Runt hela dansvärlden har 100-årsminnet av den första säsongen med Sergej Diaghilevs Ballets Russes i Paris 1909 varit den stora händelsen. I Sverige firat av Dansmuseet Länk till annan webbplats. i Stockholm med den magnifika utställningen av originalkostymer från den epokgörande balettens verksamhet 1909 till 1929. Kungliga Baletten kommer litet efter med premiären av programmet Bolero, Les Noces, Våroffer den 23 april.

Med ett hundrafemtital kostymer i praktfulla färger och motiv från såväl Rysslands primitiva forntid som exotiska miljöer från när och fjärran inom det stora ryska väldet, utgör Dansmuseets utställning en fascinerande och överväldigande upplevelse. Under oktober visade museet dessutom en serie föreställningar av Stravinskijs Våroffer i stark och gripande koreografi av Norberto dos Santos.

Utställningen står kvar ända till 25 april – MISSA DEN INTE! Ta även del av museets rika filmprogram – gratis! Sedan kan man ta med sig hela utställningen hem i form av den vackra och överdådiga "katalogen" –
360 sidor i stort format – en fantastisk redovisning av alla museets Ballets Russes-kostymer (Bokförlaget Langenskiöld). I vackra helsides färgbilder med utförliga beskrivningar av kostymernas utförande och redogörelse av det stora bevarande- och renoveringsarbete som utförts – främst av museets intendent och konservator under många år Constance af Trolle med god assistans av Nils-Albert Eriksson.

Boken har en inledande bakgrundstext av museichefen Dr Erik Näslund. Alla de olika konstnärerna och baletterna presenteras ingående. Ett minus är att bokens designers har fortsatt trenden från boken om Rolf de Maré med en myckenhet av mycket finstilt text och ibland starka bakgrundsfärger till denna text. Alla läsare är inte 25 år och har 100 procent synskärpa!
– - –
Dansportalen skrev i juli om John Neumeiers oförglömliga och fullödiga 'Ballettage' i Hamburg, som till största delen ägnades Ballets Russes. Nu avslutar vi året med en rapport från platsen där det hela började – i Paris –  där baletten vid Opéra National de Paris Länk till annan webbplats. visade sitt jubileumsprogram och en egen exklusiv utställning i Palais Garnier, i dagligt tal: Parisoperan.

Jubileumsföreställningen
Den välmatade föreställningen omfattade fyra portalverk ur Ballets Russes repertoar: Le Spectre de la Rose (Rosendrömmen), L'Après-midi d'un faune (En fauns eftermiddag). Le Tricorne (Den trekantiga hatten) och Pétrouchka.(Petrusjka).

En av anledningarna till att Les Ballets Russes blev sådan sensation var de starka och dramatiska manliga dansarna och främst bland dem Vaslav Nijinskij. Med sin animaliska mjukhet och androgyna framtoning var rosens själ i Mikhail Fokins Le Spectre de la Rose en av hans mest spektakulära rolltolkningar. Nu framfördes rollen av Parisoperans unga étoile (stjärndansare) Emmanuel Thibault som med stark och vacker teknik och mjuk känslighet lyckades övertyga som personifikation av den ros som den unga flickan – fint gestaltad av Delphine Moussin – mottagit under en vårbal och återupplever i drömmen när hon sjunker ner i en fåtölj, trött efter dansen.

En Fauns eftermiddag var Nijinskijs första egna koreografi (1912). Inspirerad av grekiska myter och vasmålningar porträtterade Nijinskij en faun som ser några nymfer dansa i en skogsglänta och upptänds till sexuella fantasier som utmynnar i en symbolisk orgasm. Scandale pyramidale 1912! Idag ser vi baletten som en poetisk idyll med starka erotiska undertoner.  Jérémie Bélingard hade den rätta utstrålningen medan nymfen Émilie Cozette var i svalaste laget.

Den trekantiga hatten lever numera främst genom Manuel de Fallas färgstarka musik. En annan färgstark upplevelse är Pablo Picassos scenografi och kostymer (några kan skådas i original i Dansmuseet). Koreografin av Léonide Massine gör allt för att framkalla spansk värme och kolorit,
men den enkla ramhandlingen – rik herre uppvaktar vacker flicka som
älskar grann ungherre – känns lätt bedagad och baletten tar inte ordentlig fart förrän i avslutningen med sina livfulla ensembledanser, Trots detta imponeras man av mjölnaren José Martinez stensäkra zapateados (dans
med smattrande klackar) och virila
hetta. Som den vackra mjölnerskan glänser Marie-Agnès Gillot och Fabrice Bourgeois tar ut de komiska svängarna
i rollen som den trånsjuke Corregidoren (guvernören).

Petrusjka är den av dessa baletter som oftast reproducerats under hela 1900-talet. Den betraktas av många som en sinnebild av livet i det tsaristiska St Petersburg. Miljön är ett stort torg med julfirande folkvimmel – med gatudan-
söser och allehanda marknadsupptåg.

Central i dramat är en marionetteater, som framvisas av en 'charlatan' (kringresande förevisare). De tre dockorna är ballerinan som uppvaktas av den virile moren men älskas av den oansenlige narren – Petrusjka. Inför den upphetsade massan utspelas ett triangeldrama som slutar med Petrusjkas död för morens skarpa sabel.  Men – visar charlatanen – Petrusjka var bara en docka fylld av halm! Från taket på marionetteatern skrattar dock Petrusjka själv– den poetiska symbolen för den odödliga ryska folksjälen.

Rollerna gestaltades livfullt av Benjamin Pech (Petrusjka), Clairemarie Osta (ballerinan), Yann Bridard (moren) och Laurent Novis (charlatanen).. Balettkåren fyllde scenen med liv och dans även om Parisoperans scen för en gångs skull kändes trång. Man följde Alexandre Benois originalskisser till scenografin. Där inramas handlingsrummet av ett extra proscenium som här delvis skymde det som hände på sidorna i scenbilden.