GöteborgsOperans Danskompani utforskar gränser

GÖTEBORG: GöteborgsOperans Danskompani presenterade den 11 oktober en urpremiär på två verk av japanen Hiroaki Umeda och New Yorkbaserade amerikanen Richard Siegal. Samlingstiteln Out of Mind syftar på säsongens tema för danskompaniet: Mind and Spirit (Sinne och själ).

Det är en afton skapad av framstående konstnärer inom  dans, musik och scenografi. Man har även gjort ett ett experiment med delar av publiken som medverkande på scenen.

Titeln på Umedas Interfacial Scale är inspirerad av informationstekniken. Interface betyder gränssnitt, vilket kan definieras som 'utformningen av en viss förbindelse mellan olika objekt'. Man kan tolka det som gränssnitt mellan dansare, ljus, ljud, färg och publik.

Umeda har själv utformat såväl scenografi, ljus och kostym som koreografi. Musiken är av hans landsman Yoshihiro Hanno. Scenrummet har formats av ett vitt golv och en vit fond. Mot detta spelar ljuset i valörer från vitt till grått med intoningar av grundfärgerna rött, gult, grönt och blått. Kostymerna är i grunden vita med inslag av dessa grundfärger och svart.

Ljussättningen varierar från halvskumt till ljusstarkt. Musiken bygger på klassisk instrumentation och framförs av en kammarensemble med medlemmar ur GöteborgsOperans orkester under dirigenten Max Renne.

Helheten blir ett vackert spel och särskilt imponeras man av ljuseffekterna med bland annat skjutande raketliknande färgstrålar och blixtrande vitt. Dock är den emellanåt så svag att det är svårt att urskilja dansarnas rörelser, till exempel en vit figur mot den vita fonden.

Koreografin är omväxlande med små precisa rörelser och snabba förflyttningr,  och vittnar om koreografens erfarenheter av olika dansformer, bland annat break dance.

the world to darkness and to me
Richard Siegal har utarbetat metoden om/i så fall (if / then) byggd på hur vi reagerar på en oförberedd beröring, ett yttrande, ett skeende – vilket ger oändliga möjligheter. Under repetitionstiden improviserar dansarna mot varandra och sedan väljer koreografen vissa sekvenser som bearbetas till det färdiga verket.

Experimentet med publikmedverkan har fått ett blygsamt resultat. Under cirka fem minuter ses de inbjudna deltagarna i scenfonden, stående tätt samman, där de med små rörelser utför improviserade(?) förflyttningar – svåra att uppfatta från salongen.

Den spännande scenografin av scenografen Didier Faustino upplevs som en mörk, teknisk framtidsvärld med en svartglänsande konstruktion som stiger upp ur golvet och muterar i olika former över dansarna på scenen. Man får tankar om en miljonförstorad molekyl, svävande hotfulla monster och stirrande spindelmansögon till ett hotande rymdskepp eller ett skrämmande, överhängande orosmoln.

Musiken av Lorenzo Bianchi Hoesch spelar mellan tystnad och ett öronbedövande oväsen, som ligger mycket nära det outhärdliga. Apropå gränser – hur är det med gränsen för tillåtna decibel?

Som sammanfattning kan sägas att det är scenografi, kostym och musik som dominerar föreställningen. Dansarna utför sina uppgifter hängivet och med full kraft, men 'överröstas' av ljus och ljudteknik.

Anders Jörlén
14 aug 2013