Artiklar från 2008 – till idag
John-Paul Zaccarini
STOCKHOLM: I april disputerade John-Paul Zaccarini på Dans och Cirkushögskolan i Stockholm. Han har över 20 års erfarenhet av cirkusvärlden, bland annat som artist, pedagog, producent och direktör. Titeln på hans avhandling var Circoanalysis: Circus, Therapy and Psychoanalysis. Avhandlingen är den första i sitt slag i Sverige.
Förr i tiden spelades en viktig roll vid disputationer av den s. k. tredjeopponenten, vars främsta uppgift var att med överraskande och/eller lustiga frågor lätta upp stämningen under evenemanget. När det svenska utbildningssystemet i grund förändrades i slutet av 1960-talet försvann också tredjeopponenten. Resultatet blev att disputationer ofta blev en tvåtimmars, enbart seriös tilldragelse.
Så icke här. Jag beklagar alla dem som inte kunde närvara vid denna disputation, som utvecklade sig till ett femtimmarsevenemang. Zaccarini hade, med prefekten Walter Ferreros goda minne, till att börja med förvandlat respondentens, avhandlingsförfattarens, traditionellt sett torra inledning. (Då brukar författaren kort redogöra för upptäckta tryckfel i avhandlingen.)
I Zaccarinis version blev detta en timslång både underhållande och bitvis rörande enmansshow. Där talade han engagerat om delar av cirkusens natur, med ett cirkusnummer som levande illustration.
Fiffigt invävt i framställningen presenterade Zaccarini översiktligt sitt arbete med avhandlingen. Därefter vidtog
fakultetsopponentens uppgift. Lektor Helen Stoddart från Glasgow University förde, som brukligt, en lärd diskussion (plus några direkta frågor) med avhandlingens författare.
Efter lunch kom en ny överraskning: Jonathan Priest, mångkunnig repartist hemmanhörande i korsvägen mellan cirkus och teater. Han framförde sitt förstklassiga solonummer A Circus of One. Där bildar personhistoria, cirkushistoria, skämt, allvar och politik en gripande hybrid, tryfferad med en horisontell tour en l'air på hängande rep. Storartat!
Efter denna enastående innehållsrika disputation var det dags för betygskommitténs ordförande Willmar Sauter, professor vid Institutionen för teater- och musikvetenskap vid Stockholms Universitet. Med några väl valda ord gratulerade han John-Paul Zaccarini till hans nyvunna fil. doktorstitel.
John-Paul Zaccarini. Fotograf Eric Richmond
Ur avhandlingens innehåll
En grund för avhandlingen är denna: Cirkuskonsten handlar om mycket mer än att bara imponera på en publik. Till exempel om konflikten mellan fantasi/krav/ideal och realitet. Undertecknad hade aldrig kunnat drömma om att det bakom cirkuskonstens till synes enkla yta kunde dölja sig så mycket.
Därmed blev avhandlingen för mig inträdesbiljetten till en hittills okänd värld: psykoanalysens. Där används en både drastisk och brutal terminologi (kastrering, perversion, heroiskt självmord) för att penetrera människopsykets ofta svårgenomträngliga irrgångar.
En utgångspunkt i avhandlingen är detta: Psykoanalysen är en teori om mänskliga drivkrafter och den analyserar psykosomatiska manifestationer som hindrar människor från att nå hett eftertraktade mål.
Det av Zaccarini i avhandlingen lanserade begreppet cirkoanalys har som mål att cirkusartister i analyssituationer ska kunna använda sitt eget språk och sina egna termer.
Cirkoanalysen kan därmed vara ett hjälpmedel för en artist som tycker sig ha fastnat i en återvändsgränd. Metoden är samtalssessioner, som i "vanlig" psykoanalys.
Tidigt i sin forskning utarbetade Zaccarini ett frågeformulär. Så småningom koncentrerades det till tre övergripande frågor:
1. Vad fick dig att välja cirkus?
2. För vem från ditt förflutna skulle du vilja visa ditt cirkusnummer?
3. Varför det?
Frågorna ställdes till cirkuselever under utbildning. Från början hade Zaccarini tänkt sig att tala också med cirkuspedagoger och etablerade cirkusartister. Han valde dock bort sådana, eftersom han kom att inse att detta skulle krävt en separat avhandling.
Framställningen är resonerande och lätt att följa så länge texten redogör för sessionerna med cirkuseleverna. Svårare att följa var för mig de fackpsykologiska avsnitten, framför allt de där filosofen Lacan diskuteras. Zaccarini medger att Lacan ibland uttrycker sig dunkelt. Ändå har Lacans idéer kommit att utgöra en stomme i avhandlingsarbetet.
Maria Sundbom och Jens Nilsson i Romeo & Julia på Uppsala stadsteater 2011. Koreografi Heinrich Christensen/J-P Zaccarini. Fotograf: Micke Sandström
Vidare tillämpning
Opponenten underströk i sin sammanfattning det unika med avhandlingens ämne, men framhöll också att användningsområdet för cirkoterapi torde bli begränsat. Må så vara, men jag tycker alltså att det i många resonemang finns mycket att hämta, också för en individ icke specialiserad på cirkus.
Många resonemang är nämligen direkt överförbara på andra discipliner som kräver rigorös träning och extrem kroppskontroll och medför betydande risk för smärta: dans, och då inte enbart klassisk balett, gymnastik och konståkning.
När Zaccarini till exempel diskuterar vad han kallar "transformativt estetiskt objekt" kommer han in på ett område som är relevant i många konstarter, inte enbart sceniska.
Tankegången är i korthet denna: Artisten fungerar som ett ställföreträdande minne. Han/hon/de visar en ofta sorglig, otillfredsställande händelse och presenterar den som ett "transformational tool" (ungefär: gestaltande hjälpmedel) för åskådaren, som alltså i sin inre bedömning av situationen kan tillgodogöra sig en terapeutisk effekt.
Här vill jag då göra en utvikning från avhandlingen. Minnesvärda exempel inom området ställföreträdande minne finns i verk av Pina Bausch. Hon hade en unik förmåga att skapa scener som fick åskådaren att skratta och samtidigt fälla en tår. Glädje/uppmuntran i kombination med deltagande sorg/smärta var goda hjälpmedel för åskådaren att ta itu med både egna (smärtsamma) minnen och sådant som riskerar att inträffa, och dra slutsatsen: Aha, det är så det är! Eller: Så kunde det vara. Eller hellre: Javisst, så borde det vara. Eller till och med: Aha! Det är därför som ...
Exempel: Ett ledmotiv i Kontakthof (1978) är människors förtvivlade svårigheter att nå fram till varandra. Verkets titel betyder rastgård (som i ett fängelse), och det är dit människor söker sig i förhoppningen att komma i kontakt med någon. De misslyckas gång på gång – men de ger inte upp. Kanske har de lärt någonting på vägen. Kanske skall de en dag lyckas.
Så var Pina Bauschs stora intresse också varför människor rör sig, inte enbart hur.
En fråga under disputationen "ex auditorio" (från publiken) gällde om författaren kunde tänka sig en framställning i förkortad form, med just mer allmängiltiga moment i texten. Frågan är relevant. Jag vill då bara hävda, att det för individen ligger stort värde i att göra ett eget urval av viktiga punkter och resonemang. Kort sagt: I avhandlingen finns mycket att hämta.
Peter Bohlin
7 maj 2013
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision