Miss Saigon, musikalen som berör än idag

Göteborgsoperans storslagna uppsättning av Miss Saigon är en delvis bearbetad version där de prostituerade kvinnorna i Saigon lyfts fram och får en egen historia. Regissören Guy Unsworth har velat gestalta Miss Saigon ur ett mer mångfacetterat perspektiv, där alla vietnamesiska roller gestaltas av östasiatiska artister, med ett slut bort från sentimentalitet och som istället visar den smärtsamma orättvisa som drabbar krigets offer.

Dansportalen har träffat Feline Andersson för att höra henne berätta om vägen till sin drömroll, Miss Saigon.

Feline, vad har du för bakgrund och hur kom du in på banan som musikalartist?

Jag sattes på en massa olika sporter när jag var liten, dans en av aktiviteterna, men jag spelade mycket fotboll också. När jag kom hem från fotbollsträningen satte jag på karaoken och sjöng, utan att fatta att det kunde vara ett riktigt jobb… 

Sen hoppade jag av dansen och slutade gå på sångträningen, för jag tyckte det var lite pinsamt att hålla på med. På den skolan jag gick var det inte riktigt en grej, och jag kommer ihåg att jag ljög för kompisarna i klassen, till exempel att ”Om jag ska få A, måste jag sjunga på skolavslutningen...”, men egentligen var det jag som hade gått och frågat: ”Hej, skulle jag kunna få sjunga…”. Det fanns ett driv och en önskan i mig, men jag vågade inte riktigt stå för det. Det var väl där det började. 

På gymnasiet fick jag börja stå för att jag gillar att sjunga och dansa. Då gick jag på ett musikalgymnasium i Lund, där jag gick i tre år och sen flyttade jag till London och gick en musikalutbildning, också i tre år. 

Jag kom in på min drömskola, The Urdang Academy. Jag var 19 när jag flyttade över och var lite kaxig, men när jag väl flyttade jag dit insåg jag att det inte var den engelskan jag lärt mig i skolan, så det var en riktig utmaning. Jag flyttade dit 2019, men 2020 slog Covid till och England stängde ner i mars. Då tog jag mitt pick och pack och stack hem igen, så majoriteten av min utbildning har tyvärr varit på distans.

I trean gjorde jag flera auditions och blev representerad av en agent, det enda sättet man kan få jobb i England. Jag fick ett jobb, så fem dagar efter min examen började jag jobba med en musikal som heter South Pacific. Vi spelade i sex veckor på Sadler’s Wells i London och sen stack vi ut på turné i Storbritannien och på Irland, vilket jag tyckte skulle bli jättekul för jag hade inte hunnit se så mycket innan. Men det fanns ingen tid eller ork för det. Jag såg ingenting utöver teatrarna och vägen till teatrarna. 

Samtidigt som jag jobbade i den här föreställningen gjorde jag en audition för Wicked i Sverige. Planen var inte riktigt att jobba med Wicked, utan jag ville bara att folk skulle veta att jag fanns, inför framtida projekt, Wicked var lite för stort… det är en sån legendarisk föreställning, så jag var ganska säker på att de inte skulle nappa på det. Sen råkade jag få det jobbet, vilket var det sjukaste som har hänt mig! Det var så oväntat! Jag var bara 22 år…I december blev jag klar med South Pacific och flyttade till Göteborg. 

Sommaren 2024 när jag var klar med Wicked, valde jag att ta ett sabbatsår. Efter att ha gjort något så storslaget som Wicked kände jag att jag tappade mig själv lite. Vad ska jag göra när jag inte sjunger? Jag har alltid varit den här sångtjejen. Det är det jag gör. Mina närmsta vänner och familj håller inte på med det här, de har hobbys och gör saker utanför jobb eller plugg. Och när man frågade mig vad gör du när du inte jobbar … sjunger. Så jag tog det här året för att bara göra grejer som jag inte hade kunnat göra när jag jobbade. Jag stickade en del, testade att odla grönsaker, fick ingen skörd, men det var ett kul projekt. Jag köpte en symaskin och började spela piano, gick en kurs i tyska. 

