"Åter i Stockholm efter en fantastisk turné i Kina. Efter 48 år var det dags för Kungliga Baletten Länk till annan webbplats. att dansa i Kina igen. Ett gäng på 100 personer samt några respektive och barn reste i två grupper.
Dekor och kostymer hade åkt några dagar tidigare. Det är en packning modell större som behövs när man ska resa med ett klassiskt balettkompani; 250 kostymer, peruker, dekor, rekvisita, dansmattor etc etc,,, dansarnas träningskläder, smink för att inte tala om alla balettskor. Flickornas tåsko-påsar var välfyllda med skor då alla oroades för den fuktiga luften…
Trots språkförbistringar och nyanställd personal på teatern i Beijing, fick vårt fantastiska tekniska team med tekniske chefen Kurt Blomqvist i ledningen allt färdigt till genrepet på den mindre än ett år gamla National Arts Center som rymmer både teater, operascen och konsertsal. Mäktigt, bedövande vackert, stort men utan den charm som vi är bortskämda med i vårt vackra operahus på Gustav Adolfs torg!
Det var en stor uppslutning på presskonferensen. Många frågor gick till Mariane Orlando som var med på turnén 1960. Nu gav Mariane oss den stora glädjen att stå på scenen några sista gånger med oss i Beijing innan sin absolut sista sorti från scenen som blev 11 juni.

Balettintresset är rätt stort i Beijing som har en egen balettensemble i samma storlek som Kungliga Baletten. Våra föreställningar låg mellan gästspel av Parisoperan och Royal Ballet från London och biljetterna var sedan länge slut. Dansarna från National Ballet of China som inte fått plats till våra föreställningar fick istället komma på vårt genrep, de var enligt sin balettchef mycket imponerade!

Starten på en turné är alltid tuff, vi hade många gäster både i kåren där vi lånat dansare från finska nationalbaletten, Ungern, Spanien, Italien och Australien samt ett solistpar från Georgien så det krävdes repetitioner för att få alla samdansade. Det var ett entusiastiskt gäng som var med på resan så vi fick ihop en föreställning som höll om möjligt högre standard än vanligt och atmosfären var magisk vilket smittade av sig på den annars inte alltför applådbenägna publiken.
Även om arbetsschemat var tufft fanns det i slutet av Beijing-sejouren stunder av ledighet, framför allt för killarna då detta är en balett främst för den kvinnliga delen av kompaniet… Den obligatoriska turen till kinesiska muren gav oss möjlighet att ta en klassisk bild med hela truppen bestående av dansare , teknik, kostym peruk administration, repetitörer och pianister med muren slingrande som bakfond. En mäktig upplevelse och påminnelse om att Kina kommer ta plats i våra liv på flera sätt i framtiden. Det känns som de står i startgroparna med adrenalinet sprutande medan Europa lugnt rullar på i sin normala takt…Det kommer med all säkerhet inte ta 48 år innan Kungliga Baletten är tillbaka i Kina igen.

Efter föreställningarna i det s k ”Ägget”, som teatern kallas, flögs hela truppen ner till Shanghai. Ny presskonferens vilket avslutades med överlämnande av en stor check då våra föreställningar köpts upp av ett företag som sedan skänkte alla intäkter till de jordbävningsdrabbade i Sishuanområdet. Det kändes bra - även om det var indirekt  - att kunna bidra till överlevande av denna fruktansvärda katastrof.

Förställningarna gick fortsatt mycket bra. Flera dansare överträffade sig själva och kåren var jämnare och mer harmonisk än någonsin. Visst fanns det skador och sjukdomar, men alla ställde upp för att hjälpa varandra och för att föreställningarna skulle rulla på utan att något skulle märkas. En svandrottning blev magsjuk efter akt 2 och den som hade jour för kvällen hoppade in med ny prins 35 minuter senare till akt 3. En bedrift som inte många skulle utsätta sig för. En narr fick höftproblem strax före en föreställning och näste narr tog andan ur publiken med sina höga hopp.

Vår första kinesiska dansare Adilijang Abudureheman hade mamma, mormor, syster och syskonbarn i salongen. De hade rest 40 timmar med tåg för att se honom. Han glänste i första aktens pas de trois.

Då Foshan i Guangzho-provinsen blev inställt hade vi totalt nästan 10 dagar i Shanghai och det gällde att hålla igång innan vi skulle förflytta oss till Macau. Det blev ett annorlunda midsommarfirande med ost, sill och hårt bröd – halvljummen nubbe och kall Tsintao öl. Men det var ljuvligt gott…
Hotellet hade stora TV apparater i lobbyn vilket uppskattades av främst de manliga deltagarna på turnén. Fotbolls-EM skulle följas. Det viftades med alla möjliga flaggor då kompaniet numera består av 20 nationer. Roligast var nog kvällen då Spanien och Sverige spelade mot varandra. Olaf Kollmansperger var bra morsk dagen efter…

Macau-resan blev spännande….En tyfon låg över Macau så flygen blev inställda och vi fick extra väntetid på Shanghais flygplats. Själv skulle jag tagit morgonflyget för att arbeta med de lokala barnen som vi använde på respektive ort som smånarrar i akt 3. I Macau fanns det dock inga pojkar så här var det fyra flickor som skulle drillas… det blev kvällsrepetition istället i ett Macau som då slutat blåsa men som dränktes i ett regn som kändes som en badkarskran satts på.

Att Macau tillhört Portugal till slutet av 90-talet märktes både på sättet att kommunicera och att arbeta. Tekniska avdelningen hade det lättare och kostymavdelningen fick äntligen tvättmaskiner och torktumlare på teatern - ska man tvätta 150 trikåer efter varje föreställning så är man glad om man kan göra det på plats…

Våra föreställningar var utsålda på en vecka och trycket på överblivna biljetter var enormt. Man ville sätta in en extra föreställning men fick inte till det så vi lät dansskolor och föräldrar till de medverkande barnen och statisterna komma och titta på genrepet.

I Macau öste regnet ner mer eller mindre hela tiden. De badkläder vi tagit med var lika orörda sista dagen på turnén som första. Antikaffärerna låg tätt så det blev en hel del inhandlat och skeppat till Sverige under våra sista dagar.

Sista föreställningen gick lika bra som den första .Äntligen kunde jag, min repetitörsstab och alla andra pusta ut, inga större katastrofer, inga inställda föreställningar bara toppföreställningar av den klass som Kungliga Baletten ska stå för. Det kändes härligt att sluta med flaggan i topp. Sex år som chef, sammanlagt 38 år på Operan - det var dags att ta farväl. Vi hade party på kvällen för att ta farväl av varandra och dansaren Kristina Oom höll ett underbart tal.

Morgonen efter skingrades alla. Många stannade i Asien, andra skyndade sig hem till nära och kära. Jag hade familjen med mig och vi tog ett par dagar i Hongkong.
Ett härligt slut på en fantastisk tid på Operan. Att få växa upp i en sådan underbar miljö med så många spännande och kreativa människor är få förunnat. Det ska bli skönt att ta paus från alla åtaganden jag haft men att säga att jag inte kommer att sakna Kungliga Operan som varit mitt hem i 38 år... det vore löjligt".

Madeleine Onne
31 juli 2008