Klas Rickman dansare och fotograf presenterar sin bok Nära disdans

Klas Rickman har tidigare varit dansare vid Kungliga Baletten, Norska Operans Balett, London Festival Ballet, Stora teatern i Göteborg och vid Cramérbaletten. Klas har också arbetat som skådespelare vid Riksteatern. Hans stora intresse förutom dansen är foto och konst. Nu har han gett ut en bok med ett urval berättande dansbilder från sin omfattande samling.

Hur kom du in på dansen?

Det kom oväntat i mitt liv. Jag är uppväxt i Stockholm i söderort med sport och gymnastik som intressen. När jag var tolv år gammal gick min pappa bort och jag tillbringade sommaren hos min dansande syster Ann-Margret i Helsingborg. Hon var engagerad på Fredriksdals friluftsteater.

Man spelade Borgaren som adelsman av Molière. Min syster dansade rollen som Columbine tillsammans med Harlekin.

Ibland stod jag i buskkulisserna och tittade och tyckte att de var konstiga människor de där teateraporna. Hemma på kvällen härmade jag de rörelser som jag sett Harlekin göra.

Min syster såg det och tyckte att jag skulle gå till Operans balettelevskola och prova på.

Tillbaka i Stockholm igen cyklade jag ner till Operan och tog min första lektion. Jag var ensam kille på lektionerna tillsammans med åttaåriga flickor med rosetter i håret.

Till jul fick alla elever medverka i Lille Petters resa till månen. Jag tyckte det var kul att stå på scenen. På våren var det föräldramöte och min mamma frågade hur det gick för mig. Då kom det fram att jag nästan aldrig var på lektionerna. Jag var i lekparken och spelade pingis istället. På Operan kanske jag var en gång i veckan. Med åren blev det många tillfällen till att stå på scenen i både operor och baletter. I blomstervalsen i Törnrosa dansade jag första gången på scenen.

Sedan kom det stora tillfället när baletten Stenblomman av den ryske koreografen Grigorovich sattes upp på Operan. Då var jag tillräckligt stor för att kunna medverka i kåren i en väldigt häftig marknadsscen. Jag kände då att det här ville jag vara med om flera gånger, så 16 år gammal började jag ta dansen på allvar.

Hur blev det med dansarkarriären?

Jag slutade skolan abrupt och blev betald elev på Operan. Jag tränade på förmiddagarna med baletten och på eftermiddagarna med elevskolan. Jag stod bakom den beundrade premiärdansören Björn Holmgren på träningen vid stången. Han sa till mig ” Kan jag så kan du!”

Efter uppdansningen på våren fick jag veta att jag inte var lämplig för yrket. Jag blev väldigt ledsen för det, men väldigt bestämd till att fortsätta dansa. Jag uppsökte balettchefen Antony Tudor och bad om ett introduktionsbrev för att använda till att söka mig vidare.

Det brevet finns på sista sidan i boken.

Första året efter att jag fått sluta på Operan jobbade jag som brevbärare på morgnarna. På eftermiddagarna tränade jag för pedagogen Lilian Karina och på balettakademien för en gästpedagog från American Balett Theater Bill Griffith. Genom Lilian Karina fick jag jobb på Dramaten. Jag fick göra ett inhopp i Tiggaroperan. Jag dansade i en fängelsescen, ett solo som fånge med fotboja och i finalen. Jag var 18 år och möttes av stor vänlighet och uppmuntran av alla artister jag fick möta på Dramaten. Skådespelare som jag bara sett på film och TV tidigare.

Jag skickade introduktionsbrevet jag fått av Mr.Tudor till balettchefen vid Norska Operans balett och tog tåget till Oslo för att göra audition. Jag blev antagen och kom att dansa i bland annat Månrenen av Birgit Cullberg och Älskar ni Bach av Brian Macdonald. 

Brian var balettchef på Stockholmsoperan och kom ofta till Oslo där han var konstnärlig rådgivare till baletten. Han kallade mig till Stockholmsoperan vid några tillfällen när han behövde en inhoppare i sina baletter.

