Finska Nationalbaletten presenterar ett brett utbud – både eget program med egna krafter och föreställningar med gäster som Sylvie Guillem med Akram Khan och – i samarbete med Savcor Ballet – Eifman-baletten från St.Petersburg.

Även kompaniets profil skall förstärkas – beslutet att införa fem dansarkategorier har väckt en del debatt.  Indelningen av balettkåren i stjärndansare, premiärdansare, solister, dansare och praktikanter har trätt i kraft i höst.

– Var det svårt, frågar jag balettchefen Kenneth Greve på pressmötet inför säsongens början; och han nickar; jo, det var det, och fortsätter med att presentera sina och medarbetarnas synpunkter på beslutet. Samma fråga får en del av dansarna att hicka till – beslutet upplevs som en tillbakagång. Senast hade Nationalbaletten indelningen i premiärdansare och dansare vid slutet av 60-talet, och de tiderna har upplevts som svåra för artistkåren. Greve är dock snabb att förklara att ingenting egentligen blir annorlunda jämfört med nuläget; dansare från bakre ledet kan av koreograferna också i fortsättningen plockas till huvuduppgifter. Och de dansare som visat sig vare värda en belöning i form av en utnämning, kan helt konkret känna sig uppskattade. Ett argument som hörts: också på operasidan har sångsolisterna och kören alltid setts som två separata kategorier och indelningen har uppfattats som naturlig.

Att ha fått bekräftelse att man uppskattas i yrket och för prestationerna – så upplever Minna Tervamäki situationen – i mångas tankar den ledande ballerinan vid kompaniet sedan länge, som i augusti var den första att få sin utnämning och därmed titeln stjärndansare. Enligt Minna blir inte heller någonting annorlunda än förr på det artistiska planet, och inte annars heller hoppas hon. Minna har dansat och tolkat fint allt från Svansjöns Odette-Odile till moderna dansnummer, och även gjort egna koreografier. Som ett exempel ur den modernare repertoaren kan nämnas Thomas Rydbergs koreografi Patienterna, där hon – också i verkligheten fotskadad – tolkade rollen som patient med kryckor – med finess.

På plats talade jag även med äkta paret Salla Eerola (född Suominen) och Jaakko Eerola, föräldrar till en snart tvåårig dotter, om deras uppgifter under hösten – och om barntillsyn på kvällarna. Vi diskuterade baletten Bajadären och Natalia Makarova – såsom tidigare med Minna – och tankarna inför säsongen. Vid den tidpunkten väntades denna världsberömda artist – som gjort koreografin och iscensättningen till premiären 1997 – åter till teatern, för att sätta produktionen i stånd.

La Bayadère – Bajadären
Bajadären utspelas i sagornas Indien – på en tid då man i väst fantiserade om den orientaliska exotismen – rådande på 1800-talet. Berättelsen om tempeldansösen Nikiya och om hennes kärlek och öde – sågs på fredagen 28 augusti med Salla och Jaakko i huvuduppgifterna som Nikiya respektive Solor, och efter avslutande applåder fick vi höra att dessa båda nu utnämts till stjärndansare.

Gamzatti dansades av Maki Kirjonen (född Nakagawa) – från och med denna föreställning utnämnd till premiärdansare, och överbraminens roll gjordes av Henrik Burman, som fick utnämningen till solist. Henrik – en personlig dansare – är känd även för Stockholmspubliken, han har fått sin dansarutbildning vid Svenska Balettskolan och dansat vid Kungliga Operan.  En intressant sak är att vissa dansare kan av publiken uppfattas som män och vissa som pojkar, i vissa fall så gott som hela karriären igenom.

Maki  Kirjonen – som är utbildad i dans i Japan och är maka till dansaren Juha Kirjonen –  har redan setts i många uppgifter vid Nationalbaletten sedan 2000, då hon kom till Helsingfors. Karriären har lyft uppåt; hennes teknik är stark och med sina linjer är hon angenäm att se på – nu får vi hoppas att hon utvecklas i mimiken också i och med uppgifterna.  

Salla Eerola – den unga stjärnan
Salla Eerola var som nyfödd som ballerina i denna höstens första föreställning. Om Natalia Makarova eller dottern eller åldern som närmar sig de magiska 30 – det sägs att en dansare ofta är som bäst mellan 30-35 år – är orsaken kan man bara gissa sig till. Allt detta – och en människas utveckling – kan vara främsta orsaken till denna positiva utveckling och framåtskridande vid tolkningen! Skönt att se på Sallas – numera också eteriska – dans med ännu lättare steg än förr och överraskas på detta sätt. Jaakko Eerola gav sin partner sitt fulla stöd – han själv är utpräglat bra och duktig – och kommer säkert att också i fortsättningen utvecklas i sina dansaruppgifter. Vissa artister på scenen utstrålar personlighet över orkesterdiket.  – Det berättas att några anställda vid Operan har en inofficiell Jaakko Fan Club.

Fredagen den 4 september dansades Bajadären av Salla Eerola och Denis Matvienko från Mariinskijteatern i St. Petersburg. Paret har redan övat samarbete i Galaföreställningen vid Helsingfors internationella balettävling, där de dansade Pas de deux ur Le Corsaire. (se bild och artikel i juni).

Fler utnämningar är att vänta under spelåret i samband med produktionerna. Intressant blir att se hur detta sker.

Mycket nytt på gång
I övrigt blir det ett tufft program för året.  Kenneth Greve har gjort sin egen Svansjön som har premiär fredagen den 23 oktober på Operans stora scen. Denna Svansjön har Petipas koreografi som grund, men Greve säger att han velat förkorta verkets längd och på det sättet göra det mera publikvänligt, och förverkliga sina egna konstnärliga ambitioner inom området koreografi – det gör ju dansarna ofta efter avslutad dansarkarriär. Inget illa med det; baletter skall förnyas och en utmaning har tagits av många genom balettens historia. Ingen av de så kallade gamla baletterna som vi ser på scener överallt i världen är ursprunglig – trots att namnet på den ursprungliga koreografen som skapat verket anges.  Allt är nytolkning. Dansarna och deras träning har förändrats genom åren, och även människokroppen, och inte enbart på grund av förändrad träning inom baletten.

Svansjön av Kenneth Greve har visats i Prag redan på våren, men det lär bli några förändringar innan verket är färdigt att dansas vid Nationalbaletten.  Vilka artister som dansar har ännu inte publicerats.

Sylvie Guillem kommer igen – och Akram Khan kommer och dansar med henne. Sylvie Guillem koreograferade 1998 sin egen Giselle för Nationalbaletten, och dessa föreställningar blev mycket populära. En något moderniserad 1. akt och en traditionell 2. akt med Guillems fingeravtryck. Baletten gästspelade också framgångsrikt på Chatêlet-teatern i Paris – där koreografen dansade titelrollen alternerande med Minna Tervamäki.

Sacred Monsters heter koreografin av Khan som finns att se på huvudscenen efter nyåret den 6 och 7 januari 2010.

Samarbete med Savcor Ballet (före detta Ballet Mikkeli)
På våren, i april, ses en riktig överraskning på stora scenen – Boris Eifman med sin världsberömda balettgrupp. Det är bara att hälsa dem varmt välkomna! Kenneth Greve har slutit samarbete med Savcor Ballet, vilken i sin tur ville bjuda Eifman med sina berömda verk till operan. Det passade Greve utmärkt, och det blir fyra föreställningar i stället för två som tidigare planerades. Onegin visas 22 och 23 april och Röda Giselle 24 och 25 april.

Anita Jokela
7 juli 2009