekontroll över olika processer – även över verket i sig – och om samarbetet med dansarna, om mig själv, min kreativitet och –  helt enkelt om livet – samt om själva strävan efter balans, att låta alla pusselbitar få ta sin tid att falla på plats, oavsett hur de faller.

En kollega och vän sa till mig: 'Honey! You are not falling apart, you are falling into place'. DET är vad historien handlar om."

Med stöd av enighet och individualism, ingick koreografin ett symbiotiskt förhållande med Therkelsons fantasieggande ljudlandskap. Från den inledande hopträngda gruppen tassande i dunklet bryter sig individer ut ensamma och i par för att samlas i en slutlig harmonisk gemenskap.

Stephenson har bearbetat skiftningarna i dynamik och struktur övertygande och skickligt, användande energins ebb och flod, i dunkel belysning som punkteras av uppblossande strålkastare riktade mot publiken.

De sex dansarna, Jeannette Diaz-Barboza, Mia Hjelte, Daria Ivanova, Dawid Kupinski, Jérôme Marchand och Dragos Milhalcea, som hämtats från toppskiktet i Kungliga Baletten, bildade en sammansvetsad kår när så erfordrades men fann ändå sin egna identitet i solon och duetter. Särskilt minnesvärd var duetten mellan Ivanova och Marchand, en spännande blandning av sensuellt samspel och uttrycksfull rörelse.

Musik och dans bildade perfekt harmoni i Jerome Robbins Suite of Dances framförd av Tim Matiakis och Ulrika Edström på cello. Verket har alla kvaliteter hos Robbins skapande genius: avslappnade naturliga rörelser interpunkterade av plötsliga utbrott av virtuositet för att sedan utan åthävor glida över i folkliga danssteg. Stundtals helt enkelt stampas rytmen fram, stundtals var dansen ren klassicism och Matiakis framförande innefattade allt detta.

Det är tydligen över 40 år sedan publiken i Piteå senast såg Svansjön – framförd av Kungliga Baletten. Nu hade man infogat andra aktens pas de deux som mottogs med värme. Den oförsonliga svärtan hos svarta lådans scenrum utgjorde en utmaning för Yolanda Correa och Dirk Weyershausen från Norska Nasjonalballetten.

Hennes förfinat estetiska linjer och oklanderliga fotarbete klarade eldprovet att granskas på nära håll och hennes följsamma torso och armar fogade passion till precisionen. Weyershausen spelade sin roll och gav fysiskt och känslomässigt stöd som skapade ett sant partnerskap. 

De följde upp med en glädjefylld och övertygande duett ur Christopher Wheeldons Polyphonia, där Wheeldon lindar in och viker ihop ballerinan med origami-liknande skicklighet till högst originella former.

Den andra klassiska duetten, Le Corsaire (Korsaren), med Minji Nam och AdiLiJiang Abudureheman började i glad och säker stil så det blev en desto större besvikelse när de på grund av en skada, inte kunde runda av med sina solon och codan.

Joseph Sturdy premiärvisade Hamlet, en omarbetning av två duetter från ett tidigare helaftonsverk. En grubblande och bekymrad Hamlet och en lika osäker Ofelia föses ihop av beräknande föräldrar. Deras påtvingade möte erbjuder rikt känslomässigt material till koreografen och Joseph Sturdy tar tillfullo vara på möjligheterna i en intrikat och oroande duett för Laura Lamy och Tristan Robilliard. Efterspelet, Hamlets möte med Gertrude, Solene Nusbaum, bjöd på ett starkt solo och och en kort effektfull duett.

Kvällen fick en perfekt avslutning med Christian Spucks Grand Pas de Deux med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström, två av Sveriges mest älskade dansare. Det refererar till ett stort urval av välkända klassiska duetter och får extra värde när kontrahenterna har genomgått ekluten att ha dansat dessa roller. Så var fallet med dessa båda erfarna artister som inte missade en enda  poäng.

Marie Lindqvist har en komisk ådra som aldrig till fullo utnyttjats; hennes närsynta stirrande och ständiga pyssel med att rätta till glasögonen var obetalbart medan Jan-Erik Wikström undvek att bli golvad av hennes handväska in i det sista. Jag tror matchresultatet var oavgjort!

En koreografisk fullträff
Som representation av svensk dans är Stockholm 59° North's aktuella program en fullträff. Det förenar tradition med nyskapande genom ett brett urval av toppkoreografer – och alla inhemska.

Traditionen representeras av Birgit Cullbergs Pulcinella och Pimpinella. Tidlösheten hos de kvicktänkta karaktärerna i Commedia dell'arte och vältaligheten i hennes koreografi garanterar att stycket inte känns omodernt, speciellt när det framförs med livfullhet av Gina Wei-Mun Tse och Arsen Mehrabian.

Mats Eks Meningslösa Hagar fullföljer den koreografiska linjen med en ömsint, pastoral duett. Nadja Sellrup och Jens Rosén gav sina karaktärer tyngd och jordnära enkelhet i en tolkning med absolut integritet.

Två nutida och kontrasterande verk visade det bästa av det nya i svensk koreografi. Giovanni Bucchieris Cantus in Memory of the Dancing Queen är ett imponerande verk: mörkt och djupsinnigt med apokalyptiska undertoner. Stämningen  skapas av Stefan Levins omarbetning av Bachs musik som ger moderna resonanser till hans Matteuspassion medan Diana Orvings effektfulla kostymer för tankarna till det primitiva och det samtida.

Bucchieris koreografi har något av allt detta och mer därtill: dess muskulösa kraft är betvingande men den innehåller även något djupare likaså betvingande. Dansparens långsamma cirkulerande, fysiskt tätt inpå men känslomässigt återhållet, ställs mot livfull dans av de formidabla gruppen av Sellrup, Diaz-Barboza, Mehrabian och Oscar Salomonsson.

Pontus Lidbergs Tactile Affinity utformad till musik av David Lang och Philip Glass är ett coolt stycke koreografi. Coolt i konventionell känsla av stillhet men även i den moderna betydelsen av slanguttrycket för sofistikerat.

Långt ifrån lättviktigt är det rikt på detaljer och skärpa, det synbarligen naturliga flödet i rörelserna kräver utomordentligt kunnande. Mest imponerade Nadja Sellrup, en av Sveriges främsta dramatiska dansare, som transformerades till en varelse av flödande skönhet.

Hennes duett med Oscar Salomonsson, deras båda kroppar, fångande och fallande, var en studie i intim harmoni. Häftig ljussättning av Martin Säfström formade hela avsnitt i silhuett och gav extra krydda utan att nånsin förlora verkets inneboende grace och skönhet.

Att se styrkan hos den svenska danstradtionen och dess uttryck i levande neoklassicism visar på en livlina för Kungliga Balettens framtid i dessa förändringens tider.

Maggie Foyer
25 sep 2014
Översättning Anders Jörlén