Ingen musik men fullt av ljud och rytm: Carte Blanche i Cancel Bertha på Bergen International Festival

Carte Blanches framförande av ett nytt verk är alltid höjdpunkten inom dans på Bergen Internationella Festival. I år bjöd Norges nationella kompani för samtida dans in den belgiska koreografen Jan Martens att arbeta med dem. Hans Cancel Bertha är ovanlig eftersom det nästan inte finns någon form av musikalisk ackompanjemang. Men det betyder inte tystnad, för det är fortfarande fullt av ljud och rytm, och fullt av liv.

Musik, i vilken form som helst, har en nära koppling till dans. Faktum är att den ofta ses som en oskiljaktig följeslagare. Men det kan ibland vara problematiskt. Medan musik kan vara ovärderlig för att inspirera, vägleda eller stödja koreografi, kan den också övermanna den. Den kan färga uppfattningar på oönskade sätt och, som Martens säger, kan den bara vara ett säkerhetsnät. Om Cancel Bertha är något att gå efter, kan avsaknaden av musik, givet rätta omständigheter, hjälpa till att avslöja saker i dansen som annars skulle ha missats.

Publiken möts av designern Joris van Oosterwijks avskalade scen, även om golvet är täckt av ett stort plastark med rutigt rosa-grönt mönster, omgivet av gult, med en enorm bild av en sovande hund i mitten. Men medan designen spelar en viktig roll för att hjälpa dansarna att placera sig, känns den varm och inbjudande snarare än funktionell.

De fjorton dansarna kommer in tveksamt ensamma, eller i par eller tre. De tittar på publiken. Tystnaden är slående men det tillfälliga leendet eller nickandet av erkännande skapar omedelbart en kontakt. Designer Indrani Balgobin klär alla olika: en biketard, pyjamas, en kjol och topp, en polo och byxor, en kampsportsdräkt och så vidare. Gemensamt är att alla är i silver, och alla har Carte Blanche-logotypen inarbetad i sina kläder.

Korta rörelsekedjor, alla också mycket individuella, upprepas. När den märkligt poetiska scenen utvecklas är det naturligt att leta efter ledtrådar. Brecht Bovijn, som kommer in med en oväntad gymnastisk framåtrullning, slår tydligt på en luftgitarr. Iris Auguste, i en kampsportsdräkt, blockerar och slår verkligen. Men dansaren Adrian Bartczak balsalsscen med en imaginär partner? Varför? Och spelar det ens någon roll?

Vid första anblick ser det kaotiskt ut. Faktum är att det är allt annat än. Medan varje dansare kan ha sin egen sekvens framträder snabbt en gemensam rytm när dansarnas rörelser blir ljudlandskapet. Fötter dunsar mot golvet, händer slår mot kroppar och kostymer. Som en not i programmet sa, "Musik är inte alltid vad du hör, det är vad du ser och känner." Men alltid, alltid, är tystnaden lika viktig.

Det blir snabbt uppenbart att det handlar om mycket räknande. Det känns lite som ett matematiskt pussel och en övning i geometri. Faktum är att ett ögonblick i en film som gjordes under den kreativa processen visar Martens stående bredvid ett blädderblock fullt av siffror. När rörelser upprepas, vrids och riktningar ändras, är alla prickfria. Stunder av ordning dyker ibland upp. Abstrakta ögonblick förvandlas plötsligt till konkreta situationer, men upplöses lika snabbt.

Sedan, just när du tror att du kanske börjar förstå Cancel Bertha, överraskar Martens, och dansarna försvinner. När de kommer tillbaka är det som om det som följer bryter ner allt som kommit tidigare.

Till ett metronomiskt knackande ljud börjar unisona duetter och trio uppträda när fraser "lånas" mellan utövare. Det finns också ett ögonblick när du plötsligt inser att alla rör sig moturs, som i någon sorts virvel. Ett förlängt stroboskopljus känns dock onödigt.

Trots bristen på uppenbar riktning avtar aldrig intresset. Det pågår helt enkelt för mycket, så mycket detaljer. Nyfikna saker händer som får en att undra. Varför sitter Dawid Lorenc uppe i högra sidan av scenen under lång tid, med en hand över ögonen och den andra lyft som om han ville ställa en fråga, till exempel.

Cancel Bertha är en fascinerande skapelse som ställer många frågor om koreografisk struktur och förhållandet mellan dans och musik. Den är utan tvekan djärv i sin ansats. Modig, till och med. Men det som verkligen får verket att fungera är dansarna. Lekfulla men ändå precisa, de framför alla fantastiskt. Verket kommer med mycket lätthet och flera inslag av humor. Trots det unika vokabuläret hos var och en, samexisterar dansarna lätt i rummet. Vi ser dem som individer men också som en del av en grupp, en gemenskap, ett samhälle. Det är väldigt, väldigt mänskligt.

När musiken äntligen hörs, i form av återkommande snuttar från "Tonight" av Sibylle Baier, gör tystnaden på andra ställen det mycket viktigt. Rytmen i låten passar perfekt med rörelsen. Associationer mellan texter och rörelser som ses vid det tillfället och tidigare börjar göras.

Men vad med titeln? Vem var Bertha och varför behövde hon avbrytas? Om du inte har upptäckt det, är Cancel Bertha en anagram av Carte Blanche, vilket tar oss tillbaka till att dekonstruera och rekonstruera. Faktum är att Martens har sagt att han ville "omkonfigurera dansarna (dvs. bokstäverna) i kompaniet i en ny konstellation, som både skulle visa deras individualitet och deras excellens som ett väl fungerande ensemble." Han lyckas.

Etablerat i Bergen 1989, är Carte Blanche Norges nationella kompani för samtida dans. Även om det för närvarande ligger på Studio Bergen, som huserar deras produktionsanläggningar och hemmascen, är det planerat att 2027 flytta till det ombyggda Sentralbadet Scenekunsthus, en tidigare kommunal simhall som omvandlas till en toppmodern scenkonstlokal med flera scener, produktionsanläggningar och utrymmen för både lokala och internationella produktioner. Carte Blanche kommer att dela sitt nya hem med BIT Teatergarasjen, ett kompani som co-producerar och presenterar norsk och internationell scenkonst.

David Mead
Bergen, Norge
Bergens Internationella Festival
Publicerad i samarbete med Seeing Dance Länk till annan webbplats.