Inledningen i stora utställningshallen blev förträfflig under Dansmuseets festivalmånad, 4 - 30 oktober. Lunchdansen Digambara – Klädd i himmel började nämligen med ett solo av den javanesiske dansören Mugiyono Kasido. Han visade sig vara en finlemmad rörelsekonstnär med en smittande humor och en härlig fysisk fantasi.

Solot Kabar kabur (på engelska Rumours, Rykten) är ett allmänmänskligt, oavbrutet fängslande stycke, fullt av vänlig humor. Dansörens sätt att leka med armars och bens vägar in i och ut ur olika hål i en t-tröja är obetalbart.

Långa stunder är stycket en fantasifull, vackert koreograferad version av ett litet barns lyckliga upptäckt av fötter och tår som leksaker – och lika glädjespridande för den som tittar på.

Beundransvärt samarbete
Virpi Pahkinens nya verk är en trio. I Digambara medverkar Kasido och Oskar Landström, den långe, starke unge man som för ett år sedan bidrog till att göra Aajej på Dansens Hus till ett så storartat verk.

Digambara utarbetades i Indonesien och hade just urpremiär där på en dansfestival. Verket börjar med ett solo av Landström, fortsätter med en duett mellan honom och Pahkinen, övergår i en duett mellan Landström och Kasido och slutar med alla tre på scenen.

Det är imponerande att skåda hur utsökt väl de tre rör sig tillsammans. De må vara till det yttre olika, men gemensamt har de superb kroppskontroll, elastisk vighet och proportionerliga lemmar. Pahkinens koreografi liknar, som vanligt, ingenting annat. Kort sagt: oavbrutet fascinerande.

Vidunderlig svangrotta
Efter föreställningen kunde publiken gå vidare en trappa ned och träda in i Swanlake Revisited. Det visade sig vara olika stationer utplacerade i ett rum välfunnet döpt till "mytopoetisk sjö". För designen står de danska konstnärerna Lehe Juhls och Mark Viktov.

För många år sedan började Åsa Unander-Scharin arbeta med olika former av datorstödd rörelse. Hon har tillsammans med  olika medarbetare utvecklat detta koncept och bl. a. konstruerat en svart robotsvan ("Robocygne") som rör sig sällsamt dynamiskt till musiken från trollkarlens solo i Tjajkovskijs Svansjön. På en videoskärm i utställningen har detta robotsolo berbetats till en omkring tjugo minuter lång film. Mycket sevärd.

I två interaktiva stationer kan besökare bidra till att framföra delar av ackorden till Orlando Gibbons madrigal The Silver Swan från 1612. Där har kompositören och sångaren (och Åsas äkta hälft) Carl Unander-Scharin grävt fram en juvel. Den ljuvliga texten finns tryckt i det tresidiga informationsbladet. Rekommenderas enträget.

Spännande avhandling
Åsa Unander-Scharin doktorerade 2008 vid Institutionen för musik och medier i Luleå tekniska universitet. Hennes avhandling finns påpassligt till salu på Dansmuseet. Den heter Mänsklig mekanik och besjälade maskiner: Koreografiska perspektiv på mänskliga kvaliteter i kroppars rörelse.

I avhandlingen förs högst konkreta resonemang om koreografiska sekvenser (utförda av både människor och maskiner) som kan beskådas på en tillhörande dvd.  Där får läsaren i fascinerande detaljrikedom följa utvecklingen av ett ytterligt spännande konstnärligt forskningsprojekt.

Övergripande resonemang förs därtill om bl. a. koreografiska perspektiv och begrepp. Koreografisk metod och intention diskuteras välartikulerat på lämpliga ställen. Med andra ord Här finns dokumenterat ett konstnärskap lika fascinerande som unikt. Avhandlingen innehåller dessutom pilar in i framtiden.