Akt 1
Hittebarnet Quasimodo har lämnats på trappan till Notre-Dame i Paris då ingen vill veta av honom på grund av hans svårt vanskapta kropp. Han tas om hand av ärkediakonen Frollo som uppfostrar honom och gör honom till ringare i katedralen, men detta medför i sin tur att han blir döv av de dånande klockorna.

Vid karnevalen skall folket välja den fulaste till karnevalens egen påve och valet faller på Quasimodo. Frollo avbryter emellertid firandet och tar med sig Quasimodo därifrån.

Esmeralda har vuxit upp bland zigenare och försörjer sig som gatudansös. Hennes skönhet och förföriska dans gör henne beundrad av alla och åtrådd av männen – så även av Frollo, som sänder Quasimodo att hämta henne till kyrkan.

Poeten Gringoire – en sorglös fattiglapp – ser hur Quasimodo jagar flickan som blir rädd och ropar på hjälp. Gringoire kallar på stadsvakten som under kapten Febus befriar flickan. Hon rusar därifrån, men kan inte glömma sin räddare, den stilige kaptenen.

Gringoire följer efter men tappar bort henne och hamnar på tiggarnas torg. Där blir han gripen av tiggarnas kung Clopin Trouillesfou, som vill hänga honom som inkräktare på tiggarnas domän. Enda räddningen är om en av deras kvinnor vill gifta sig med honom. Esmeralda fattar medlidande med honom och går med på detta. Dock vill hon inte ge sig till honom utan de lever som kamrater. Gringoire försörjer sig sedan som clown.

Quasimodo har gripits av stadsvakten för överfallet på Esmeralda. Han döms till spöstraff och hånas av folket medan spöslagen faller. Den enda som visar medlidande är Esmeralda.

Kapten Febus är trolovad med den vackra Fleur de Lys. Hon ser Esmeralda dansa och bjuder in henne för att spå sin och väninnornas framtid. Då Esmeralda ser i Fleurs hand att dennas fästman är kapten Febus blir hon förtvivlad och springer därifrån.

Febus söker upp Esmeralda som han åtrår men inte älskar. Hon däremot ser honom som sin räddande prins, som vill bli hennes make. Frollo ser hur Febus brutalt förgriper sig på flickan och i svartsjuka sticker han sin kniv i ryggen på Febus. Vakten griper Esmeralda för dådet.

Esmeralda erkänner dådet för domarna – en av dem är Frollo – men först sedan hon torterats. Frollo försöker förmå henne att bli hans mot att hon räddas från avrättning, men då hon vägrar överlämnar han henne till vakten.

Akt 2
Esmeralda förs mot avrättningsplatsen. Förtvivlat ser hon Febus – som har överlevt – tillsammans med Fleur de Lys. Uppgivet låter hon sig föras till galgen. Quasimodo, som inte glömt Esmeraldas barmhärtighet, svingar sig ned från kyrktornet och befriar henne och tar henne med upp i kyrkans torn där han åberopar kyrkofriden, så att vakterna inte kan gripa henne.

På kyrkans vind visar Quasimodo sin rätta natur och sköter om Esmeralda med ömhet. Hon är inte rädd längre och de finner en gemensam frid. Frollo tror att Esmeralda ör död och när han ser henne vandra i kyrkan tror han att hon är en vålnad som förföljer honom för hans brott mot kyrkans bud.

Tiggarna å sin sida gläds över att Esmeralda sluppit undan, men tror att hon hålls fången av Quasimodo. De samlar en pöbelhop som angriper katedralen för att befria henne. Quasimodo försvarar kyrkan genom att kasta murstenar, brinnande bjälkar och flytande bly på hopen.

Frollo finner Esmeralda och gör ett sista försök att övertala henne att fly med honom. Då hon fortsatt vägrar, överlämnas hon till vakten, som avrättar henne.

När Quasimodo får reda på detta, angriper han sin forne välgörare och i striden faller Frollo ned från tornet och dör. Quasimodo finner Esmeraldas döda kropp och lägger henne till sin sista vila i kyrkan. Han inser sitt eviga utanförskap och förenar sig med kyrkans stenmonster – gargouiller – han önskar att han, som de, hade ett hjärta av sten som inte känner lidande.

Ringaren i Notre-Dame i Stockholm

hade urpremiär på Kungliga Operan 3 april 2009.

Koreografi Pär Isberg
Musik Stefan Nilsson, som är skirven direkt för baletten
Orkesterarrangemang Olov Helge
Scenografi Bo-Ruben Hedwall
Kostym Jerome Kaplan
Belysning Torkel Blomkvist

Handlingen bygger på Victor Hugos roman Notre-Dame de Paris (Paris 1831). Romanen har legat till grund för flera baletter liksom även för opera, musikal, film och talteaeter. Den mest kända baletten är La Esmeralda av Jules Perrot till musik av Cesare Pugni (London 1844), numera oftast framförd i Ryssland i en version bearbetad av Marius Petipa 1886.

Esmeraldas virtuosa solo med tamburin dansas ofta av unga ballerinor i de stora balettävlingarna.

Anders Jörlén