Höga förväntningar infrias delvis

PARIS: Att se Parisoperans balett i ett klassiskt program med verk av George Balanchine och Benjamin Millepied innebär högt ställda förväntningar och mina reflexioner är färgade av det. Generellt är det ett ypperligt kompani som bjuder på en njutbar danskväll.

I nyuppsättningen av Palais de Cristal (Symfoni i C ) möts man i första satsen av röda(!) tutuer, långt från den mest spridda versionen med genomgående vita kostymer. Amandine Albisson och Mathieu Ganio öppnar i ganska högt tempo och dansar elegant och säkert.

Men de för Balanchine så karakteristiska höftförskjutningarna som ger satsen sitt ”sväng” bara antyds av samtliga dansare. Det är alldeles för lite och är en trend hos många klassiska dansare idag, att slipa bort sådant som ofta innefattar den koreografiska kryddan.

Det är förstås Ms. Neary som har ansett att det är gott nog i sin uppsättning, men jag håller inte med. Jag har själv sett Colleen Neary på sin tid i New York dansa denna klassiker med betydligt mer av den lite jazziga twisten.

I den andra satsen som är verkets adagio ser vi den långa Marie-Agnès Gillot, flankerad av Karl Paquette. Denna romantiska sats bjuder på svartblå kostymer, det känns ”annorlunda”, då inser jag att fler överraskningar är att vänta.

Koreografin utfördes med viss stelhet, ibland med översträckta armar och förvånansvärt låga arabesquer, dock inte i pencheér (framåtlutad arabesque). Kanske var det nerver som anades hos ballerinan, men det mjuka flytet saknades och hon band inte samman rörelserna fullt ut.

De två halvsolistparen lyste i utsökt väldansade partier, något jag ska återkomma till.

I denna nyproduktion har flera justeringar av detaljer gjorts som jag nämnt. Satsen avslutades med huvudsolisten i sin liggande pose med passionerat korslagda armar över bröstet, något som Balanchine absolut kan tänkas göra men för mig var det nytt. Publiken var i alla fall ytterst uppskattande, denna andra sats ses ibland som den mest betydelsefulla.

Sats tre är en sats med många hopp, solisterna Valentine Colasante och Jean-Pierre Raveau flyger in på scenen som kraftpaket och sätter an tonen med dansglädje och utstrålning. Det är friskt och frejdigt, också här ett snabbt tempo. Vitamininjektionen fortsätter, denna gång gäller grön färg.

Den fjärde och sista satsen flyter samman med finalen och är en otacksam uppgift att göra något av. Den är kanske en tredjedel så lång som den första satsen, före finalen. Dessutom innehåller koreografin knöliga och ibland rent osköna vinklar och passager som inte precis lyfter solisten.

Premiärdansösen Nolwell Daniel brottas med problemen tillsammans med partnern Emmanuel Thibault. Det går så där, linjer och den precision som krävs i denna sats lyckas inte helt.

Det spretar, kort sagt. Daniel är säkert en utmärkt dansös men hon passar tyvärr heller inte in bredvid de andra tre solistdansöserna. Till sist blev kostymerna blekrosa och tutuerna i kåren av en gräddfluffmodell.

I finalen blandas alla dessa kulörer till en tvivelaktig färgfest i denna i Sverige traditionellt helvita balett.

Tradition är en sak och historia en annan. Originalkostymerna från 1947 som kreerades av Leonor Fini, var flerfärgade. Även New York City Ballet har haft svarta inslag i det vita. Mode- och i detta fall kostymskaparen Christian Lacroix säger sig ha velat återvända till källan, skapa en lätt moderniserad barockkänsla med färger inspirerade av rubin, smaragd, safir.

Intrycket i finalen blir otvivelaktigt brokigt (läs, rörigt). Även här hade en del tekniska svårigheter skalats bort för hela ensemblen i verkets höjdpunkt och slutkläm. Det kan låta petigt men jag tycker det är lite synd att steg som utfördes för 30-40 år sedan har valts bort.

Ballet de l'Opéra de Paris
Palais de Cristal (Symfoni i C)
Koreografi: George Balanchine
Musik: Georges Bizet
Kostym: Christian Lacroix
Ljussättning: Madjid Hakimi
Instudering: Colleen Neary

Marie Louise Waldenström
7 juli 2014