Artiklar från 2008 – till idag
Mariko Kida och Anthony Lomuljo som Julia och Romeo. Foto Gert Weigelt
Lördag 28 september 2013 visades i ett fyrtiotal städer i landet säsongens första liveutsändning från Kungliga Operan. Som första föreställning hade valts ett mästerverk: Mats Eks Julia och Romeo. Dansportalens utsände såg verket på Bio Rio i Stockholm.
Liveutsändningen inleddes med några korta ord av balettchefen Johannes Öhman.
I de första scenerna av baletten såg man inte helt alla fötter på bioduken, men det misstaget reparerades snabbt. Genomgående var utsändningen mycket vårdad. Många kameror användes och producenten valde mellan kamerorna på ett mycket bra sätt. Filmpubliken fick en god bild av verkets helhet.
För mig var närbilderna den gladaste överraskningen. På teatern är det svårt att i närbild följa till exempel Ana Lagunas (amman) och Jérôme Marchands (Mercutio) härliga ansiktsuttryck. Men framför allt kan jag inte på teatern urskilja Mariko Kidas (Julia) storartade talanger som skådespelserska.
Det var fascinerande att följa växlingarna i hennes minspel. I glädjescener sken hon som en liten sol, i uppgörelsen med fadern framställde hennes blick och ansikte en mäktig kombination av sorg, vrede och orubblig styrka. Det är stort att se en aktör stå blick still och uttrycka motstridiga känslor samtidigt.
I pausen visades en tiominuters intervju med Mats Ek. Vältaligt, koncist, innehållsrikt uttryckte han sig. Jag önskar att den intervjun kunde visas på till exempel Operans hemsida.
På sikt skulle jag förstås önska att verket någon gång under min livstid spelas in på dvd. Jag har många favoritscener i denna version som är så befriande renons på traditionella fäkt- och mimscener. Allting uttrycks med Mats Eks absolut egna rörelse- och teaterkonst.
En fransk bloggare påpekade att Mats Ek i detta verk förmått skapa motsvarigheter till de grovkornigheter och vulgariteter man ofta återfinner i Shakespeares verk. Koreografens utformning av den mångbottnade rollen som Mercutio är ett mästerverk av råämne för en kreativ artist.
Baletten innehåller tolv stora roller. Där finns härliga möjligheter till gestaltning och tolkning. Intressant är att se hur många av mansrollerna som innehåller minst ett mått av hjälplöshet.
En scen som väcker högst motstridiga känslor är den där fursten, med stor energi, till det oförgätliga temat ur Tjajkovskijs första pianokonsert, ensam på scenen uttrycker maktlöshet. Det sjunger i åskådaren, dansörens energi är stor. Resultatet som sagt en känsla av maktlöshet. Ytterligt sällsynt.
Niklas Ek som Fursten. Foto Gert Weigelt
Känslokasten är stora i baletten. Mats Ek inleder sin version av balkongscenen med en lustig perspektivförskjutning som sprider glädje redan innan dansen börjat. I själva duetten är koreografin omväxlande och dynamisk till maximum.
Scenen slutar inte när Julia drar sig tillbaka. Då springer Romeo runt runt, till slut som på lätta moln. Väl där sträcker han sig upp och plockar ner från himlen en stjärna som han fäster på sitt bröst innan han försvinner. Men inte ens då tar scenen slut: åskådaren inser plötsligt att amman har sett. Därmed går ridån snabbt ned för mellanaktspaus.
I denna scen ryms så mycket av vad som gör Julia och Romeo till ett så stort verk: genomarbetad dramaturgi, generös koreografisk fantasi, välfunna överraskningsmoment, originellt berättande, beundransvärd känsla för musikens krav och möjligheter. Här finns också en härlig dos av något mer ovanligt hos Mats Ek: en rörande framställning av spirande, ungdomlig kärlek.
Peter Bohlin
1 okt 2013
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision