Fil Dr Erik Aschengreen är Danmarks ledande dansskribent. I mer än fyrtio år har han varit dansrecensent. Han har undervisat om dans både för balettelever och i dansvetenskap vid Köpenhamns Universitet.

Han har också skrivit en rad innehållsrika och välformulerade böcker om dans. Dansportalen har glädjen att ha Erik som gästskribent och vill gärna presentera honom närmare för sina läsare. Vi bad därför om en utförlig intervju:

På frågan om han dansat själv, svarar Erik Aschengreen:
Nej, jag har inte dansat själv, inte professionellt. Det jag har gjort är att ta danslektioner för att lära mig vad det innebar, och innan jag visste att jag skulle bli recensent. Jag tog lektioner för att jag tyckte det var intressant och ville veta mer om dans. På den tiden fanns inte så många balettskolor så jag frågade solodansaren (sv: premiärdansaren) vid Det Kongelige Teater, Kirsten Ralov, om hon gav privatlektioner och vad det kostade.

Det var litet lustigt för hon frågade mig vad det egentligen var jag ville, för... "hur gammal är ni?" Jag är 23, sa jag, och hon svarade "Ja se det är ju lite gammalt för att bli dansare". Nej jag ska inte bli dansare. "Men, vad vill ni då?" frågade hon, så jag förklarade att jag bara ville veta vad det handlade om. Hon var ju intelligent, så hon förstod, och jag fick börja nere i hennes källare. Jag sa till henne att dansa före så skulle jag dansa efter – och rätta mig inte, för då blir vi aldrig färdiga.

Senare, när det blev allvar av, friskade jag upp kunskaperna hos Ole Palle Hansen som hade en egen balettskola och han kom hem till mig och undervisade, så jag har aldrig tagit en regelrätt klass.

Jag är också den ende balettkritiker som tagit lektioner för Vera Volkova, tror jag. Jag lärde känna henne tidigt, när jag började skriva och hon var mycket öppen och berättade gärna, så hon förklarade allt om positioner, steg och händernas placering.

Hur jag började som balettskribent?
Jag hade studerat danska och franska på Köpenhamns Universitet, och jag hade sett så mycket dans att jag tyckte andra kunde ha glädje av vad jag lärt, så jag prövade att skriva små krönikor och sända dem till tidningen – och fick tillbaka de flesta. Men så hände det att Svend Kragh Jacobsen, den ledande kritikern på Berlingske Tidende, frågade mig om jag kunde tänka mig att hjälpa till, för de behövde en kritiker till. Han hade dubbelbokat sig för två föreställningar och ville jag försöka?

Så det var genom att jag mötte honom, som jag fick chansen att börja – och alla behöver en chans annars sker det aldrig, och får man chansen ska man ta den. Så fick jag ta allt som Svend icke ville skriva om, sån var hierarkin.

Berlingske gav ut flera tidningar och då platsen som kritiker i deras kvällstidning Aftenavisen blev ledig, så skrev jag där i många år. Jag delade i många år kontor med Svend som var erfaren och skicklig och kände allt och alla. Det lärde jag mig otroligt mycket av!

Få tidningar ger idag utrymme för dans
Jag skrev för Berlingske från 1964 till 2005 – 41 år, och sedan sa jag stopp. Jag hade fyllt 70 och tyckte det var dags. De föreslog att jag skulle fortsätta ett tag till, men det ska man inte låta sig frestas med. Man vill inte höra någon säga "håller han på ännu?" eller "har han inte skrivit det där förut?" Sedan var det inte lika roligt längre.

Förr fanns det alltid plats om man kom med en artikel eller ville skriva om en ung dansare som visat framsteg. Nu är det trångt om spaltutrymme, recensionerna är mycket korta och ingen tidning – kanske Politiken undantagen – ger mycket utrymme till dans.

Det är också så, att danskritiker oftast är frilansare och det är lättare att säga nej till dem än de fast anställda kritikerna inom litteratur och film. Även musiken får allt mindre plats i danska tidningar. Men dansen får minst plats – det är trist för publiken och för dansarna men också för kritikerna, för man får inte lov att skriva om en föreställning med en ny Romeo och Julia till exempel. Då heter det: har vi inte skrivit om den förr? Men om det kommer en ny stor dansare vill man ju gärna skriva om denne, men det får man inte.

Man får bara skriva om premiärerna. Förr skrev vi ju om både andra och tredje dansarlaget. Nu får man aldrig möjlighet att beskriva en intressant ny dansare – bara om det rör sig om en sensation, en skandal eller helst en olycka!

På min tid och då Svend Kragh Jacobsen skrev fanns det ju bara det Kongelige och Pantomimteatern i Tivoli som gav dansföreställningar. Nu har ju hela den nutida dans-scenen tillkommit, så det finns mycket mer som ska få plats över huvud taget. Vi har en fem, sex, sju seriösa kritiker som skriver om modern dans, men de skriver lika gärna om den klassiska.

Man kan skriva vänligt om människor
Jag har alltid hävdat att man ska skriva med omsorg. Läsarna vill gärna att man är sträng och skriver ganska elakt, men man måste tänka på att det rör sig om konstnärer, som nästa dag ska ner och prestera en ny föreställning. Får de så läsa att de är helt hopplösa, är det inte rimligt. Man kan mycket väl skriva att något inte är så lyckat, men då måste man också på ett fint sätt förklara varför man anser att det inte är lyckat.