Efter drygt ett år i Oslo gjorde jag audition tillbaka på Stockholmsoperan och blev engagerad av Brian Macdonald 1965. Jag är mycket tacksam för de två åren jag inte var på Operan. För de upplevelser jag hade och för mina erfarenheter inom yrket. Jag kallar dessa år för mina universitetsår.

Hur kom det sig att du började fotografera?

Förutom en syster hade jag tre bröder. En av bröderna var mycket teknisk, film och foto intresserad och väckte mitt intresse för foto. Min mamma var mycket konstbegåvad och tog med mig på utställningar, vilket väckte mitt intresse för bildkonst.

I början på 60-talet köpte jag min första kamera och då tog det fart med fotograferingen. Jag hade med mig kameran på Operan och fotade mycket på repetitioner och från kulissen.

Bland annat fotograferade jag den mycket respekterade koreografen Antony Tudor när han repeterade sina baletter. Han frågade mig en dag ” How´s the photography going junior?” Jag tror att han tyckte att jag skulle koncentrera mig på dansen.

Som betald elev hade jag lärt mig bondfolket I Mr.Tudors uppsättning av Giselle. Under en repetition ropade han över salen. ”Junior you´re on wednesday night.” Jag svarade ”I can’t come it’s my birthday”. Där rök mina chanser till att få ett kårkontrakt på Operan. Ung och naiv som jag var förstod jag inte bättre. Men trots detta skrev han introduktionsbrevet som jag nämnde tidigare.

Hur kommer det sig att du gett ut en bok nu?

Jag har mängder av negativ på dans och kollegor som jag ville göra något av. Först tänkte jag att det skulle bli av när jag fyllde sjuttio. Sedan när jag var sjuttiofem. Nu när jag är åttio är det sista chansen tänkte jag och då blev det av.

Jag fick kontakt med Bernt Lindgren som har galleri Fotografi på Hornsgatspuckeln. Jag har tidigare haft utställning där med mina dansbilder. Bernt är en underbar entusiastisk människa med ett klappande konstnärshjärta med stort fotointresse. Han har gjort layouten till boken.

Hur har du tänkt när du valde bilderna till boken?

De är ett urval från mina svartvita negativ. Det finns ingen status i bilderna. De utstrålar någonting och har någon betydelse tycker jag. Kanske ställer de också frågor. Jag har inte tagit typiska balettbilder under föreställningar. Foto och dans hör egentligen inte ihop. Dans är ju rörelse och bilder är stilla. Mina bilder är tagna i arbetsmiljöer på kollegor och från kulissen. Utom en serie på Natalia Makarova i Romeo och Julia som jag tagit från salongen. Hon finns med i boken.

Många bilder är från internationella kompanier.

Jag har haft kameran med mig när jag besökt olika kompanier. Jag fotograferade en hel del i Oslo, under min tid i London Festival Ballet och på turnéer.

Rudolf Nurejev tog med Festival Ballet på sex veckors turné till Australien för att visa sin version av Romeo och Julia. Då fick jag möjlighet att ta bilder av honom, jag hade frågat snällt. Innan turnén till Australien hade jag gjort en fotoperation och därför bara tittat på repetitionerna. När Nurejev fick syn på mig på turnén frågade han barskt på sin ryska brytning ”Are you working or just hanging around?”. Han kunde både vara grym och sarkastisk i sitt språk men var uppmuntrande när han såg att man arbetade hårt.

Kommer du att göra fler böcker?

Jag vill det, jag har ju så mycket material men det är främst en kostnadsfråga. Det är stimulerande att arbeta med bilderna. De väcker så många minnen och jag återupplever mycket genom dem. Det syftar också bokens titel på. Några dansare har varit besvikna över att de inte är med i boken. De får var med i nästa bok, när jag fyller nittio.

Margareta Lidström
Stockholm

Boken finns att köpa hos Mariatorgets bok och pappershandel och på Galleri Fotografi Hornsgatan 42.