Giselle en tidlös och gammaldags berättelse om kärlek

När Giselle nu sätts åter upp på Kungliga Operan i Stockholm är det genom ballerinan och koreografen Natalia Makarovas version. Utvalda att dansa huvudrollerna under premiären den 3 april 2025 var Maya Schonbrun och Dmitry Zagrebin.

År 1841 dansades baletten Giselle för första gången. Varken koreograferna Jean Coralli och Jules Perrot eller huvudrollsinnehavaren Carlotta Grisi, en av dåtidens stora ballerinor, kunde väl ana att variationer av föreställningen skulle leva vidare långt efter deras död.

Som många andra baletter handlar historien om kärlek. Giselle är ung och blir i mötet med Albrecht hejdlöst förälskad. Han blir hennes allt. När hon får veta att han är trolovad med någon annan känner hon sig så sviken att hon tappar förståndet och faller död ner på marken. I andra akten får vi följa Giselle när hon blir en av vilierna, ett slags väsen bestående av hjärtekrossade kvinnor.

Rollen innebär utmaningar på flera nivåer. Det krävs dansteknisk skicklighet och förmåga att leva sig in. Gestalta någon som går från glädje, sorg, galenskap, död till att vara någon som inte längre är levande men ändå i viss mån finns till. I en och samma föreställning behöver ballerinan förutom det teatrala uttrycket ta sig an stegkombinationer på fysiskt helt olika sätt. De båda akterna kräver olikheter i gestaltande av levande respektive döda. Säkert är det mångas dröm men få förunnat att ta sig an utmaningen.

Koreografen Makarova har själv porträtterat Giselle i legendariska tolkningar. Roy Sandberg berättar under presentationen i Guldfoajén innan föreställningen att den version vi får se idag är speciellt utformat av Makarova till Kungliga Operan. Alltså en alldeles egen version. Det är inte svårt att föreställa sig hur innerlig och krävande repetitionsperioden varit för att nå resultat som når upp till koreografs och omgivnings förväntningar.

Maya Schonbrun tar sig an uppdraget med innerlighet och skärpa. Det är lätt att låta sig svepas med i karaktärens inre resa. Dessutom är det imponerande hur det går att skifta så markant i uttryck och teknik i en och samma föreställning. Dmitry Zagrebin som dansar Albrecht har måhända inte samma dramatiska utmaning men visar teknisk briljans bland annat i andra aktens hoppsekvenser. Dessutom är han skicklig i alla möten där han ska fungera stöd i lyft och snurrar.

Resten av Kungliga Operans dansare, som i denna föreställning inte har lika mycket att göra som huvudrollsinnehavarna, är en förutsättning för att få fram en helhet. Deras samspel inger trygghet och skapar kontrast till det som pågår för Giselle. En förutsättning för att synliggöra hennes process. Samarbetet alla dansare i mellan får hela föreställningen att både lyfta och beröra.

Andra akten blir med hjälp av den kvinnliga ensemblen som en romantisk dröm fylld med tyll och tåskor. Dansarna flödande förflyttningar över scengolvet är till synes sömlösa. Formationer och stillhet avlöser varandra. Åskådare kan lugnt sitta i sina stolar och låta sig svepas med i dansanta utföranden.

David Kupinski som Hiliaron och Taylor Yanke som Myrtha har tack vara sina solopartier möjlighet att lyfta sig från gruppen. Hilarion, som är förtjust i Giselle, gör allt för att hon ska vakna och förstå att Albrecht inte är den han utger sig att vara. God intention blandas med svartsjuka och i andra akten blir hans öde allt annat än han tänkt sig. Myrtha leder sina vilier med fast och bestämd hand och styr dem till att hämnas varje man som kommer i deras väg.

Musiken, dekoren och kostymen är alla bidragande delar för att skapa helhet. Kompositören Adolphe Adams musik från 1800-talet håller fortfarande och förhöjer de kontrasterade stämningarna.

En balett som Giselle är en återblick av historien. Under 1841 såg samhället annorlunda ut och föreställningen är skapad enligt den tidens romantiska ideal. En alternativ värld att drömma sig bort till. Utanför teatern rådde mångt och mycket en annan verklighet. Mycket av det människor kämpade för då åtnjuts och ses som självklarheter idag. Därför kan det tyckas märkligt idag när vissa saker i vår omvärld ibland verkar gå bakåt och inte framåt.

En nutida Giselle hade kanske skapats att bli mer självständig. Den unga kvinnan i den traditionella versionen tar visserligen plats genom sin självklara intention men betalar ett högt pris för sitt oskuldsfulla och lättrogna sätt. Hon är naiv. Personen bakom gestaltningen behöver dock vara stark som dansare med mod att tänja på gränser för att utvecklas. En individuell prestation med förmåga att vara tillgänglig för samspel och låta både sig själv och andra vara i fokus. Att se rollkaraktären och fantisera om personen bakom uppmuntrar till mångfacetterade tolkningar som går att applicera i olika tider.

Att sätta upp ett traditionellt verk kan tyckas föråldrande och irrelevant. Men kanske är det viktigare än någonsin att påminnas om att nutiden har sitt ursprung i det förgångna. Erinras om vi vill gå framåt, bakåt eller hitta mer slingrande formationer. Om en vill låta sig inspireras av Giselle oavsett om det är för att fundera över vår samtid eller bara åtnjuta en levande konstform får en skynda på. Föreställningen ges endas i april, i maj är det dags för nästa kärlekshistoria. Då får publiken möta Romeo och Julia.

Jenny Berkán
Stockholm
Kungliga Operan, Giselle 3 april – 23 april 2025