Weld far out West: Suggestivt skön dans med rötter i det förflutna
Den gemensamma faktorn för allt som visas under festivalen Almost out of sight (1-20/4, WELD) är att det är skapat för ett mörklagt rum eller en plats med förhindrad sikt. En plats där man endast kan skönja konturerna av det som pågår.

Så var det också under invigningskvällen när verket Weld far out West genomfördes i en studio som var helt fylld av rök. I dimman uppenbarade sig och försvann fyra dansare, Ingrid Cogne, Sybrig Dokter, Anna Koch och Rasmus West.

Dansarna rörde sig med steg som påminner om stegen i traditionella kedjedanser från Färöarna. Ljudet av deras steg fanns kvar som ett minne av rörelsen när kropparna helt dolts i röken. Kropparnas gradvisa avtäckande och döljande av den täta röken har i sig en stark skönhet och suggestiv kraft. Men också en existentialistisk laddning eftersom det får mig att tänka på det efemära i den mänskliga existensen.

Föreställningen, som skapats av de fyra dansarna, har också en spännande tillkomst som skulle kunna liknas vid en roadmovie. Under en färd genom ett okänt kustlandskap prövade de ut stegen och rörelseriktningarna. Och kanske är det denna ovanliga tillkomstprocess som skapar den sällsynta känsla av oförutsägbarhet jag upplever när jag ser de fyra röra sig genom det rökfyllda rummet.

festival:display: In i festivallabyrinten
Först irriterar det mig att festival:display (12/4, Moderna Museet) har ett extremt svårtolkat program. Färgkombinationer och tidslinjer korsar varandra tills jag knappt är säker på att jag verkligen är på Moderna Museet. Så slår det mig att den flerskiktade bilden av Moderna Museet påminner om avbildningar av egyptiska faraogravar. Och jag tänker att kanske detta också är en del av upplevelsen, att jag som publik skall vara tvungen att arbeta, att söka istället för att passivt gapa och svälja.

Från att vara krångligt blir det en lustfylld utmaning att leta sig fram genom Moderna Museets rum. Där jag nästan snubblar över en konstruktion som påminner om en gigantisk svart daggmask som rör sig ryckvis. 'Masken' visar sig höra ihop med en amöbalik brunfärgad skulptur som dallrar och andas och en märklig varelse som täckt av guldtyg skakar och rör sig spastiskt längst in i ett av rummen i museets nedre regioner. De tre installationerna utgör verket Fragmented Dance av Albin Karlsson & Björn Renner.

På väg mellan verkets tre delar passerar jag Cristina Capriolis koncept under cover nu under rubriken filt. Golvet är täckt av en svart filt under vilken två dansare rör sig på ett mycket grafiskt sätt. Festivalens vackraste verk. Vacker och symbolisk är Marie Fahlins Spegelbegravning där en ung kvinna täcker en annan ung kvinnas kropp med fyrkantiga spegelfragment.  

I kontrast till de kontemplativa verken släpper Helena Franzén och två dansare loss på en lång gul matta som sträcker sig utmed museets långa galleri. Verket heter Undantag och det är ovanligt att se dans utveckla sig över en så lång sträcka. Det var en suggestiv upplevelse att befinna sig i ena änden och uppleva hur dansen förändrades när avståndet förändrades.

Mitt största intryck av festival:display är att den är ett starkt argument för att dansen borde ta sig ut från scenen lite oftare än vad som sker idag. Och varför inte involvera publiken, som Anna Koch i verket Unfolding där den som vill får följa fyra dansare genom utställningen.

Det mest intressanta momentet är när en av dansarna lämnas kvar och hennes kropp uttrycker utsattheten i ensamheten. Vilket fascinerar mig tills jag börjar känna suget efter att se vad de andra gör – och överger den ensamma dansaren.

I ett nu hade den neutrala performancen omvandlats till en existentialistisk frågeställning. Vem är jag och hur handlar jag? En passande avslutning på en ovanlig festival, som också hade ett klurigt formulerat program.

Dorte Olesen: Att våga vara obekväm
Med verket The Bad, The Good, The Ugly (14/4, Moderna Dansteatern), befäster koreografen Dorte Olesen återigen sin position som den mest orädda och frispråkiga koreografen på den svenska dansscenen.

Olesen delar av Moderna Dansteaterns stora scenrum med genomskinliga plasthängen som i kombination med en plastgräsmatta utlagd på området framför publiken ger en känsla av ett ute och ett inne. Inom detta område rör sig tre varelser (Emelie Garmén, Halla Ólafsdóttir, Eliisa Erävalo), samtliga i pageklippt hår och mjukiskläder. De är arga, fula och oberäkneliga, så oberäkneliga att jag inte skulle ha blivit ett dyft förvånad om någon av dem hoppat på publiken eller ryckt åt sig en väska.

Nu sker varken det ena eller det andra, däremot vrålar, grymtar och låter de tre konstant, samtidigt som de rör sig med skruvade, tunga och mycket ‘osköna’ rörelser. Det jag ser får mig att tänka på troll, att det är just så här man brukar beskriva kvinnliga troll. I deras förvridna ansikten ser jag också spår av den gränslöshet som betecknar det man förut kallade ‘troll’. En symbolgestalt som stod för den del av det mänskliga beteendet som befann sig utanför civilisationens tvångströja och som därför uppfattades som extremt hotfull.

Upplevelsen är mycket befriande och fungerar som ett slags mental detox mot dagens äckligt behagsjuka kvinnoideal. Men Olesen vore inte Olesen om hon inte samtidigt ställde sin publik inför det paradoxala. Då och då väller välkända musikstycken in över scenen och i ett nu blir rörelserna dans som förmedlar något mer än ett uppror mot en påtvingad form. De korta solona är såväl sensuella som berörande och de följer med mig även efter att föreställningen avslutats.
Lena Andrén
7 maj 2011