När jag gjorde Wicked och kom hem satte jag mig och kollade på inspelningen från dagens föreställning och analyserade allting. Men nu när jag kommer hem sitter jag och stickar och släpper det som har hänt, vilket är väldigt skönt. En stor uppgift jag hade för mig själv det året var att hitta någonting som jag inte var bra på och att det är helt okey. Många i vår bransch är perfektionister. Du ska hålla en viss standard, är aldrig riktigt nöjd. Arbetet tar aldrig slut. Men så här är det, jag är inte så bra på att sticka, men jag har kul! Om man hade sagt det till mig tidigare hade jag inte trott på det; att jag kan göra någonting där jag inte strävar efter att vara bäst. Jag gjorde en resa förra året. Att sen få komma tillbaka till operan, för jag saknade den…

När jag lämnar en föreställning nu, tänker jag inte längre ”Åh, jag skulle gjort så där istället ...”, utan mer, ”Vad kul det var och nu ska jag gå hem och sova och i morgon gör jag någonting annat”. Jag känner att jag har blivit dödlig. Vi brukar ofta referera till vanliga dödliga, nu har jag blivit dödlig och jag tycker det är någonting fint att få vara det så att man inte svävar på moln hela tiden.

Hur fick du rollen som Miss Saigon?

Under tiden jag gjorde Wicked fick jag frågan om det skulle finnas ett intresse att göra den. Och jag tänkte, dum fråga, för det har varit min drömmusikal sen jag var barn och en anledning till att jag håller på med musikal är Miss Saigon. Det var första gången jag såg asiater bli representerade på scen. Jag växte upp som den enda personen i min klass med utländskt ursprung. Att då få se sig själv på scen, även om det var i dåligt ljus, och i en väldigt tragisk historia, tänkte jag: ”Hon gör det här. Då kan jag också göra det!” Det var så mäktigt. Jag sa till mig själv att jag ska spela Kim. När jag då fick frågan om intresset fanns…. JA! Dum fråga!

Du har spelat Kim nu ett par månader, vem är Kim för dig?

Ja, i 22 föreställningar är det nu. Kim är en otroligt stark person, en tjej som blir kvinna. Hon är satt i en situation i krigstider och efterkrigstider som är väldigt tuffa, där man måste gömma sig själv för att hålla sig säker. Du måste göra saker som du egentligen inte står för, för att överleva. Hon är en riktig överlevare. Helt oegoistisk. Världens bästa människa, tycker jag. Hon blir utsatt för fruktansvärda saker, men tar ändå sig igenom det för kärlekens skull och för sitt barn.

Kan du känna igen dig själv i Kim?

Jag vet inte … men kanske i det att hon är mycket allt eller inget. Det har i alla fall funnits en bit av mig som var så. Väldigt passionerad. Det kan jag relatera till, men att sätta sig in i en sådan situation som hon har varit i … det är en värld som jag aldrig har upplevt och hoppas att jag aldrig kommer att få göra heller. 

Hur har utvecklingen varit av rollen, om du jämför med de första föreställningarna?

Jag har ju spelat denna roll sen jag var tretton egentligen, så det har hänt mycket. När jag var liten kunde jag sjunga till en kudde eller en lampa och låtsades att det var min son. Att jag själv har vuxit, kunnat förstå kärleken mer, men jag kommer nog aldrig förstå hur det är att vara mamma förrän jag blir det själv. 

Har du varit nervös?

Jag brukar faktiskt inte vara det. Jag är lyckligt lottad när det kommer till nerver och känner mig inte nervös för det jag gör är så självklart för mig. Jag kan inte göra något annat. Det är mer att jag bara tänker: ”Äntligen!”. Min resa dit har varit att man övar på någonting så mycket så felen man gör kan man stå för. Och att det är okej att göra fel. På något sätt håller det också det hela levande.

Varför är Miss Saigon aktuell just nu?

Krig finns ju omkring oss, tyvärr. Det här med passionen och önskan om att livet ska se annorlunda ut är något som alltid kommer finnas. Vi har gjort en ändring från originalet för kvinnorna är inte så förtryckta som de har blivit porträtterade innan. De har en större röst. De är inte bara några horor i bakgrunden, utan de har också en historia. Vi har snackat mycket om prostitution inför repetitionerna. Miss Saigon kommer alltid att vara tidlös och relevant för mig. 

Efter tre timmar, när applådtacken ljuder, kan vi läsa på scenens fond: 

Today, 5 million Vietnamese live outside Vietnam. 35 000 live here in Sweden. Some of them are on this stage.

Thérèse Eng
Göteborg
Göteborgsoperan, Miss Saigon 27 september 2025 – 28 mars 2026