Festival, festival, festival och en föreställning

Göteborgs Dans och Teaterfestival är utan tvekan Sveriges ledande scenkonstfestival (sorry Kulturfestivalen men ni har inte en chans att komma i närheten). I år innehöll festivalen mer dans än någonsin och den höll en högre kvalité än tidigare, och det lovar ju gott för framtiden. I början av sommaren genomfördes Stockholm Early Music festival som i år bjöd på ett högklassigt gästspel av gruppen La Compagnie L’Eventail.

Nästan exakt tre månader senare genomfördes den andra omgången av Undergroundfestivalen, denna gång under namnet Underground GOES Overground. I samband med festivalen invigde Moderna Dansteatern sin nya scen, SITE, som blir Moderna Dansteaterns Länk till annan webbplats. nya ”fasta” scen tills huset på Skeppsholmen är återflyttningsklart i början av 2009. Och en föreställning? Den hittar du längst ner i krönikan, ledord: Ulf Gadd.

Un loup pour l’homme: Appris par corps (Pusterviksteatern 21 augusti)
Föreställningen, som var det första jag såg på Dans och Teaterfestivalen Länk till annan webbplats., var något av det mest berörande jag hittills sett i år. Under en timmes tid iscensätter två franska akrobater och nycirkusartister Alexandre Fray och Frédéric Arsenault en märklig resa genom de mänskliga relationernas djupaste lager.

Föreställningen håller en mycket hög kvalité vilket visas genom dess förmåga att vara allmängiltig samtidigt som den behåller ett djupt personligt tilltal. Och på grund av detta bjuder den in var och en i publiken att associera till just den typ av relationer som är aktuella för just den människan.

Det var en föreställning som fick publiken att gråta, eller minnas speciella relationer, t.ex. berättade en kvinna för mig att hon hade tänkt på relationen till sina barn. Det var en ovanlig föreställning som jag inte tror att någon kan förbli oberörd av.  

Även om Appris par corps framförs av nycirkusartister är det inte en typisk nycirkusföreställning utan har mer släktskap med en dansföreställning, vilket kan bero på att Fray och Arsenault har arbetat med koreografen Mathilde van Volsem. Av innehållet i föreställningen kan man se hur de gemensamt har arbetat fram en vokabulär som, samtidigt som den använder de skickliga och mångsidiga akrobaternas kunskaper, aldrig fastnar i tricks utan där rörelsematerialet hela tiden underordnas vad man vill kommunicera.

Kanske är det därför de mest berörande avsnitten består av relativt enkla viktförskjutningar och ett diskret rörelsematerial medan de krävande rörelserna ibland verkar fungera som moment då publiken (tillfälligt) tillåts slappna av. Den emotionella tyngdpunkten i föreställningen ligger i fältet tillit – tvivel, ett begreppspar som lämpar sig väl att utforska genom en vokabulär som är baserad på parakrobatikens förutsättningar.

Tillit och tvivel är centrala begrepp i mänskligt liv och kanske är det därför det, utifrån de reaktioner jag fått från andra i publiken, verkar vara så svårt att stå neutral inför denna föreställning.

Kettly Noël – Chez Rosette (Röda Sten 21 augusti)
Den haitiska koreografen, dansaren och festivalarrangören Kettly Noël som är verksam i Mali har ett koreografiskt språk som är befriande fritt från afrikansk etnocentricitet. Även om vissa av dansarna i hennes kompani också är kunniga i afrikansk dans är de först och främst samtida dansare.

Däremot använder Noël den afrikanska kontexten och den historiska erfarenheten, såväl i koreografin som i ramberättelsen som dock endast har en lös relation till föreställningen som till största delen är abstrakt.

Kompaniet har en stimulerande omväxlande sammansättning vilket ger Noël möjlighet att skapa oväntade möten och spännande disharmonier, som när den storvuxne sångarens flödande former i inledningen, då alla är nakna, kontrasterar mot de vältränade dansarnas kroppar. Eller i mötet mellan den dynamiska kvinnliga dansaren och den spröde polioskadade manlige dansaren det blir poetiskt och smärtsamt men även värmande mänskligt.

Dansarna kompletterar varandra samtidigt som deras speciella förutsättningar bryter ner de könskonventioner som ofta (slentrianmässigt) formar samspelet man - kvinna i dansen.

