Every separation is a link, dansverk med inspiration av franska filosofen Simone Weil

Från föräldrarnas restaurang på Mallorca, via dansutbilning i Cannes och ungdomskompani i Haag, är nu Göteborgsoperans danskompani Auguste Palayers hem. Just nu aktuell i Bobbi Jene Smiths och Or Schraibers I cannot love without trembling, som utgör ett av verken i dansföreställningen Dusk to dawn på Göteorgsoperan.

Auguste Palayer lämnade barndomsidyllen på Mallorca när han bara var 13 år för att följa sin dröm om att bli professionell dansare. Flytten gick till Cannes och Rosella Hightowers dansskola. Hightower utbildar klassiska dansare, men har också modern dans på schemat. Det var där som Auguste Palayers gnista för modern dans tändes.

"Jag stannade hos Rosella i 5 år, tills jag var 18. På Rosella Hightower är man duktig på dans, men också noga med teoriutbildningen och man tar också studenten, den franska baccalauréat. Jag hade kunnat fortsätta hos Rosella men jag ville till ett kompani och hade sen länge drömt om att få jobba på NTD, Nederland Dans Theater. De har ett ungdomskompani, så när jag var 18 började jag där, stannade i tre år och lärde mig enormt mycket. Efter det gjorde jag en audition för att komma hit och det var verkligen en stor dröm för mig. Det är galet vilken renommé Göteborgsoperans danskompani har internationellt! Nu vill jag stanna här ett bra tag framöver. Arbetsförhållandena här är också särskilt bra för dansare."

I inledningen av verket, I cannot love without tembling, dansar ni under komplett tystnad den första kvarten. Hur hittar ni rytmen när det inte finns någon musik?

"Det är första gången som jag dansar så länge under tystnad. Under repetitionerna undrade vi hur det skulle bli med publik. Men i själva verket sker det helt naturligt, rytmen kommer av sig självt, man hör våra steg, vår andning, lite grann som när man är i en kyrka och det ekar lite. Varje sektion har en rytm som vi följer, en intern sång som vi har i huvudet."

Ni har aldrig kommit av er på grund av att det inte finns någon musik?

"Det är konstigt, men tystnaden för med sig något mänskligt naturligt. Bobby, en av koreograferna, uppmanar oss alltid att vara uppmärksamma och om vi skulle missa något så blir det en del i koreografin. Vi måste vara så pass närvarande så att vi alltid kan fånga upp varandra."

Vad handlar det här verket om?

"Titeln på verket är detsamma som titeln på musiken. Det finns ingen berättelse från a till ö. Vi skapar en värld, vår egen värld, som en dans som aldrig stannar upp. Under själva skapandet utforskade vi idén om en dans som aldrig slutar."

"Verket börjar med min kollega, Iris, som är ensam på scenen och sen slutar det med att vi är alla på scenen och vi slutar aldrig att röra oss, det är ridån som går ner, för idén är att dansen fortsätter. Det är en slags förbindelse via dansen."

"Every separation is a link. Varje gång vi repeterade upprepade hon det här citatet. När man håller fast vid någon har man en förbindelse, en koppling, men när man separerar finns kopplingen fortfarande kvar, på något sätt. Vi vet exakt var vi har varandra, trots en fysisk separation."

Hur arbetades verket fram?

"Koreograferna sa till oss att under två veckor öppnar vi ett bankkonto med steg, material och vi ber er att skapa och skapa och skapa. Vi filmar och lägger allting på kontot och bryr oss inte om ifall vi ska använda det eller ej, om vi kommer ihåg det eller ej eller vad vi ska ha det till. Så under två veckor fick vi olika uppgifter, ibland blev det solon, ibland trios och det blev annorlunda varje gång. Vi hade musik och väldigt blandad, ibland av Miller, ibland var det rap, ganska mycket fransk musik, Stromae till exempel!"

Vad önskar du att publiken tar med sig hem?

"Jag hoppas att publiken känner igen sig i tystnaden och att de inte blir rädda för den. Att de uppskattar den. Och att de genom att det är tyst får syn på något som de inte får med musiken kanske. Sen är det förstås magnifikt när orkestern gör entré och vi dansar med den. För egen del är det väldigt känslosamt. Kanske kan publiken bli berörda på något sätt av oss, musikerna, soloviolinisten, för vi behöver varandra, speciellt i den värld vi lever nu."

Thérèse Eng
Göteborg
Göteborgsoperan, Dusk to dawn,
3 april – 27 april 2025