Young Choreographers, när dansare blir koreografer för sina kollegor

Under två kvällar i mars får Kungliga Operans dansare chans att visa egenskapade koreografier på Rotundan. De 11 kompositionerna framförs av koreografernas kollegor från Kungliga Baletten. På nära håll får publiken ta del av samarbetet. Det blir ett intimt möte mellan skapare, utförare och åskådare.

Koreograferna bjuder på ett varierat program där rörelser och uttryck står i fokus. Som publik får vi åka med på en resa mellan humor, svindlande partnerarbete och utforskande av idéer. Om skaparna har ambitioner att vidareutveckla erfarenheten till ett blivande yrke får vi inte veta. Några kanske vill, medan andra söker utlopp för en annorlunda kreativitet jämfört med det som sker under det vanliga yrkeslivet.

Livet som dansare innehåller utforskande av andras visioner, idéer och stegkombinationer. Det krävs lyhördhet för att gestalta någon annans målbild. Likt en kameleont anpassar dansaren sig till olika rörelsespråk. De behöver även förhålla sig till rummet, till andra, det musikaliska och ibland utföra rörelser så lika andras i syfte att vara synkroniserade.

I rollen som koreograf kan erfarenheten av att vara dansare öka förståelsen för vad det går att kräva av sina kollegor. Det öppnar upp för ett utforskande av det egna rörelsespråket där andras kroppar uttrycker ens visioner.

Säkert också utmanade att växla mellan att vara beslutsfattare och kollega. En skicklig dansare är inte per automatik skicklig koreograf. Det måste som det mesta annat övas på. Kvällar som denna är utmärkta tillfällen att få utforska förmåga att skapa material för andra. Kompetens från flera områden inom samma fält ökar möjlighet till att bli mer mångfacetterad. Vilket i sin tur bidrar till kunskap inom gruppen.

Publiken sitter nära det som sker på scenen. Speglarna som de första koreograferna Daniel Norgren-Jensen och Anthony Lomuljo valt att ha med förstärker intimiteten. Dels syns dansarna från olika perspektiv samtidigt. Det är också ett drag för publiken att se sig själva betrakta dansarna vilket gör att avståndet minskar ännu mera.

När Lucy Hind tar över stafettpinnen för byts stämningen. I detta stycke får åskådarna svepas med i en dansant komposition med tre kavajklädda dansare på tå.

Rikako Shibamoto står för en humoristisk del där en trio retsamt konverserar genom rörelser.

I koreografi nummer fyra av Jérémie Neveu förändras atmosfären igen och de sju delvis skinnklädda dansarna etablerar både sig själva och gemenskap.

Celine Urquhart har skapat en närgången duett där paret rör sig svindlande tillsammans. Samarbetet i lyften är klockrena och får den kvinnliga dansaren att flyga.

Efter det följer ytterligare en synkad duett, koreograferad av Alice Hidalgo. Slutet knyts ihop med början och öppnar upp för olika tolkningar.

Lorenzzo Fernandes bidrar med en trio som för tankarna till en syskonskara där musik och sedan ljudet av röster styr rörelserna.

Zane Smith-Taylor står för nästa humoristiska inslag där en diskmaskin blir central bland de fyra dansarna.

Liepa Mikaliunaite dansar själv sitt eget och kvällens enda solo. Hennes kostym bestående av fladdrande vitt tyg som då och då formar en klänning som tagen från haute couture.

Julien Keulen har skapat en duett mellan två kvinnliga dansare som utförs innerligt och med stark närvaro.

Sista nummer är koreograferat av William Dugan och är en komposition med rumslig precision. Det omväxlande programmet är underhållande och både dansares och koreografernas yrkesskicklighet lyser som en klar stjärna.

Föreställningen genomsyras av respekt för varandra och konstformen dans. Det är välrepeterat och dansarna gör ett artikulerat och gediget arbete för att framföra sina kollegors visioner. Kvällen avslutas med att alla koreograferna kommer upp på scenen för att ta emot applåder. Förhoppningsvis är de alla nöjda och skapar nya koreografier snart igen. Kanske vid nästa års upplaga av Young Choreographers.

Jenny Berkán
Stockholm
Young Choreographers, Kungliga Operan, Rotundan, 17 och 20 mars.