Men Kettly Noël är också en politisk koreograf och därför finns här även referenser till objektifieringen av den afrikanska människan, och till slaveriet. I denna passage tvingar Kettly Noël publiken in i en oönskad roll genom att hon ”bjuder ut” sina dansare till publiken så att den (mot sin vilja) förvandlas från präktig kulturkonsument till sjaskig voyeur.

Detta avsnitt kan också ses som en kommentar till dansarens objektifiering och det blir därigenom ett exempel på hur elegant Noël förenar sina afrikanska erfarenheter med den europeiska danstraditionen vilket gör att hon undviker att hamna i ”Afrikafacket” där tyvärr allt för många föreställningar med afrikanskt ursprung tenderar att fastna.

Om ni känner för att åka till Mali varför inte passa på och besöka Kettly Noëls dansfestival Danse Bamako Dance Länk till annan webbplats..

Shams – …the gate of Fatima (Världskulturmuseet 22 augusti)
Även om årets upplaga av Dans och Teaterfestivalen i Göteborg var mer dansfylld än någonsin tidigare fanns det en och annan talföreställning, och en av dessa var … the gate of Fatima. När jag såg den insåg jag att jag hade haft behov av att se denna föreställning i två år, ända sedan den vedervärdiga sommaren 2006 då Israel gick till besinningslöst anfall mot Libanon.

Föreställningen kan ses som ett försök att synliggöra det lidande som i första hand drabbade den libanesiska befolkningen, men även (om än ej lika hårt) den israeliska på andra sidan gränsen. Titeln är i sig en tragedi fångad i några få ord, en kvinna, Fatima (som även får ge namn åt samtliga kvinnor i föreställningen) är på vallfärd och medan hon är borta bombas hennes hus och alla familjemedlemmar omkommer, allt som är kvar är kvinnan Fatima och porten till huset.

Det skulle ha varit lätt för den libanesiska gruppen Shams att göra en ensidig anklagelseakt mot Israel. Men de lyckas göra båda sidor begripliga – såväl anfallaren som de anfallna – genom att ge röst åt gestalter från båda sidor av gränsen, gestalter som om man bortser från ideologi och religion är förvillande lika.

Rosas/Ictus – Steve Reich Evening (Göteborgs Stadsteater 22 augusti)
Alla goda ting är tre brukar man säga och det stämmer verkligen för Steve Reich Evening. I denna föreställning utforskar Anne Teresa De Keersmaeker de koreografiska möjligheterna i Steve Reichs musik tillsammans med musikerna i gruppen Ictus och dansarna i hennes egen gruppRosas.

När jag ser verket inser jag varför Reich har en sådan attraktionskraft på koreografer eftersom musiken tack vare sin minimalism snarare utmanar än lockar koreografen till rörelse. Två duetter inleder verket, först en pendlande duett med två mikrofoner vars ljuddistorsioner ligger på gränsen till det uthärdbara.

På gränsen till det uthärdbara befinner sig också de två kvinnorna (varav en är De Keersmaeker själv) som är inbegripna i en maximalt avskalad repetitiv duett. I de båda duetterna visar De Keersmaeker att det finns en vila i upprepningen, ja nästan en njutning, liknande den som finns i meditationen.

Även om Steve Reich Evening är ett minimalistiskt verk är det samtidigt mindre strikt minimalistiskt än tidigare verk av De Keersmaeker som nu, efter 25 års verksamhet, bjuder in improvisationen på ett mer framträdande sätt i sina verk.

Hon gör det även genom valet av dansare som inte är så extremt tekniskt skickliga som i tidigare versioner av Rosas utan mer jordnära genom sina begränsningar. Det är min enda invändning mot föreställningen – även om jag respekterar och accepterar De Keersmaekers val – att jag saknar de underbara dansare som jag tidigare förknippat med Rosas.

Samtidigt bidrar de nya dansarna till att förverkliga De Keersmaekers nuvarande koreografiska vision vilket berikar upplevelsen av denna koreograf.

Akram Khan – Bahok (Dansens Hus 26 augusti)
Akram Kahns Länk till annan webbplats. nya föreställning, Bahok. är skapad för åtta dansare från tre världsdelar, fem dansare kommer från Khans eget kompani och tre kommer från National Ballet of China Länk till annan webbplats..

