Utsökt utställning
I Palais Garnier finns även ett bibliotek och museum Länk till annan webbplats.. Där visas fram till och med den 23 maj en utställning om Les Ballets Russes. Där finns ett mindre antal mycket spektakulära originalkostymer, främst från Schéhérazade,
och ett stort antal exklusiva målningar och teckningar,
samt kostym- och scenografiskisser och annan memorabilia. Det är utsökt presenterat i de vackra sidorummen som museet disponerar – men jag konstaterar med belåtenhet att utställningen i Stockholm ger en större närhetskänsla och starkare upplevelse av Les Ballets Russes överdåd.

Även till Parisutställningen finns en diger katalog med mycken text men ett relativt fåtal bilder. Parisoperan har också en välsorterad butik i Palais Garnier, där man kan finna det mesta om dans och opera från vykort och små souvenirer till stora, vackra fotoböcker och massor av saker som associerar till verksamheten.

Den traditionella Nötknäpparen
Ingen julsäsong utan Nötknäpparen – det sägs att över hela världen ges ungefär 200 versioner av julbaletten framför andra – varje år! I Paris har man ju flera opera- och baletteatrar, så där ges ofta två balettproduktioner samtidigt på Palais Garnier respektive Opéra Bastille. Denna gång gavs alltså Casse noisette (Nötknäpparen) i Rudolf Nureyevs uppsättning på Bastilleoperans väldiga scen – jag upplever den som fyra gånger större än Stockholmsoperans!.

Nureyev gjorde sin första uppsättning av Nötknäpparen 1967 i Stockholm – en stormig upplevelse får de svenska dansarna. Parisversionen gjorde 1985 och har behållit huvuddragen från Stockholmsversionen där Clara är en ung flicka som står på tröskeln till vuxenlivet och i drömmen upplever sin bävan och nyfikenhet inför kärleken och erotiken. Hennes familj framträder till exempel i skepnad av skrämmande fladdermöss. Koreografiskt håller sig Nureyev till den klassiska ryska traditionen byggd på Marius Petipa.

Det är en fröjd att se Parisoperans dansare i denna stil. Allt präglas av elegans, exakthet och diskret charm. De många divertissemangen framförs av idel utmärkta solister. Nicholas Georgiadis kostymer är överdådiga och hans scenografi bländande. Den amerikanske dirigenten Kevin Rhodes dansar entusiastiskt fram orkestern till fulländning, Mathieu Ganio och Dorothée Gilbert är perfekta i varje minut. Gilberts solo i finalens pas de deux gör mig andlös och sprickfärdig av jubel! Dock – en liten tanke går till Pär Isbergs Stockholmsversion – så varm, så mänsklig, så svensk!

Att sedan få vila ut i Carina Aris vackra ateljévåning i Montmartre med utsikt över takåsarna i Paris åt alla håll och Sacre Coeur i blickfånget....  En scenografi värdig Benois eller Bakst!

Anders Jörlén
25 jan 2010