Målare och författare får ju sin kritik långt efter deras verk är färdigställda, då kanske de redan håller på med något nytt och kan lättare acceptera att det förra kanske inte var så bra – men nästa ska bli mycket bättre!

När jag undervisade i dansens estetik och historia på Köpenhamns universitet hade vi också kurser i kritik och då har jag alltid hävdat att man ska skriva vänligt om människor. Det görs inte alltid, det finns ju en skala mellan bra, mindre bra och dåligt, men det är de elaka kritikerna som folk kommer ihåg.

Jag anser att en kritiker ska vara pedagogisk i sin kritik och förklara varför man anser att somt är bra och annat mindre bra. Jag skriver i första hand till ledning för publiken. Om dansarna läser vad man skrivit, så gör de det på egen risk, men jag menar att de ska kunna förstå att man skriver med goda avsikter och med respekt.

Jag har också undervisat barn från 14-16 år på balettskolan och då lär man ju känna dem. När de sedan blir vuxna finns risken att de tolkar dålig kritik som svar på att de var busiga i skolan.

Men jag har bara haft spännande erfarenheter, Jag sa också till eleverna att när ni kommer in i baletten och har något ni vill fråga om eller diskutera, så får ni gärna komma till mig. Jag kom ju utifrån och det kunde vara lättare att tala med mig än med någon inom balettledningen.

Någon att prata med och klara ut sina tankar
Ett exempel är att, när Nikolaj Hübbe (nu chef för Den Kongelige Ballet) skulle dansa James i Sylfiden för första gången, bad han om ett samtal. Han förklarade att han inte visste hur han skulle angripa rollen. Det visade sig att han hade dansat fyra stora huvudroller på kort tid och nu kände han sig tom på idéer. Jag sa att han kunde ju läsa... "Nej, kom inte och säga att jag ska läsa mer, jag har läst allt som finns skrivet, men det hjälpte inte."

Så talade vi igenom det hela, och vi hann väl inte säga allt den gången. När han sa att vi inte hade hunnit tala färdigt svarade jag att resten fick han lista ut själv, jag skulle inte tala om för honom hur han skulle dansa. Men han hade fått någon att prata med och klarat ut sina tankar och så kunde han dansa – kanske inte helt fulländat första föreställningen, men James är en roll att utveckla och finslipa genom många föreställningar.

Ett sådant förtroende för en kritiker kan bara upprättas om man skriver med respekt och förståelse för konstens omständigheter.

Dans är det sista utbildningsområdet som har tagits upp av Köpenhamns Universitet. Konst, musik och teater kunde man studera, men inte dans. Nu införlivades dansen – ungefär samtidigt som vid Stockholms universitet. Många frågade sig varför man nu skulle börja studera dans vid universitetet. Ja – varför inte?

När jag planerade undervisningen ville jag att studenterna också skulle få litet praktisk träning i dans – som jag själv hade fått i min ungdom. Vi fick en mycket fin balettsal med fjädrande golv och allt, så även litet tyngre studenter kände sig som ballerinor.

Det var dansare från Det Kongelige Teater och koreografer som undervisade.  Personalchefen frågade mig litet försiktigt "Vad ska en sådan där danslärare ha för lön? Jag förklarade att de skulle naturligtvis ha samma ersättning som andra externa lärare vid universitetet, och det var helt i sin ordning. Men så tillade han "Kommer vi nu att möta svettiga dansare i korridorerna?" Universitetet är ju en "fin" institution och man var tydligen litet skrämda av studenter som arbetade mer kroppsligt.

Dansundervisning på universitetsnivå
Jag ledde de första elva åren men undervisningen finns kvar, även om den har ändrats och utvidgats, även danslektionerna finns kvar. Utveckling sker hela tiden. Till en början var det en tilläggsundervisning på två år, men nu kan man, i kombination med en del kurser i Stockholm och i Finland, ta en komplett magisterexamen. Och det är bra för vi behöver ju inte tjugo nya dansvetare varje år i vart och ett av länderna.

När jag lett undervisningen i tio år, så undersökte jag vad det blivit av dem som genomgått utbildningen. Av ca femtio studenter var hälften sysselsatta inom dansvärlden på ett eller annat sätt. Så det finns ju ett visst bortfall. Man måste ju också själv aktivt söka sig en plats i arbetslivet.

Jag arbetade ju på den goda tiden på Universitetet. Då skulle man använda 50% av tiden till undervisning, 10% till administration och 40% till forskning. Det fanns alltså tid att forska, bara man höll sig inom tidsramen. men kom det resultat så var allt i sin ordning. Nu har man visst skurit ner forskningsdelen till 10-20%. Det är också ett sätt att spara på. Så vi hade det fantastiskt bra på min tid.

Jag var lektor i danska språket i tjugo år, på det lade jag min tid för undervisning, men forskningen ägnade jag helt åt dans. Det var förresten boken om Cocteau som var grunden till att man anordnade en dansundervisning. Kunde man få ett så konkret resultat, så var det kanske dags att börja undervisa om dans.

Reste under tre höstmånader och studerade dansundervisning
Just den perioden hade Universitetet pengar, så man bad mig resa ut till andra länder och se hur man gjorde där. Jag hade varit ganska mycket i Amerika, där det finns dansfakulteter vid flera universitet, så jag bad att få åka till London och Paris och drog jag iväg under tre höstmånader och såg vad som var bra och vad som var mindre bra, och så kunde jag utarbeta en studieplan. Vi fick igång undervisningen 1989, och jag var ansvarig för den till år 2000. Sedan tyckte jag det var dags att gå, man ska inte stanna för länge.