Lena Andrén, danskrönika: Festivaler i rök och dans

Så var det också under invigningskvällen när verket Weld far out West genomfördes i en studio som var helt fylld av rök. I dimman uppenbarade sig och försvann fyra dansare, Ingrid Cogne, Sybrig Dokter, Anna Koch och Rasmus West.

Föreställningen, som skapats av de fyra dansarna, har också en spännande tillkomst som skulle kunna liknas vid en roadmovie. Under en färd genom ett okänt kustlandskap prövade de ut stegen och rörelseriktningarna. Och kanske är det denna ovanliga tillkomstprocess som skapar den sällsynta känsla av oförutsägbarhet jag upplever när jag ser de fyra röra sig genom det rökfyllda rummet.

Från att vara krångligt blir det en lustfylld utmaning att leta sig fram genom Moderna Museets rum. Där jag nästan snubblar över en konstruktion som påminner om en gigantisk svart daggmask som rör sig ryckvis. 'Masken' visar sig höra ihop med en amöbalik brunfärgad skulptur som dallrar och andas och en märklig varelse som täckt av guldtyg skakar och rör sig spastiskt längst in i ett av rummen i museets nedre regioner. De tre installationerna utgör verket Fragmented Dance av Albin Karlsson & Björn Renner.

Mitt största intryck av festival:display är att den är ett starkt argument för att dansen borde ta sig ut från scenen lite oftare än vad som sker idag. Och varför inte involvera publiken, som Anna Koch i verket Unfolding där den som vill får följa fyra dansare genom utställningen.

Det mest intressanta momentet är när en av dansarna lämnas kvar och hennes kropp uttrycker utsattheten i ensamheten. Vilket fascinerar mig tills jag börjar känna suget efter att se vad de andra gör – och överger den ensamma dansaren.

I ett nu hade den neutrala performancen omvandlats till en existentialistisk frågeställning. Vem är jag och hur handlar jag? En passande avslutning på en ovanlig festival, som också hade ett klurigt formulerat program.

Olesen delar av Moderna Dansteaterns stora scenrum med genomskinliga plasthängen som i kombination med en plastgräsmatta utlagd på området framför publiken ger en känsla av ett ute och ett inne. Inom detta område rör sig tre varelser (Emelie Garmén, Halla Ólafsdóttir, Eliisa Erävalo), samtliga i pageklippt hår och mjukiskläder. De är arga, fula och oberäkneliga, så oberäkneliga att jag inte skulle ha blivit ett dyft förvånad om någon av dem hoppat på publiken eller ryckt åt sig en väska.

Nu sker varken det ena eller det andra, däremot vrålar, grymtar och låter de tre konstant, samtidigt som de rör sig med skruvade, tunga och mycket ‘osköna’ rörelser. Det jag ser får mig att tänka på troll, att det är just så här man brukar beskriva kvinnliga troll. I deras förvridna ansikten ser jag också spår av den gränslöshet som betecknar det man förut kallade ‘troll’. En symbolgestalt som stod för den del av det mänskliga beteendet som befann sig utanför civilisationens tvångströja och som därför uppfattades som extremt hotfull.