De åldrande dansarnas ljuva rörelser i kontrast till den unga ensemblens virtuositet

Den är det premiärkväll på Kungliga Operan i Stockholm. Kvällen delas av den brittiska koreografen Sir Wayne McGregor och svenske Mats Ek. Båda med gedigna erfarenheter och med hela världen som arbetsplats. Deras stämningsfulla varierande verk lämnar efter sig en känsla av att det tog slut alldeles för fort.

Konstnärliga upplevelser knyter oss samman och det är något speciellt att sitta i samma rum med andra och ta del av scenkonst. Extra krydda för kvällen är blandningen av åldrar bland dansarna.

Sir Wayne McGregor startar med verket Infra. Det är första gången den framförs i Sverige. Publiken får ta del av 12 dansares resa genom solon, duetter och gruppdanser. Den sparsmakade ljussättningen signerad Lucy Carter lyser upp endast de ytor där dansarna befinner sig. Begränsningarna av belysning framhäver kropp och rörelser.

På fonden projiceras figurer som upprepade gånger går från ena sidan till den andra. Det för tankarna till AI kontra det mänskliga. Utifall det artificiella står för något pågående, ett slags kommunicerande sällskap som artigt och ibland uppmuntrande rullar upp svar på frågor över skärmen. Så står dansarna för sinnliga möten och uttryck som elektronisk kommunikation inte kommer i närheten av. Människans förmåga till konstnärliga uttryck, fysisk närhet och känslor genom, i det här fallet McGregors koreografi, blir i jämförelsen unik.

Om en i stället lyfter blicken och jämför med andra verk sticker inte koreografin ut, däremot är det snyggt och genomarbetat. Precist, i omväxlande tempo där dansarnas arbete sker genom gemensam samverkan. Utövarna måste vara här och nu för att koreografin och mötena ska fungera. Tillit, skicklighet och samarbete blir bas för utförandet där Max Richters musik bidrar till ett underliggande stöd.

Koreografen Mats Ek bakom kvällens urpremiär En kopp kaffe behöver kanske ingen närmare presentation. Mats Eks arbete inom danskonsten spänner över många årtionden. Välkänd och omtyckt världen över är han med sina 80 jordeår fortfarande aktiv inom yrket. Skaparkraften finns kvar och hans personliga stil fortsätter att beröra. Verket bjuder bland annat på humoristiska inslag samt kontraster mellan unga och äldre kroppar.

På urpremiären dansas de äldre paret av Ana Laguna och Yvan Auzely. För att sätta deras karriär i perspektiv kan nämnas att de dansade ihop redan för 42 år sedan när Mats Ek skapade sin version av Giselle. Som kollegor i det som förut hette Cullbergbaletten har Laguna och Auzely mycket erfarenhet av att framföra Eks visioner. De båda gör ett lysande jobb.

Kropparna har åldrats men förmågan att dansa finns kvar. Rörelsekvaliteter, visserligen numera något begränsat, och musikaliska intentioner utförs med obestridlig förmåga. Erfarenheten och yrkesskickligheten gör dem båda självklara på scenen. Det är vackert att se de åldrande kropparna utföra koreografin med fördjupat uttryck.

Som i kontrast står den unga ensemblen. Deras snabbhet och virtuositet kommer väl till pass och tillför något annat. Det är en respektfull kombination. Marie-Louise Ekmans, som också jobbat med Mats regelbundet under flertal decennium, sätter färg och förstärker livsbejakandet på verket genom sin kostym och scenografi. Musiken, skapad av Anders Hillborg, blir en del av alla möten som tillsammans utgör en helhet.

Förutom det äldre paret sticker Daniel Norgren-Jensen ut. Som en lek med normer bärs han naken runt på scenen av 20 kvinnliga dansarna. De flyttar honom hit och dit. Även om han till en början verkar vilja smita undan låter han sig efter en stund svepas med.

Senare dyker 10 manliga dansare upp som tillsammans med dem andra fortsätter att bjuda på harmoni och överraskningar. Det är underhållande hur Ek låter dansarna utforska scenens vanliga begränsningar. Kreativiteten och idéer finns det gott om.

När applådtacket drar i gång blir det med en känsla av att en vill se mer. Det tog slut alldeles för fort. Ena ögonblicket får en ta del av det fysiska utövandet i realtid i nästa bearbeta upplevelserna i minnet.

Människans kapacitet oavsett ålder och utseende är inspirerade. Att förenas i olika konstformer inger hopp. Var och en samt tillsammans tillför vi avtryck i världen. Kanske blir konstutövande extra viktig att tillgå och utöva när oro sprids runt om och inom oss.

McGregors och Eks verk är tillgängliga på Kungliga Operan under en begränsad tid. I dert andra laget dansas det äldre paret av balettchefen Nicolas Le Riche och Lisa Drake.

Jenny Berkán
Stockholm
INFRA och EN KOPP KAFFE, Kungliga Operan
McGregor/Ek framförs på Kungliga Operans stora scen 7 februari till 15 mars.

Medverkande:
Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet

EN KOPP KAFFE
Koreografi: Mats Ek
Musik: Anders Hillborg
Dirigent: Nir Kabaretti
Scenografi och kostym: Marie-Louise Ekman
Ljusdesign: Erik Berglund
Konsertmästare: Tale Olsson /Jannika Gustavsson /Carl Vallin
Cellosolister: Kati Raitinen /Erik Wahlgren

INFRA
Koncenpt, regi och koreografi: Sir Wayne McGregor
Musik: Max Richter
Scenografi: Julian Opie
Kostym: Moritz JungeL
Ljus: Lucy Carter
Ljudansvarig: Chris Ekers