Cirkuskonst handlar inte bara om att imponera på publiken

Förr i tiden spelades en viktig roll vid disputationer av den s. k. tredjeopponenten, vars främsta uppgift var att med överraskande och/eller lustiga frågor lätta upp stämningen under evenemanget. När det svenska utbildningssystemet i grund förändrades i slutet av 1960-talet försvann också tredjeopponenten. Resultatet blev att disputationer ofta blev en tvåtimmars, enbart seriös tilldragelse.

I Zaccarinis version blev detta en timslång både underhållande och bitvis rörande enmansshow. Där talade han engagerat om delar av cirkusens natur, med ett cirkusnummer som levande illustration.  

Fiffigt invävt i framställningen presenterade Zaccarini översiktligt sitt arbete med avhandlingen. Därefter vidtog
fakultetsopponentens uppgift. Lektor Helen Stoddart från Glasgow University förde, som brukligt, en lärd diskussion (plus några direkta frågor) med avhandlingens författare.

Efter lunch kom en ny överraskning: Jonathan Priest, mångkunnig repartist hemmanhörande i korsvägen mellan cirkus och teater. Han framförde sitt förstklassiga solonummer A Circus of One. Där bildar personhistoria, cirkushistoria, skämt, allvar och politik en gripande hybrid, tryfferad med en horisontell tour en l'air på hängande rep. Storartat!

Efter denna enastående innehållsrika disputation var det dags för betygskommitténs ordförande Willmar Sauter, professor vid Institutionen för teater- och musikvetenskap vid Stockholms Universitet. Med några väl valda ord gratulerade han John-Paul Zaccarini till hans nyvunna fil. doktorstitel.

Därmed blev avhandlingen för mig inträdesbiljetten till en hittills okänd värld: psykoanalysens. Där används en både drastisk och brutal terminologi (kastrering, perversion, heroiskt självmord) för att penetrera människopsykets ofta svårgenomträngliga irrgångar.

En utgångspunkt i avhandlingen är detta: Psykoanalysen är en teori om mänskliga drivkrafter och den analyserar psykosomatiska manifestationer som hindrar människor från att nå hett eftertraktade mål.

Det av Zaccarini i avhandlingen lanserade begreppet cirkoanalys har som mål att cirkusartister i analyssituationer ska kunna använda sitt eget språk och sina egna termer.

Cirkoanalysen kan därmed vara ett hjälpmedel för en artist som tycker sig ha fastnat i en återvändsgränd. Metoden är samtalssessioner, som i "vanlig" psykoanalys.  

Tidigt i sin forskning utarbetade Zaccarini ett frågeformulär. Så småningom koncentrerades det till tre övergripande frågor:
1. Vad fick dig att välja cirkus?
2. För vem från ditt förflutna skulle du vilja visa ditt cirkusnummer?
3. Varför det?

Frågorna ställdes till cirkuselever under utbildning. Från början hade Zaccarini tänkt sig att tala också med cirkuspedagoger och etablerade cirkusartister. Han valde dock bort sådana, eftersom han kom att inse att detta skulle krävt en separat avhandling.

Framställningen är resonerande och lätt att följa så länge texten redogör för sessionerna med cirkuseleverna. Svårare att följa var för mig de fackpsykologiska avsnitten, framför allt de där filosofen Lacan diskuteras. Zaccarini medger att Lacan ibland uttrycker sig dunkelt. Ändå har Lacans idéer kommit att utgöra en stomme i avhandlingsarbetet.