För första gången deltar Khan inte själv i sitt verk, men han finns ändå med i form av ett alter ego, den indiske dansaren Saju som skulle kunna vara en Khan 'look a like'. När denne man plötsligt bryter ut i kathakdans efter att nästan ha blivit knockad av en skir kinesisk ballerina och lika plötsligt stoppar upp mitt i en rörelse uppstår ett befriande självironiskt moment (som om Khan skämtar med sig själv och sin egen dans).

Den lågmält ironiska men varma humorn är utmärkande för Bahok och det är förmodligen orsaken till att verket känns som något så ovanligt som en 'feel good' dansföreställning eftersom det tillåter publiken att skratta med varandra och åt sig själva.

Bahok, som betyder bärare på bengali, utspelar sig på en flygplats och genom en lika enkel som effektiv scenografi återskapas den välbekanta känslan av att vara mitt emellan, nära och långt borta på en och samma gång, som präglar denna märkliga plats.

Den stora avgångs/ankomst-tavlan spelar en viktig roll som kommunikatör, inte av destinationer utan av tankar – och längtan. Platsen energisätts av Nitin Sawhneys variationsrika och dynamiska musikmix där man finner influenser från olika delar av världen.  

En känsla av nära förestående uppbrott och rotlöshet strålar också ut från de åtta dansarna som genom sin närvaro fyller lokalen lika effektivt som om de vore många fler. De skickliga, kommunikativa och mycket njutbara dansarna förverkligar till fullo koreografins inneboende möjligheter.

Den klassiske dansaren Zhang Zhenxin har en imponerande teknik som ger hans tolkning av Khans rörelsematerial extra lyster. Men det är Eulalia Ayguade Farro som om och om igen tar min uppmärksamhet genom sin inkännande gestaltning av den moderna tidens rotlösa resenär vars verkliga (men förbjudna) längtan är att återvända hem.

Med tanke på Khans egen bakgrund, hemmahörande i Asien såväl som Europa, kan man förstå varför denna gestalt är föreställningens gravitationspunkt.

Bahok är ett verk som efterlämnar en varm känsla av den mänskliga gemenskapens möjlighet – trots nutidens rotlöshet och konstanta uppbrott.

La Compagnie L’Eventail – Ballet Baroque (Musikaliska Akademien 7/6)
I år hade Stockholm Early Music Festival slagit på stort och bjudit in det framstående och nyskapande barockdanskompaniet Compagnie l'Eventail Länk till annan webbplats. Kan man vara nyskapande om man arbetar med historiska danser som barockdans? Efter att ha sett detta kompani är mitt svar att det kan man.

Om man slutar se historiska dansstilar som reliker och vågar använda den koreografiska vokabulären och stilen utifrån samtida förutsättningar så som L’Eventail gör, är det full möjligt att skapa en samtida barockdans.

Det intressanta är att den samtida barockdansen gör dess koreografiska språk mer tydligt eftersom all skymmande överbyggnad i form av dräkter och sociala situationer har avlägsnats och man ser vad som är viktigt i sättet att röra sig och kommunicera genom denna dans. Men det ena utesluter inte det andra och L’Eventail bjuder också på återskapade historiska danser som är både läckra och vackra och som lyfter fram den sensuella kvalitén i barockens rörelsespråk och dräkter.

Helena Bergman – VUELTA (SITE 6 september)
Som en del av Underground GOES Overground visades Flamencodansaren och koreografen Helena Bergmans VUELTA, vars kärna är ett utforskande av de unika egenskaperna hos flamencostilen Soléa genom att framföra dansen baklänges.

Det kan låta som ett effektsökeri men det blev mycket intressant när de avsnitt i verket inträdde då soléans rörelseflöde vändes baklänges och då det mjuka flödet av ljud och rörelse helt ändrade karaktär och blev ryckigt och uppsplittrat.

Att Bergman arbetade med tre spännande och starka flamencodansare, Sara Carlsson, Sandra Fredriksson och Sanna Lundström förstärkte det positiva intryck som gjorde att jag verkligen vill följa utvecklingen av detta 'work in process'.