Det unga kärleksparet – i den föreställning jag såg vackert dansat av Laëtitia Pujol och Matthieu Ganio – har dock litet svårt att nå ut. Den tunga inramningen blir för dominerande och dramat förminskas.

Bland alla förnämliga dansare gjorde också Stéphane Bullion som Tybalt och Matthias Heymann som Mercutio starkt intryck.

Nureyevs koreografi är som alltid mycket svår och fylld med steg, något som parisbaletten är bland de få ensembler som behärskar till fullo.

Renskalat och känsligt genomfört
Genèvebalettens föreställning var den raka motsatsen. På en tom scen med mörk inramning, med endast tre enkla bågformade scenuppbyggnader, som genom små förflyttningar bildar varierande scenrum för dansscenerna, utformas ett tidlöst drama som hela tiden fångar uppmärksamheten. Scenografin är gjord av Rémi Nicolas och Jacqueline Bosson, de enkla kostymerna i en varm färgskala, har skapats av Philippe Combeau .

Från inledningen, med en ensam man som med en lång stav ritar cirklar på scengolvet, utvecklas koreografin i scener för gruppen eller de enskilda huvudpersonerna. Cirkelmotivet går genom hela föreställningen. Här ställs passionen mot det omgivande samhället avskalat all yttre glans.

Föreställningen är både gripande och vacker och danstruppen på 22 personer var, både som grupp och enskilt, stark och homogen i stil och uttryck. Jag såg Sara Shigenari som Julia och Armando Gonzalez som Romeo, båda fina dansare.

Joëlle Bouvier
är född i Schweiz 1959, hon arbetade under många år (1980-98) tillsammans med den franske dansaren och koreografen Régis Obadia i kompaniet L'Esquisse och vid de nationella dansscenerna i Le Havre och Angers. Passion, livskänsla och lyrism var deras kännemärke.

Senare har Bouvier arbetat både som ledare och koreograf. Hennes Roméo et Juliette skapades för Grand Théâtre de Genève 2009. Bland hennes andra verk finns både La Divina Commedia och Jeanne D'Arc.

Imponerande uppvisning av balettskolan
Parisoperans balettskola – eller officiellt: l'École de Danse de l'Opéra de Paris –  är kanske världens bästa skola för klasisk balett. Den leds sedan 2004 av Élisabeth Platel, étoile (stjärndansare) vid Parisoperan 1981-99.

För skolans årliga föreställning i det traditionsrika operahuset, Palais Garnier, hade hon valt en abstrakt balett av John Taras, Dessins pour six och Coppélia i en traditionell uppsättning – efter Arthur Saint-Léons original från 1873 – av Pierre Lacotte, specialist på rekonstruktion av romantikens baletter.

Dessins pour six till musik av Tjajkovskij framfördes av fyra flickor och två pojkar ur avgångsklassen som visade fina prov på ren neoklassik i Balanchines anda.

Coppélia  gavs i en rekonstruerad dekor efter en modell av Jean-Émile Daran från 1875. De unga dansarna imponerade stort, särskilt Alizée Sicre som Svanhilda och Matthieu Contat som Frantz. Hela ensemblen av unga dansare utstrålade dansglädje och spelhumör.
Anders Jörlén
23 maj 2011