När Ivo Cramér väl hade valt dansen gick det snabbt. 1940 medverkade han i ett par verk av Birgit Cullberg. 1945 startade han den första Cramérbaletten, som turnerade i Sverige, Danmark och Norge. 1946 bildade han Svenska Dans-Teatern tillsammans med Birgit Cullberg. Där skapade han bl. a. Den förlorade sonen, som många gånger skulle återkomma i flera versioner. Den är förmodligen Ivo Cramérs oftast framförda och geografiskt mest spridda balett.

1967 kunde Ivo Cramér starta Cramérbaletten vid Riksteatern. Under nitton säsonger gav baletten ett åttiotal verk av 21 koreografer. Många unga koreografer fick chansen att skapa verk för en institution. Man spelade på många orter i landet där man förut inte sett dans. Ivo Cramér lanserade där en metod: Han skapade vad han själv kallade gummisnoddsbaletter – verk som han kunde trycka ihop för riktigt små scener och dra ut ordentligt på stora scener.

Ivo Cramér utsågs 1975 till balettchef vid Stockholmsoperan – den förste svensken på posten på över 50 år. Där lyckades han bl. a. introducera Jiri Kylián i Sverige, och han öppnade huset: Yngre koreografer fick chansen att skapa verk för utrymmen där man inte tidigare hade dansat. Efter fem år återvände han som chef för Crmaérbaletten.

Ivo Cramérs intresse för dans i äldre stilarter var långvarigt och lyckosamt. 1967 inledde han sitt första samarbete med Mary Skeaping, med 1800-talsbaletten Den nye Narkissos, som gavs på Drottningholmsteatern. Deras samarbete tycks ha varit idealiskt. Så här sade Mary Skeaping, på tal om deras 1700-talsbalett Fiskarena: ”Ivo och jag har visat att alla de haft fel som påstått att ett samarbete koreografer emellan inte har några utsikter att lyckas. Många danser har vi skapat tillsammans, bokstavligt talat bredvid varandra. Andra gånger har vi fördelat uppgifter emellan oss. Hela tiden med respekt för varandras kunnande har vi sedan diskuterat det färdiga resultatet och ändrat till den grad att det så här efteråt inte går att säga vad en av oss gjort och vad den andre.”

Efter Mary Skeapings död 1984 fortsatte Ivo Cramér arbetet med historiska stilarter, och han fick många hedersamma uppdrag i Frankrike., som faktiskt återfick vitala delar av sin danshistoria tack vare Ivo Cramér. Rudolf Nurejev, som då var balettchef vid Parisoperan, bad honom sätta upp både Dansvurmen och Harlekin, kärlekens trollkarl i Paris. Och till franska revolutionsjubileet 1989 blev Ivo Cramér engagerad för att göra en rekonstruktion av den ursprungliga La Fille Mal Gardée, som hade urpremiär just 1789. Reslutatet blev en succé, och baletten filmades. Där gjorde Ivo Cramer en liten roll som notarie, och han framträdde där, veterligt för första gången, också som sångare!

1992 skapade Ivo Cramér Jason et Médée, den första rekonstruktionen i modern tid av en längre balett av 1700-talsmästaren Jean-Georges Noverre. Verket dansades av Stockholmsoperans balett på Drottningholmsteatern, och något senare återkom även Dansvurmen till teatern.

År 2006 var han hedersgäst på Dansbiennalen i västra Götaland. Där hade han den stora glädjen att återse Fader vår (urpremiär 1971) i ett lika storartat som uppskattat framförande i Göteborgs Domkyrka.

Sin stora bok- och materialsamling donerade Ivo Cramér till Göteborgs Stadsmuseum. Där finns den nu tillgänglig, är professionellt katalogiserad, och finns även på diskett.

Peter Bohlin
14 maj 2009